Om vi rätt ger akt på Herrens Kristi förklaring av detta bud (Matt. 5), ska vi finna att Guds blick och tankar är något djupare än våra, att Gud ser på den invärtes människan, att den store Skaparen och andarnas Fader har vår ande, vårt hjärta, våra innersta tankar för sina ögon. Han menar med ordet "inte dräpa" mycket mer, än att du inte ska beröva en människa livet. Han ser inte bara på din hand, utan på hela dej, ditt hela väsen, ditt hjärta, dina sinnesrörelser, din tunga, din blick, din hemligaste mening, ja, på din kärlek eller kärlekslöshet. Ty han säger. Du ska inte dräpa.
Och vad betyder ordet du? Sannerligen inte din hand, din tunga, eller någon viss lem, utan helt säkert hela människan och i första hand själen. För om jag säger "du ska inte göra det eller det", talar jag ju inte till handen utan till hela personen. Ja, om jag än sa så: din hand ska inte göra det, talade jag ändå egentligen inte till handen, utan till dej själv, till din själ, ditt förstånd och hjärta, som befaller över handen; för handen är bara en tjänare under själen, förståndet och viljan. Så kan vi då förstå, att Gud ser på den invärtes människan.
Därför betyder det ordet "du ska inte dräpa" detsamma, som om han sa "allt vad i dej är ska inte dräpa", och så många sätt att dräpa som man kan uppfinna, det må vara med handen, tungan, hjärtat, eller med tecken och åtbörder, med vreda ögonkast, eller med öron, som inte vill höra talas om någon, det kallas allt att dräpa. För där är hjärtat och allt i dej så sinnat, att du för Guds ögon är en mördare.
För att då samla och sammanfatta vad som förbjuds i det femte budet, förstår vi allraförst själva gärningen, dråp, att ingen människa, såsom sådan, har rättighet att förkorta någon människas livstid — ingen människa, såsom sådan — det vill säga: om överheten till livet straffar missdådare, så är detta inte någon människas utan den Guds gärning, som i sin lag givit uttryckliga befallningar om människors avlivande och därtill förordnat överheten, att den inte ska bära svärdet förgäves; för den är "Guds tjänare, en hämnare, honom till straff, som gör illa".
Sedan förbjuder Herren Gud också varje den ringaste början till dråpet, även om gärningen inte helt utförs. Ty redan blott hjärtats vrede, som vanligen inte kan döljas, utan yttrar sej åtminstone genom ett mörkt ansikte eller med bittra ord och åtbörder, är inte bara syndig inför Guds ögon, utan är också ett i gärning börjat dråp. Kort sagt, allt vad någonsin av ett bittert, hatfullt, avundsjukt, hämndgirigt och kärlekslöst sinne blir tänkt, talat och gjort mot vår nästa, det är en synd mot det femte budet, det är dråp för Guds ögon.
Här t.ex. straffar en fader i otyglad vrede sitt barn. Han är visserligen den rätta personen att straffa det. Men vi talar om den som inte gör det av kärlek, icke av nit och omsorg om barnets väl, utan av vrede, av ett retat sinne och i otyglat raseri; i straffets ögonblick tänker han inte på, vilken skada hans barn kan ta till kropp och själ, han söker bara tillfredsställa sin lidelse. Står inte den fadern där som sitt barns mördare?
Där utgjuter en vredsint moder, bittida och sent, sitt hjärtas lidelse på sitt barn, med ideligt och planlöst bannande och straffande för stort och smått — och besinnar inte, vilka frätande glöd hon därmed lägger på barnets både andliga och lekamliga livskrafter. Vad är en sådan moder inför Gud? Vi talar om en, som regeras bara av sin otyglade vrede. Hon är inget bättre än sitt barns mörderska.
Här rasar en man i vild, ohejdad vrede emot sin maka, mot vilken han skulle öva all ömhet och förståndighet, fördragsamhet och överseende; där plågar en ondsint hustru sin man med bittra, stickande ord, med ett kallt, kärlekslöst väsende, dag och natt; här driver en girig och obarmhärtig husbonde sina tjänare långt utöver deras kroppskrafter o.s.v. Vad är nu allt sådant inför Guds ögon? Det är inte bara inför Guds ögon, utan också i verk och gärning inget annat än påbörjade mord! Och all denna vrede, denna skoningslösa bitterhet emot medmänniskor, hur ska den behaga den milde, barmhärtige Herren?
Till dessa gärningar, varmed vi rent av börjar ett dråp, hör också att ta ifrån sin nästa hans bärgning, eller att inte hjälpa den för sitt liv nödställda. Då Skriften säger, att "den som tar ifrån någon hans bärgning, han dräper honom", ligger också däri, att om du ser din nästa vara nödställd, men tillsluter ditt hjärta för honom, inte ger honom det han för sitt liv behöver, då gör du så mycket som på dej ankommer för att dräpa honom; ty om alla gjorde på samma sätt som du bleve den nödställda människan verkligen dräpen, och du har då varit med i det dråpet, likavisst som den som ser sin nästa i eld- och vattunöd och inte försöker rädda honom.
Stå inte efter andras liv,
förhindra ilska, hat och kiv.
Sök själv ej hämnd, ha tålamod,
var också mot din ovän god.
Gud dessa bud oss givit har,
så synden ska bli uppenbar,
men också för att vi ska ge
den tjänst och kärlek Gud vill se.
Hjälp oss till det, o Jesus kär,
som Medlaren hos Fadern är.
Vår kärlek är så kall och tom,
men du tog på dej lagens dom.
En av Rosenius´ absolut starkaste betraktelser. Ändå kan man naturligtvis i nytestamentlig tid problematisera påståendet att Gud "i sin lag givit uttryckliga befallningar om människors avlivande", som om det rent av vore FEL att avskaffa dödsstraffet, inte bara OK att behålla det.
SvaraRaderaDet finns många bra skäl mot dödsstraff, särskilt för den som tror att man genom att ta livet av någon riskerar att skicka personen raka vägen till förtappelsen. Att man inte kan döda för att visa att det är fel att döda, vilket Amnesty brukar påstå, är däremot nonsens - i så fall kan man ju inte heller ta pengar från folk (böter) för att visa att det är fel att ta pengar från folk (stjäla) eller spärra in (fängsla) folk för att visa att det är fel att spärra in folk (olaga frihetsberövande).
Men styrkan med denna dagbetraktelse är att den pejlar budets djup och bredd - att varje mun verkligen blir tillstoppad och hela världen står med skuld inför Gud...