"Ty om vi med honom blir inplantade till en lika död, så blir vi också uppståndelsen lika." (Rom. 6:5).

Egentligen står det: "sammanväxta till hans döds och uppståndelses likhet".

Dessa ord förklaras bäst genom en bild av Kristus, då han liknar sej vid ett vetekorn, som måste dö och mylls ner innan det bär frukt. Så måste också vi först dö och myllas ner till all vår egen förmåga och duglighet, innan vi kan få ett nytt, himmelskt liv och bli en sådan säd, som den himmelske skördemannen gillar och insamlar i sina lador.

Så länge människan själv ännu är och förmår något, är allt vad hon gör, även hennes frommaste väsende, "fött av kött" och  vederstyggligt för Gud. Då det är som bäst, är det besmittt med självförgudningens last och dessutom med allehanda den förgiftade naturens styggelser. All vår egen kraft och förmåga, klokhet och verksamhe måste därför bli nedslagen och tillintetgjord, om Gud ska uppenbara sin kraft på oss.

Först då när syndaren ligger där alldeles förlorad, brottslig, fördömd, vanmäktig och rådlös, men i denna sin förtappade belägenhet får höra Guds Sons röst om idel barmhärtighet och nåd, först då börjar det sanna livet i honom. Av denna hemlighet förstår  de lagkloka alls ingenting; den är för dem ett svart mörker och dårskap, ty de menar att om man bara rätt allvarligt anstränger sej, blir man helig. Och Kristi ord: Mej förutan kan ni inget göra, kastar  de bakom sej, eller fattar endast så, att man måste bedja. Men Herren säger inte: Utan att ni ber till mej; nej, han säger så: "Utan att ni förblir i mej, som grenen i vinträdet, kan ni inget göra; förbli i min kärlek."

Visserligen fordras här att bedja; men med allt bedjande blir ingen sann helgelse, om inte även det sker, som Skriften lär, att du blir död, vanmäktig och förlorad i dej själv och får ditt liv endast i Kristus, sammanväxt till hans döds och uppståndelses likhet. Nej, det måste gå efter denna regel: "Utan att vetekornet faller i jorden och blir dött, så blir det ensamt; men blir det dött, så bär det mycket frukt." Ty då är helt visst den rätta helgelsen börjad i ditt hjärta, när du haft den erfarenheten att du säger: Så ängsligt jag sökt både rättfärdighet och helgelse i mej själv, har jag med allt mitt arbete kommit på skam, men omsider funnit både min rättfärdighet och min helgelse i en annan — endast i min Herre Kristus. Jag tänkte mycket göra, jag kämpade, jag bad, jag gjorde föresatser, men blev mer och mer olycklig, syndig och fördömd, till dess jag förtvivlade på allt arbete och låg där såsom förlorad. Då kom Herren och gjorde mej levande; jag blev salig i hans nåd allena. Men jag föll åter ofta i den gamla inbillningen om egen kraft och duglighet; ty jag menade, att det vore dock 
min sak att helga mej; jag började åter med eget arbete, jag skulle tro så och så, bedja, strida, och menade att jag själv hade någon kraft därtill; då blev jag ånyo vanmäktig och förlorad, kunde inte tro, inte bedja, icke ens något tänka, mer än det Herren för var stund verkade i mej. Och när jag alltså på nytt blev nedslagen, vanmäktig och död, då kom åter Herren med sitt evangelium och förde mej åter till fästet, varifrån jag avvikit, till hans nåd allena, och då fick jag åter lust och kraft till det goda. 

Se, när du erfarit något sådant och på detta sätt funnit endast i Kristus både din rättfärdighet och din helgelse, så att du känner dej i allting och varje stund bero av honom, då är det sanning i din gamla människas dödande. Och då blir inte bara dess utbrott hämmade, utan då dödas det inre, dödas själva hjärtat och livet i gamla människan, den djupa, oändliga själviskheten, inbillningen om någon egen kraft och duglighet. Det är denna djupa själviskhet och inbillning, som utgör själva livet och hjärtat i den gamla människan; och från denna källa flyter sedan en gruvlig syndaflod i alla naturens krafter, såsom högmod, gudsförgätenhet, säkerhet, otro, kallsinnighet, olydnad, självsvåld, vällust, vrede, otålighet, falskhet, lögn m.fl. synder och styggelser. 

Ska nu all denna ormasäd angripas och dödas, då måste förvisso allraförst den djupa själviskheten, den inbillade egna kraften, bli nedslagen — och detta inte bara en gång vid omvändelsen, utan också genom hela vårt liv i den dagliga bättringen. Liksom vi första gången genom lagen kom på skam, måste vi också framgent oupphörligen bli nedslagna och förödmjukade, så snart vi vill något  vara, varda och förmå, för att vi aldrig ska få vår tröst och förnöjelse i oss själva eller i något som är inom oss, utan endast i Herren Kristus själv. 

Men för att vi inte ska bli liggande i vår uselhet eller stanna i träldom och vanmakt, utan den nya människan, "Andens sinne, som är liv och frid", också beständigt måtte näras och vidmakthållas, är det lika nödvändigt, att vi också genom evangelium beständigt blir tröstade och upprättade i samvetet, glada och saliga i nåden. På detta sätt blir det alltid en verklig och levande helgelse av Anden, inte en självgjord, död och ytlig. 

Min salighetshövding, min Frälsare kär, 
pris dej, som mitt allt uti alla nu är! 
Pris dej, som gjort slut på de egna förråden 
och lärt mej att leva allena på nåden!