lördag 27 februari 2016

"Salig är den människa som Gud ingen synd tillräknar." (Rom. 4:8)

Hör! — "den människa som Gud ingen synd tillräknar." Finns det någon sådan på jorden? Var finns han? Har du sett någon sådan? Bekännom att vi inte riktigt tror Guds ord. En så lycklig människa skulle jag gärna vilja se, en som står i ett sådant förbund med Gud, att Gud aldrig tillräknar honom hans synder. Och vem är det som är så lycklig? Det är densamme, säger aposteln, "vilken Gud tillräknar rättfärdigheten utan gärningar", och "vilkens orättfärdigheter är förlåtna och överskylda".

Men hur är en sådan lycklig människa sinnad? säger du. Vilka är hennes utmärkande drag, på vilka jag kan igenkänna henne, om till äventyrs även jag skulle kunna vara eller bli en så salig människa? Aposteln säger (v. 5), att hon är en sådan som känner sej ogudaktig och därför inte kan hålla sej vid gärningarna utan tror endast på "honom, som gör den ogudaktiga rättfärdig". Samma beskrivning ger också David på den saliga man som Gud inte tillräknar synderna. Han beskriver honom så, att den falskhet i anden, varigenom man inför Herren förtiger sin synd, har vikit bort, och han är nu en sådan som "bekänner för Herren sin överträdelse".

Detta innebär först att det inte är en stolt, obruten människa, som kan förtrösta på egna gärningar och förbli borta från nådestolen — kan föra ett så falskt spel inför Gud, att hon frambär för Honom sina offer av vackra gärningar, andaktsövningar, helig verksamhet, böner, m. m. men tiger om sina synder, eftersom hon antingen inte känner sådana med någon förskräckelse, eller också uppsåtligt undviker frågan för att få bli kvar i dem — såsom det tycks ha varit med David på den tid, då han "förteg synderna inför Herren" och sedan kallade detta en "falskhet i anden". Att denna falskhet är förjagad, är det första, som ligger i "bekännandet inför Herren".

Men i detta bekännande ligger, för det andra, en tillförsikt till Guds nåd; ty den som har alls ingen tro på Guds nåd, den flyr för Gud och förtiger synden, den kommer inte inför Honom med bekännelse. Detta förklarar Kristus, då han till sådana fattiga syndare och synderskor, som hade kommit till honom med ångest, likväl sa: "Din tro har frälst dej." Det är således alltid tro i det hjärta, som inte kan förbli borta från nådastolen.

Är nu detta din historia — är detta beskrivningen på dej som läser detta, så är just du den saliga människa som Gud ingen synd tillräknar. Så ringa, syndig och ovärdig du än må vara, så är du då i en beständig nåd och vänskap hos Gud — ett nådebarn som han aldrig ska döma efter lagen, aldrig tillräkna synderna. Han ser dem väl, men han säger: Jag tillräknar dej det inte, eftersom du tror på min älsklige Son, och jag har satt honom till en nådastol. Det är fullt allvar i den stora gudomliga sanningen, att de troende är ett folk som Gud ingen synd tillräknar. Om du då ännu känner mycken synd hos dej, så glöm aldrig hur denna text talar. Här sägs inte: Salig är den människa, hos vilken Gud ingen synd finner; utan så: "Salig är den människa, som Gud ingen synd tillräknar." Här sägs inte: Saliga är de som inga orättfärdigheter begått; utan så: "Saliga är de vars orättfärdigheter är förlåtna."

Men här gäller det nu att med en fast tro hålla sej vid orden och inte låta förvilla sej av vad som syns eller känns. De ömkligaste erfarenheter av synden och de gruvligaste stormar av invärtes nöd eller utvärtes hemsökelser kan inte göra denna Guds sanning om intet, att Gud förlåter och inte tillräknar synden, utan behåller sina troende i en evig nåd.

Se på den mannens erfarenheter, vilkens ord aposteln här anfört. Se på Davids historia. Vilken hög nåd och vilka ömkliga erfarenheter! Se på hans höga kallelse såsom Kristi förebild och stamfader, från vallgosse uppsatt till Israels konung och profet; se på Guds vittnesbörd om honom (1 Sam. 13:14) och på hans hjärtas utgjutelser i psalmerna. Vilken hög nåd och vilket brinnande hjärta för Herren! Och dock — vilka gruvliga sållningar av satan, vilka ömkliga syndautbrott, fall och överträdelser, och vilken ånger och vilka förskräckelser för Gud; sedan vilka hemsökelser och bittra förödmjukelser, och åter vilken ånger och gråt inför Herren — "för mina synders skull", säger han. Och dock ingen hel förkastelse från Gud! "Han träter", säger David, "men inte till evig tid; Han vredgas, men inte evinnerligen", "utan så hög som himmelen är över jorden, låter han sin nåd vara väldig över dem, som fruktar honom".

O vilket byte, nu räknas jag rättfärdig!
Salighet, renhet, det tillhör nu mej!
Frälsare kär, hur kan jag som är ovärdig
älskas så högt, ärva himmelen med dej?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar