söndag 3 augusti 2014

"Om vårt hjärta fördömer oss, då är Gud större än vårt hjärta och vet allt." (1 Joh. 3:20)

Märk de orden: Gud vet allting — därför ska Han fälla en annan dom än vårt hjärta.

Hur ska det förstås? Det ska vi se nu.

Kristus säger, att hans kropp och blod blev utgivna för oss. Är det inte sant, att om du rätt kunde tro och besinna, vad det väger, att Guds Son utgivit sin kropp och sitt blod för oss, då skulle du börja att ropa av idel fröjd och säga: "Alla synder är såsom ett intet mot detta, knappt såsom en gnista emot det stora havet."

Men just så ser Herren det beständigt. I himmelen hålls Kristi blod beständigt i hög ära, där gäller det mer än hela världen.

Du och jag, vi har så ömkliga hjärtan, att de ingen stund kan behålla och besinna, vad som dock är större än hela världen. För våra mörka och skröpliga hjärtan är Kristi blod av ganska ringa värde, men för Gud är det beständigt av ett omätligt och outsägligt värde. Det vet Kristus; därför kunde Han säga: "Den som är tvagen, han är alldeles ren, och ni är rena."

Du och jag kan inte riktigt tro, men Kristus tror fullkomligt, att hans blod gäller; därför kan Han döma, såsom vi nu sett.

Besinna detta djupt, så skall du i din allravärsta syndanöd kunna säga till Gud: "Helige Fader! om du nu vill förkasta mej, så måste du först förkasta din älsklige Son, hans kropp och blod, som du tagit emot till lösepenning för mej. Du kan inte förkasta mej, så länge du gillar lösepenningen."

Detta är den egentliga grunden, varför nåden är oföränderlig.

Men Johannes säger: "Gud vet allting." Det är ännu flera omständigheter, som Gud vet, varigenom nåden är orubblig.

Det står (Luk. 22), att Kristus visste förut, att Petrus skulle falla och förneka Honom. Då tänker jag så: Om denna Petri skröplighet hade utgjort ett skäl för  Kristus att förkasta honom, så hade Han gjort det redan förut, så hade Han aldrig någon stund varit honom nådig; ty Han visste från början alla Petri skröpligheter, Han trodde aldrig någon stund något bättre om Petrus.

Det är en tankevilla hos oss, att vi tycker, liksom Gud finge se våra synder då och då, när likväl Han har sett dem alla ifrån början. Han ser i ett ögonblick allt, vad som bor i oss, allt vad ont, som skall utbryta genom hela vårt liv. Skulle Han någonsin för sådant förkasta oss eller tröttna med oss, så skulle Han aldrig börjat med oss, att frälsa oss, dra oss till sej och benåda oss. Han vet, att vi egentligen är desamma i alla stunder, de bättre och de sämre.

Hos en kristen finns två naturer, köttet och anden, som alltid strider mot varandra. Då framträder den ena stunden anden så herrlig, att man knappt märker något av köttet, utan endast liv och frid och kärlek och gudaktighet. Den andra stunden åter framträder köttet och djävulen så gruvligt, att man knappt märker något av anden.

Vem kunde under sållningens stund se något av anden hos Petrus? Men åter en annan stund framträdde anden, då han "gick ut och grät bitterligen".

Nu, Kristus vet alla stunder, att vi egentligen är desamma i alla dessa växlingar; Han låter inte förvilla sej. Den stund Petrus visar sej så stark och trogen vid örtagården, vet Kristus ändå, huru han samma afton skall falla; och den stund han faller, vet Kristus ändå, huru Petrus i hjärtat, i anden, är densamme trogne vännen. Vilken stund skulle Han då förkasta honom? Att besinna detta hör till den "hemliga visheten".

Men ännu en gång: "Gud vet allting." Kristus säger, att samma skröpliga lärjungar, som i sållningens stund övergav Honom, en gång skulle vara i himmelen, sitta på sina stolar och med Honom döma de tolv Israels släkter. Då skulle ingen synd och skröplighet vidlåda dem. Kristus vet, hur vi en gång genom hela den oändliga evigheten ska vara alldeles rena, herrliga och sköna, fulla av kärlek och helighet, Honom till ett oändligt lov.

Nu tänker jag, såsom också en äldre lärare skriver, att vi med all tröst kan säga till Honom:

"O, min käre Gud! Jag beder dej, att du, i det ögonblick då jag faller, ville anse mej i det tillstånd, vari jag en gång ska vara i himmelen, där jag på intet sätt skall synda emot dej, utan oändligen älska och lova dig. Vill du däremot betrakta mej, sådan jag är på jorden, då finner du en syndare, som varje dag och stund med någon synd förolämpar dej. Men betraktar du mej i paradiset, då ser du ett helgon, som tillbringar den ändlösa evigheten utan att en enda gång förolämpa dej, utan beständigt och fullkomligt älskar och prisar dej. Skåda mej i detta tillstånd och vredgas inte, att du måste i trettio, fyrtio eller femtio år — det är: två eller tre sekunder av den långa evigheten — se mej underkastad svaghet och skröplighet."

O, måtte denna outsägliga nåd så intaga, styrka och glädja alla trogna hjärtan, att de ingenting högre älskar än denne käre, milde Frälsaren, så ska den kärleken vara den rätta helgelsens källa och kraft; ty kärleken gör allting lätt, och "kärleken är lagens fullbordan".

Gud föröke oss, för sin kärleks skull, tron och kärleken!

Just när jag mej tycker
odräglig för Gud,
i famn han mej trycker
som täckaste brud.
Beprydd och beklädd
med hans härlighets sken
//: jag är nu i Jesus ://
jag är nu i Jesus
rättfärdig och ren.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar