Sådana ord innehåller hemligheten av vår frihet från lagen. Så heter det också i Rom. 7: "Så är även ni, mina bröder, dödade ifrån lagen;" "döda ifrån den, som höll oss fångna." Märk orden dödade och döda. Och i samma kapitel visar aposteln, hur det går till och vad det vill säga att genom lagen dödas ifrån lagen. Han säger: "Jag levde fordom utan lag; men när budordet kom, fick synden liv igen, och jag vart död. Ty synden tog tillfälle av budordet och svek mej och dräpte mej därmed."
Vad betyder sådana ord: Jag vart död genom lagen? Synden dräpte mej därmed?
Om du går till botten med den frågan, skall du finna ett dyrbart ljus. Vilken död menar aposteln här, då han i detta sammanhang säger: "Och jag vart död" — "död genom lagen?" Katekesen omtalar tre slags död: lekamlig, andlig och evig; men här omtalas ännu en fjärde död; ty andligen död var ju aposteln redan förut, innan budordet kom. Vad menar han då här med ordet "död"? De erfarna veta det; och andra tror det inte.
Jo, så går det, om lagen rätt träffar människan, om Guds heliga ögon börjar förfölja hennes tankar och hjärtats anslag — då blir hon dödad. Och ju allvarligare hon blir angripen, desto förr blir hon dödad. Det var den gamle fariseen Saulus, som blev dödad, innan där kunde bli en Paulus. Jakobs höftsena måste förslitas i nattlig brottning med den okände, innan han kunde säga: "Jag har sett Gud under ansiktet, och min själ har blivit frälst;" och då fick han ett nytt namn. Sedan dess gick han aldrig mer rak.
Korteligen: Ta apostelns ord, såsom de lyder, då märker du, vem som blev död. Han säger: "Jag vart död." Det var hans jag, hans självverksamma, självrättfärdiga, självheliga jag, som stupade i striden med synden under lagen. Lagen eggade striden med ideligt pådrivande, med fordringar och anmärkningar, och den djupa inbillningen om vår egen kraft, som utgör själen i den gamla människan, underhöll ett segt hopp om framgång i striden; men alltsammans bidrog till att dessmer utmatta och döda honom. Allt detta uttrycker han så: "Synden svek mej och dräpte mej med budordet". Nu är den bruten, den gamla inbillningen om egen kraft och om lagens förmåga att göra människan from och helig; och då ligger människan där, förlorad, hjälplös, vanmäktig, ja, "död".
Men då nu Guds eviga försoningsråd, då Kristus med sin görande och lidande förtjänst blir förklarad för den utmattade själen, som nu förtvivlar på allt eget arbete, både på sin vilja och förmåga, på sin bön, sin ånger, på allt vad som är i henne — "då drages hon till Honom fram, / sådan hon är, så lam, ofärdig, / och så till all Guds nåd ovärdig, / att hon vill sjunka ned för skam". Då sjunker hon i brudgummens famn, den andre mannens — "för att hon skall leva med en annan, med Honom som är uppstånden ifrån de döda". Och se, då får hon på en gång hela lagens fullbordan i Honom, som var "lagens ände till rättfärdighet för var och en, som tror." Och nu lever bruden bara av hans rättfärdighet och av hans försorg i allting, och säger: "Jag sitter under hans skugga, som jag begär; och kärleken är hans banér över mig."
Se, en sådan själ är nu friad ifrån lagen; såsom aposteln uttryckligt förklarar: "Så har nu lagen varit vår tuktomästare till Kristus, för att vi ska bli rättfärdiga av tron. Nu, sedan tron är kommen, är vi inte längre under tuktomästaren."
Visst uppväxer den gamla inbillningen om egen kraft ännu tusentals gånger, vanligen under den finare formen att jag genom bön och Guds kraft kan och bör vara och göra så och så mycket — och förråder sig såsom adamitisk inbillning därigenom, att jag, jag, jag, inte Kristus, blir medelpunkten för alla mina tankar — men då blir jag också åter på nytt utmattad och dödad, till dess jag åter måste sjunka ned till min Frälsares fötter och låta Honom bli mitt allt. Och så länge det förhållandet fortfar, att jag beständigt på nytt blir återförd till Kristus, är jag inte under lagen utan under nåden.
Härav kan du också förstå, vilka som inte är under nåden, utan under lagen, nämligen de, som inte är dödade av lagen, såsom vi nu sett, utan ännu har kvar sitt hopp, sin förtröstan till lagen, till sitt arbete, sin bön, och inte blivit så förtappade och misströstande på det arbetet, att de nödgats ge sej — ge sej såsom förtappade på ren nåd — utan ännu med uppsåt och mening strävar efter segern genom det nämnda arbetet. Är de härunder mer nedslagna över sej, kan de vara "hart när Guds rike"; det fordras bara, att de misströstar på sina försök och så får ett ögonblick se Jesus vit och röd, d.ä. att Han i en salig stund blir förklarad för dem.
Men om med detta arbete ännu följer mycken tröst och självbelåtenhet, och deras tro och bekännelse om Kristus är bara en del av deras egen rättfärdighet — deras tro är inte en nödställd och förtappad syndares verkliga tillflykt till Jesus, utan en ny, skönare klut på det gamla klädet — då är de mer fjärran från den sanna nåden.
Intet kan jag giva dig.
Till ditt kors jag sluter mig.
Naken dig om kläder ber,
hjälplös upp till nåden ser.
I din livsvåg låt mig tvås,
Herre, annars jag förgås.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar