"Jag är Herren, det är mitt namn; och jag skall icke giva min ära åt en annan, icke heller mitt lov åt avgudarna" (Jes. 42:8)

Judarna visste av Skriften, att Gud hade lovat att sända en stor, god herde för människorna; ty så lydde löftena därom: "Jag ska uppväcka åt dem en herde, som ska föda dem, nämligen min tjänare David; Han skall föda dem och ska vara deras herde."

Nu säger Herren i Joh. 10: Denne utlovade herden är jag. Alla de, som är komna före mej, med anspråk på att vara det, är tjuvar och rövare; jag är den gode herden, som varit er lovad. Därmed ville Herren även lära oss, att Han är den ende gode herden i sitt slag; Han är den gode herden i en sådan bemärkelse, att ingen mer än Han är det. En viktig sanning, både till varning och tröst!

Kristna ska nämligen akta sej för ett avgudiskt vidhängande vid någon underherde. Det är ett avgudiskt och skadligt vidhängande, när du blir så beroende av en människa, att för det första om denna dör eller flyttas bort, all din tröst och ledning skulle därmed vara förlorad; och för det andra, att om din lärare skulle vika ifrån sanningens väg, även du ska vika med ifrån sanningen.

Tänk, vilken fara! Nej, en kristen måste ha sitt huvudsäte och egentliga hjärtestöd i Herren allena, så att, om han kommer till den mest ödsliga ort, där ingen huld herderöst ljuder från några mänskliga läppar, han ändå med endast Frälsaren och hans ord må kunna uppehålla sin själ och av hjärtat utbrista med David: "Herren är min herde, mej ska inget fattas." Och att för det andra, om den eljest förträffligaste lärare predikar ett annat evangelium, än det Kristus och hans apostlar predikat, du då måtte låta det fara och ändå förbli vid Herrens ord och säga: "Jag vet, huru Kristus lärde och handlade med syndare, därvid förblir jag; Han är den gode herden, vid Honom förblir jag."

O, det är också bland andra plågor, som trycker de trogna underherdarna, inte den minsta, då de måste erfara, att de arma fåren, som de velat draga endast till "den store fåraherden", som köpt dem med sitt blod, börjar bli så beroende av tjänaren, att de honom förutan är olyckliga eller utan all tröst och ledning i sanningen. För ett sådant vidhängande måste mången trogen tjänare ryckas bort eller också med någon fläck skämmas ut, för att man må lära att besinna sej och inte göra en människa till Gud. Så säger Herren: "Jag vill inte ge min ära åt en annan, eller mitt lov åt avgudarna. Jag, jag är Herren, och utan mej är ingen Frälsare. Jag är den gode herden."

Vi vill härmed visst inte prisa den kalla och självkloka anda, som föraktar alla de redskap, Herren av stor barmhärtighet givit sin församling, och föraktar det ljus i ordet, som Gud genom dessa redskap givit världen, och vilka självkloka endast tror sin egen anda, under namn av Guds Andes ensamma tolkning av ordet, då de för sin egen enskilda blick kan förakta även sådana herrliga redskap, som Gud använt till hela sin kyrkas omskapning, och vilka i de rikaste frukter fått Guds egen besegling på sin sändning. Inte är det denna självkloka anda vi prisar; vi vill inte heller säga emot Paulus, som berömmer de galaters tillstånd såsom synnerligen "saligt" på den tid, då de tog emot honom såsom en Guds ängel, ja, såsom Kristus Jesus själv, och hade kunnat ta ut sina ögon för honom, nej, även en så brinnande kärlek kan vara blott det skönaste tecken av ett rätt saligt tillstånd. Utan vi vill endast varna för det avgudiska och slaviska vidhängande, som vi nyss beskrivit, och som är så skadligt både för fåren och för underherdarna.

Vi vill uttala detsamma som Johannes Döparen, då han sade: "Ni är själva mina vittnen, att jag sade: Inte är jag Kristus, jag är endast sänd före Honom; jag är blott en ropandes röst; den som har bruden, Han är brudgummen — Han bör växa till, och jag bör förminskas." Och detsamma som aposteln Paulus, då han sade: "Månne Paulus var korsfäst för er? Eller är ni döpta i Pauli namn?" Vi ser av dessa ställen, hur även dessa heliga män var utsatta för denna plåga, att lärjungarna ville hänga vid tjänaren. Vi ska därför inte undra, om det även nu händer, men vi ska ta oss till vara för det, såsom för något som är menligt för dyrköpta själar.

Och många sköna exempel visar, att just då en kristen blev berövad en god herde — inte föraktade, utan blev berövad hans tjänst — och tvangs att ännu tätare hålla sej till Herren själv och hans ord, just då vann inte bara hans andliga liv i allmänhet en mognad och fasthet, som det eljest inte hade vunnit, utan hans hjärta vann också en mycket högre och varaktigare glädje i den närmare bekantskapen med Frälsaren själv, som nu sökte upp och skötte det ensamma fåret. Och genom sådan erfarenhet lär man att förstå och känna, vad Herren här säger: "Jag är Herren, det är mitt namn. Jag ska inte ge min ära åt en annan".

Kom till mitt kalla,
domnade sinne.
Avgudar alla
för dig försvinne.
Kom att befalla
ensam därinne.
Kom, o min Jesus!