"Ske din vilja." (Luk. 11:2)

Denna bön fordrar helt och hållet ett gudälskande hjerta — ett hjerta, som egentligen ser blott på Guds wälbehag. Den fordrar ett godt barns hjerta, som "ingen wilja har", utan will blott fadrens wilja och icke behöfwer något widare skäl, hwarföre det och det skall ske, utan endast att det är fadrens wälbehag.

Tusende kunna älska något godt, ädelt, nyttigt, nödwändigt, men det är icke detsamma som att älska Guds wilja. Ty det är icke nog, att wi älska samma saker, som Gud älskar, utan wi skola älska sjelfwa Guds wälbehag, utan afseende på saken som Han will; således, älska Gud — och för hans behag älska, hwad helst Han will, äfwen om det synes oss än så galet eller swårt, såsom när Abraham får befallning att offra sin Isaac, "löftets son". Då kunde han omöjligt inse något skäl dertill, utan skulle endast för Guds wilja göra det.

Och nu fordrar den tredje bönen, att wi icke blott skola fördraga en sådan Guds wilja, utan ock älska den så, att wi bedja om densamma. Wi skola nemligen aldrig glömma, att bön — bön måste wara hjertats sak, icke förståndets och icke påbudets werk, utan hjertats eget begär och angelägenhet. Men när Guds wilja är den gamle Adams död och korsfästelse, och dessutom all menniskonatur will wara fri och älskar sin egen wilja, så må man wäl fråga: Huru kan någon menniska få ett sådant hjerta, som så älskar Guds wilja, att man werkligen beder om densamma?

Ett sådant hjerta får man aldrig (om man plågar sig till döds derför) på något annat sätt, än genom en ny födelse af Gud. Men då en själ har blifwit wäl utpinad af sin egen ondska och af lagens heliga kraf och omsider såsom helt owärdig öfwerwäldigas af den stora oförskyllda nåden, så att hon säger: o Jesu, det är för mycket — och hon får i hans blod all sin rening, i hans kärlek all sin salighet, då Guds kärlek sålunda är utgjuten i hennes hjerta — då blir henne ock Guds wälbehag dyrare än allt, hwad som kan tänkas och nämnas.

Då blir det hjertats första fråga: "Hwad får jag göra dig till behag, du oför- liknelige Frälsare? O, att jag måtte blott göra Guds wilja!" Och då wet den själen icke, hwad som är godt och rätt, mer än hwad den himmelske Fadren will; och då wet hon ingenting så ondt, som sitt eget hjerta, och säger med fullt allwar: "Döda, o Gud, min wilja! Jag kan icke sjelf döda den så, som jag bör, men gör det du!" Och när hon så beder emot sig sjelf, då beder hon om Guds wilja.

Således, när jag först är uttröttad af min egen wiljas ondska och sedan så genomträngd dels af Guds storhet, att hans wilja är mig mer än hela min salighet, dels af hans kärlek och ljuflighet, så att om blott hans wilja sker, är allting wäl; då har jag ett sådant hjerta, som werkligen älskar Guds wilja.

Här må nu hwar och en gifwa akt på sitt tillstånd. Wi hafwa här åter ett stycke, som uppenbarar wårt hjertas innersta. Wi erinra åter, att bönen måste wara ett uttryck af menniskans egen omsorg, åstundan, angelägenhet. Icke skall hwem som helst kunna bedja denna bön. Du, som detta läser, stanna dock en stund såsom inför Guds ansigte, inför de ögon, som skåda hjertans tankar och uppsåt. Huru är det med dig i detta stycke?

Du kan wäl weta med dig sjelf, om du plägar umgås med sådana omsorger, suckar och böner: "Gud, wisa mig din wilja! Hjelp mig att göra din wilja!" Det är ju omöjligt, att den Helige Ande kan bo i ett hjerta utan att uppwäcka sådan omsorg derinne.

En christen kan wäl ofta så förströdd öfwerfara bönen: Ske din wilje, att han icke ens med tanken följde den; men gif akt på, hwad som först och sist är hans hjertebön, om det icke är just denna: "Gud, min Fader, min Frälsare, hjelp mig, hjelp mig, att jag må göra din wilja! Hjelp mig emot min grufliga tröghet! Gif mig din Helige Andes drift och kraft att göra din wilja; och wisa mig din wäg, att jag wandrar i din sanning!" -

Jo, detta är något alldeles utmärkande på ett hjerta, i hwilket den Helige Ande bor. Det är just den ena stora hälften, af hwad som skulle utmärka det nya förbundets barn, hwarom Herren säger: "Jag skall gifwa min lag i deras hjerta och skrifwa den uti deras sinne." Guds lag är ju Guds wilja. Att nu Guds lag är skrifwen i hjertat och sinnet, förnimmes blott derigenom att hjertat älskar Guds wilja, att jag har ett sådant sinne, som innerligen suckar: "O, att jag kunde hålla din lag af allt hjerta! O, att jag kunde göra Guds wilja!"

Wi säga icke, att en christen är en fullkomlig menniska, o nej, det är mycket i hans inre lif och hans yttre lefwerne, som är rätt skröpligt; han kan icke heller så waka, bedja och strida emot sina oarter, som han borde och wille; det finns intet folk, som känner så mycken brist, som just de trogna. Men märk likwäl: Förstår han, att det och det är Guds wilja, då är detta genast hans lefnadslag, då will han ock fullgöra det; och om nu köttet strider emot Anden, då uppkommer bön — se här, huru sjelfwa bedjandet af denna bön uppkommer i hjertat — just genom köttets strid emot Anden uppkommer kamp och bön om Guds wilja. Det måste wi nödwändigt widhålla, att en christen har ett sådant hjerta och sinne.