Det ord i grundtexten, som i denna bön är översatt med daglig,
har visserligen varit ett twetydigt och mörkt ord, men alla tolkningar
sammanstämma dock däri, att det betyder något för vårt väsende
nödvändigt — icke vadhelst hjärtat begär, utan det nödvändiga — det
betyder egentligen, "vad som hör till vårt väsendes uppehållande".
Nu frågas den, som vill "träta med Gud": Har du icke allt härtills
fått det, som varit nödvändigt till ditt väsendes uppehållande? Och
om du icke fått allt efter den ritning, som du själv uppgjort över din
jordiska levnadsväg, så har du likväl fått allt, vad Han lovat, vilken bäst vet, vad som är dig nyttigast. Eller vet du, huru mycken tuktan
av fattigdom och bekymmer du behöver för din själs eviga goda? —
Men här torde en kristen, som icke blott är fattig, utan ock gäldbunden,
svara oss: "Det är en annan omständighet, mot vilken all fattigdom
är ett intet, den nämligen, att jag skall vara människor skyldig och skall
kanske icke kunna göra var man rätt, skall kanske bliva en visa i
lastarens mun till evangelii försmädelse."
Svar: Så vida du icke antingen
har någon synnerlig högmodsböjelse, som fordrar en mycket djup
förödmjukelse — och så vida du icke "frestar Herren", antingen med
försumlighet och lättja eller genom fåfänga och slöseri med hans gåvor, utan
är ordentlig, ödmjuk, flitig och trogen i din kallelse, samt i enfaldig tro
beder denna bön, så har du alla Herrens löften därom, att Han skall
giva dig så mycket, att du icke skall behöva bliva till skam såsom
bedragare, utan skall kunna göra var man rätt. Det är antingen
något Herrens frestande med lättja eller yppighet, eller ock ett svårt
högmod, som behöver nedtuktas — det är endast något sådant, som
kan bringa över en kristen den bittra erfarenheten, som är så
mångfaldigt svårare än all fattigdom, nämligen att han icke kan göra var
man rätt.
Vad det åter angår, att månget Guds barn antingen
genom sjukdom eller andra omständigheter icke kan alltid försörja sig själv,
utan måste anlita bröders barmhärtighet, så är visst även detta
förödmjukande för vår stolta natur, men hör dock till Herrens uppfostran
med somliga barn, eller för någon viss tid, tilldess de blivit nog tuktade
för att kunna bära några Guds gåvor, och bör alltid betraktas med
gudsfruktan och ödmjuk undergivenhet inför Herren, den allena vise
och mäktige Fadern, vilkens högra hand också kan förvandla allting.
Men den fjärde bönen har ock en lärdom till de lyckliga, som icke veta av dessa bekymmer för sin bärgning och icke tyckas behöva bedja om dagligt bröd. Det är tvenne ord i denna bön, som dessa borde
besinna, nämligen de orden: vårt och oss. Haven I Kristi sinne, så
skolen I ock betänka dessa Kristi ord. Han säger icke: "Giv mig mitt
dagliga bröd", utan: "Vårt dagliga bröd giv oss."
Menar du, att Gud
givit dig ditt myckna goda, för att du skall blott själv leva därav efter
ditt behag, eller att du skall samla skatter blott för dina barn? Vad
säger Herren? "Gör räkenskap för ditt fögderi; ty du måste icke längre vara min fogde."
Se här, vad Guds mening är, då Han giver
somliga så mycket av detta jordiska. Har du någonsin tänkt därpå, varför Gud utdelar så olika här på jorden, att den ene är så rik, att han
har mycket mer, än han behöver, och den andre så fattig, att han icke
har det nödvändiga? Den underliga och ojämna utdelningens hemlighet
är ingen annan, än att vi hava olika kallelser: de, som fått mer,
än de behöva, skola vara Herrens "gårdsfogdar", som skola åt Honom
förvalta hans gåvor. Då vill Han låta en hop fattiga lägra sig
omkring dem för att dagligen pröva dem, om de vilja ärligt förvalta
hans gåvor såsom fogdar genom utdelande, eller om de vilja nedgräva
pundet i jorden och göra avgudar därav åt sig och sina barn.
Måtte vi aldrig glömma den stora allmänna regeln: "Den som är mycket givet,
av honom skall mycket varda utkrävt; och den mycket är anförtrott,
av honom skall varda mycket äskat;" samt det konungsliga budet: "Älska
din nästa såsom dig själv."
Förgät då icke, att det finns omkring dig
så och så många fattiga, sjuka, svaga, bräckliga, vilka alla uträcka sina
händer efter bröd. Du skall därför i denna bön bedja för alla människor
och icke tänka: mig, mitt, utan: oss, vårt.
Men vidare: icke bedja
såsom en skalk, så att du skulle i bönen säga vårt, men sedan handla
med det goda, du får, såsom det vore ditt. Nej, du är blott en
förvaltare. Och detta skola vi vara med lust, för Kristi kärleks skull, så att
Han om allt det goda, vi gjort, kan säga: I haven det gjort mig.
När vi därjämte veta, att uttrycket dagligt bröd icke blott betecknar
mat och kläder, utan allt, vad som hör till detta timliga livets uppehälle
och nödtorft, såsom hus och hem, gods och penningar, en from maka,
fromma barn, fromt tjänstfolk, god och trogen överhet, god styrelse,
god, tjänlig väderlek, fred, hälsa, tukt och ära, goda vänner, trogna
grannar och mer sådant; så lär åtminstone ingen kristen, vilken icke
lever blott sig själv, utan ock älskar sin nästa, sakna anledningar att
bedja denna bön.
Dessutom kan Herren i hast borttaga det goda, du nu äger, varför du alltid har anledning att bedja om hans bevarande
nåd, eller ett dagligt givande, ett "dagligt bröd". Och att få känna
sitt beständiga beroende av Herren, är ganska hälsosamt för en kristen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar