"Om jag förehade något orätt i mitt hjärta, så vorde Herren mig icke hörande." (Psalt. 66:18)

Om det är dig swårt att kunna tro ditt barnaskap hos Gud, ja, det är dig kanske alldeles omöjligt för den eller den omständigheten, så gif akt på följande åtskilnad:

Om grunden till din misströstan ligger deri, att du wet med dig en uppsåtlig syndaöfning, som du icke will öfwergifwa, såsom att du lefwer i oförsonligt hat till en medmenniska, eller du har slutit förbund med någon köttslig lusta, eller du öfwar någon oärlighet i handel eller arbete, med ett ord, en uppenbar köttets gerning, som du således ärnar fortfara med; så försök icke att genom evangelium öfwerrösta och nedtysta motsägelserna och intala dig att ändå tro ditt nådestånd; ty allt Guds ord är för mycket klart stridande deremot, och Herrens Ande, som skulle gifwa dig trons wisshet och wittnesbörd om ditt barnaskap, är "sanningens Ande", en ren och helig Ande. Han kan icke gifwa dig ett wittnesbörd, som strider emot sanningen; och du skall alltid törna emot apostelens ord till trollkarlen: "Du har ingen del eller lott i detta ordet, ty ditt hjerta är icke rätt för Gud." Han säger icke: Ty dina synder äro för många och swåra; utan han säger: "Ditt hjerta är icke rätt för Gud."

Men gläds, att han icke heller säger: Derföre måste du för alltid wara förlorad; utan han tillägger ännu: "Bättra dig af denna din ondska och bed Gud, att ditt hjertas tankar må warda dig förlåtna". Tänk, då icke ens trollkarlen, så genomsyrad af skrymteri, "full med bitter galla och bebunden i wrånghet" — då icke ens han gifwes förlorad, utan får komma till Gud och bedja om förlåtelse! Men märk widare, att apostelen till denne icke säger endast: "Tro på Herren Jesus", utan: "Bättra dig af denna din ondska." Så säger ock Christus: "Om ditt öga är dig till förargelse (till förderf, till hinder för nådelifwet), så rif det ut och kasta det ifrån dig." Han säger icke: "Så tro på mig, och du behöfwer icke utrifwa ögat." Nej, tron och ett godt samwete kunna aldrig stå tillsammans med hyllade synder; man drifwes alltid genom sådana bort från nådestolen.

Luther anmärker, att det är många, som afhålla sig från nattwarden och från bönen, emedan de ligga fängslade uti herrskande synder, såsom oförsonligt hat och andra dylika, hwilka de icke wilja öfwergifwa. "För sådana", säger han, "wore det wisst det bästa råd, att de läte synden fara och så komme till Gud i sakramentet och bönen. Detta wore dem wisserligen bättre än att fortfara i synden och gifwa kropp och själ åt djefwulen." O ja, det är dig mycket bättre, säger ock Christus, att du gör dig det lidandet af ett ögas utrifwande och ingår i lifwet, än att du skulle hafwa twå ögon och kastas i helwetets eld.

O, war wis, fly från synden! Herrlighetens krona lönar wäl allt ditt lidande af köttets korsfästande. Genom blifwandet i synden förhindrar du din bön och förlorar Guds saliga frid i tiden och den himmelska glädjen i ewigheten.

Men märk, detta gäller om synder, som du hyllar — icke blott älskar, såsom alltid köttet, äfwen hos de heliga, har sin gamla kärlek till synden — utan som du hyllar, d. ä. när du ånyo gör förbund med synden, ursäktar den och ärnar bibehålla den, och det oaktadt den är dig icke tvetydig, utan en uppenbar synd. Att på sagda sätt hylla en sådan, strider alltid direkt emot tron och nåden.

Det är helt annorlunda med en christen, som säger: "Jag älskar dig synd förskräckligt, men jag hatar och förbannar min kärlek till dig", och söker hos den allsmäktige Guden hjelp mot sjelfwa denna syndakärlek. Si, är detta förhållandet med dig, nemligen att du så betraktar din syndakärlek och söker förlossning, så skall du icke ett ögonblick fly för din hulde, försonade Fader, utan genast skynda i hans famn och med full wisshet tro hans nåd.

Och — märk — wakta dig, att du icke företager dig att först wänta på befrielse från synden, innan du skall tro nåden; ty just det wäntandet wore den mäktigaste snara, hwarmed djefwulen kunde fängsla dig. Det är blott genom tron, du kan wänta någon förlossning.

Och att köttet älskar synden, ja, att wissa medfödda oarter följa och plåga oss, så länge wi äro på jorden, det är ett förhållande, hwaröfwer alla heliga nödgas qwida; men "sådana synder", säger Luther, "hwilka wi sålunda sjelfwa bestraffa, äro nakna och blotta synder, som alltid hafwa Christi offer mellan sig och Gud", och hwilka derföre aldrig skola fördöma oss, så länge wi ännu blifwa i Christus, och synden derföre äfwen är korsfäst. Nu, emot sådana synder och alla hwardagsbrister måste du endast djupt och beständigt inprägla i ditt hjerta de stora, ewiga grunderna för wår benådning och kämpa, såsom för lif och salighet, för bibehållandet af din barnaförtröstan. Ty du skall weta, att det är djefwulens allrahögsta sträfwan att rycka denna ur ditt hjerta och störta dig i misströstan och träldomssinne.

Tag derföre här allt Guds evangelium till hjelp; tag här sakramentet, bönen och bröders råd och förböner till hjelp, att icke samwetet neddrages i träldom, utan genom tron segrar öfwer motsägelserna.