fredag 12 juli 2013

"Vi berömma oss av hoppet, som vi hava till den herrlighet, som Gud skall giva." (Rom. 5:2)

Orden äro i grt. kortare, nemligen sålunda: "Och berömma oss i hopp om Guds herrlighet." Uttrycket kan således lika wäl betyda den herrlighet, Gud sjelf har, som den herrlighet, Han skall gifwa sina trogna. Men detta är ock till arten och wäsendet en och samma herrlighet; Gud skall werkligen gifwa oss af sin egen herrlighet, såsom Christus sade: "Jag har gifwit dem den herrlighet, som du har gifwit mig; att de skola wara ett, såsom ock wi äro ett; jag i dem, och du i mig, att de skola wara fullkomna uti ett". "Fader, jag will, att der jag är, skola ock de wara med mig, som du har gifwit mig; att de skola se min herrlighet, den du har gifwit mig." Hwilken menniskotanke kan fatta allt, hwad sådana ord lofwa oss?

Och här må wi icke förbise, utan wäl märka, att då apostelen i sitt bref ännu icke talat ett ord om de troendes helgelse och goda gerningar, han redan förut säger, att de berömma sig af hoppet om Guds herrlighet. Han wisar, att de icke grunda detta sitt hopp på den helgelse, som följer af tron, utan säger, att wi genast, "då wi äro wordna rättfärdiga af tron", hafwa både frid med Gud och hoppet om Guds herrlighet. De nyfödda nådebarnen hafwa genast sitt arf i himmelen.

Wi se ock, att när folket efter pingstdagen hörde Petri predikan, alla de, som trodde, genast kunde äta sitt bröd med hwarannan i fröjd, och att de lofwade Gud i sitt hjertas enfaldighet. Så läsa wi ock om den ethiopiske kamereraren och fångwaktaren i Philippi, att så snart de hade kommit till tron, kunde de genast fröjdas. De behöfde icke först se sig mognade i nåden eller se de frukter, som flutit af tron; de hade redan på blott den nåd, som war dem förkunnad i Christus, ett gladt och saligt hjerta.

Och ett sådant i Gud saligt hjerta kan ingen hafwa, utan att tro både den närwarande nåden och den tillkommande herrligheten; ty skulle wi icke tro denna sednare, hwartill tjente oss då den förra? Wäl kunna wi genom Andens frukter winna större wisshet om wår tros äkthet, men sjelfwa tron och hoppet måste redan förut omfatta just det, som Gud lofwat, nemligen icke blott syndernas förlåtelse, utan ock ewinnerligt lif.

Må då hwar och en akta sig för den farliga willfarelsen, att ett troende Guds barn icke genast är färdigt att ingå i himmelen, utan att dertill ännu skall fordras någon mognad i nåden och Andens frukter. En falsk och farlig mening! Wäl kan en sådan mognad medföra ett större mått af herrlighet, såsom Skriften på några ställen wisar, men sjelfwa riket, barnaskapet och arfvet hafwa wi genast genom tron allena. Och om wi i hundrade år lefde under nådens uppfostran och tillwäxt, så hade wi slutligen ej ett enda skäl mer eller högre att hoppas den ewiga herrligheten. I samma ögonblick en syndare kommer till tron och nåden, är han klädd i bröllopskläderna och kan ingå i herrligheten. Röfwaren på korset och den i Christi tjenst utarbetade Johannes fingo begge af samma nåd det ewiga lifwets gåfwa.

Då Paulus ännu ansåg de colosser behöfwa sådana förmaningar, som wi läsa i tredje kapitlet af hans bref till dem, uppmanar han dem likwäl att "tacka Fadren, som hade gjort dem beqwäma till att wara delaktiga i de heligas arfwedel i ljuset". Så följer då salighetens hopp redan med tron och nåden, såsom ock en borgerlig arfsrätt beror endast af födelsen. Måtte wi icke blott ega, utan ock berömma oss af detta hopp! Dermed gifwa wi Gud ära, och dermed stärkas alla wåra andliga krafter i striden.

"Salighetens hjelm" är ett wigtigt wapen. Så sannt wi werkligen äro i striden för kronan, då wi icke blott skola tröttas af tidens wedermöda, utan ock erhålla många sår, många glödande skott, behöfwes det wäl, att wi wederqwicka och styrka wår ande med salighetens hopp. Fördunklas din blick på det saliga målet, den herrliga kronan, skynda genast till de stora, ewiga grunderna för det saliga hoppet. Är Gud trofast och allsmäktig, så skall wårt hopp icke komma på skam. Blott en förökad tro, och du är genast öfwermåttan rik och salig.

Se på allt, det Gud gjort ifrån werldens begynnelse, och fråga dig, om det är möjligt, att Gud skapat menniskan för intet högre mål, än att hon efter en tids lidande på jorden skall sist blifwa till intet! Redan menniskosjälens förmögenheter wittna dock om annat. Och sedan, månne Gud blott för ett timligt godt utgifwit sin Son i en blodig marterdöd? Har Gud instiftat sabbaten, gifwit oss ordet och sakramenterna blott för något timligt wäl? Har Gud sändt sin Ande i wåra hjertan, att förkrossa, hugswala och helga oss, har Han gifvit oss korset och all den tuktan, som wi dagligen lida — och du kan dock wara owiss om, hwad allt detta förebådar? Slutligen: Har Gud gifwit oss alla löften om ett ewigt lif, och Han skulle sist bedraga oss?

"Herre, föröka oss tron!" det är den bön, wi här skola behöfwa, för att behålla "förtröstningen och hoppets berömmelse fast intill änden".

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar