torsdag 25 juli 2013

"Och gick satan in i Judas, som kallas Iskariot, och var en av de tolv." (Luk. 22:3)

Hwad wi isynnerhet böra lära af denna förskräckliga händelse, är, att ingen må wara säker och tänka: skrymtarena äro skrymtare; en redlig christen har intet att frukta. Nej, annat lärer oss Jude exempel.

Då Judas af Frälsaren utwaldes till apostel, war han wisserligen icke hwad han sedan blef. Och huru många äro icke de, som börjat i Anden, men lyktat i köttet? Se här på Jude exempel och alla andra syndafall, huru lätt och snart det kan wara gjordt, att en christen är förlorad. Isynnerbet när den rätt onda stunden är inne, när djefwulen med sina listiga och starka anlopp griper dig an och på en gång upptänder köttets begärelse och förblindar ditt förstånd, så att de förskräckligaste synder synas dig icke det ringaste farliga, men oändligen kära, ja nödwändiga — då är det snart gjordt, att du faller.

Till sådan frestelsestund hörer isynnerhet trenne ting: Först att synden blir dig synnerligen kär och behaglig; för det andra att om du än så mycket betraktar den, du omöjligen skall kunna finna, att den är farlig, utan den skall synas dig helt ringa och obetydlig; och för det tredje att du börjar synda med något litet och tänker, att "så litet gör ju intet".

Så war det, när ormen beswek Eva med sin illfundighet. Han sade: Icke skolen I dö; det är ju blott att taga ett äpple; och ett äpple är ju blott ett äpple. Men deremot skolen I winna mycket, nemligen först den ljufliga fruktens njutande och sedan ett större förstånd.

Likaså när han förförde Judas. Det börjades blott med litet snattande, och då hette det: Jag tager ju endast något så litet — och blott denna gång! (för hwar gång) och — det är icke orätt, att jag har något för mitt beswär.

Widare, när djefwulen ingaf honom i hjertat, att han skulle förråda Jesus, war det ju något så naturligt att tänka: Trettio silfwerpenningar äro icke att förakta — och ingen fara! Jesus är först oskyldig och sedan allsmäktig; icke kan det gälla hans lif — emellertid gör jag mig en god förtjenst.

Sådant hade Judas wisserligen tänkt. Hwem skulle hafwa sagt honom, att han dagen efter gerningen skulle wara så förtwiflad, att han skulle gå bort och hänga sig? Det trodde han icke, utan han tänkte blott på, huru han den dagen skulle njuta af sina penningar.

Hade han på thorsdagen, då Jesus warnade honom, trott, hwad han dagen derpå fick erfara, wisserligen hade han bäfwat för den handeln såsom för sjelfwa helwetet. Men han såg det ännu icke sjelf, och djefwulen fyllde honom med andra ingifwelser.

Hwar och en betänke detta i tid och läre en gång förstå syndens och djefwulens rätta art, nemligen att om du blott lnrymmer synd och skrymteri uti ett fall och wid ett tillfälle, skall du snart så försoffas, förtjusas och förblindas, att du icke förmår se, att det är den ringaste fara å färde, och så skall du småningom gå steg för steg till ditt yttersta förderf.

Ja, det är så besynnerligt i en sådan ond, satanisk tjusningsstund, att om du på det grundligaste will öfwerwäga och betrakta den synd, till hwilken du frestas, du dock skall omöjligen kunna se annat, än att den är alls intet farlig, utan ringa och lätt som en fjäder. Men deremot skall den ock på samma gång synas dig oändligen kär och ljuflig.

Dessa äro de rätta färgerna på syndens framsida i försökelsens stund, samt de rätta tecken, att du för tillfället är i en försökelse, eller står ett prof, då din odödliga själs wäl eller we torde skola afgöras. Ty börjar du nu allenast skrymta, hylla synden och dölja henne, så är det förbi med dig. Skrymteriet är syndens och djefwulens gyllene öfwerklädnad, förutan hwilken de ingen wäg komma. Sannerligen, tag bort skrymteriet, och du skall aldrig kunna blifwa i någon synd, eller fortfara deri, utan du skall då alltid uppstå derur och frälsas.

Hade Judas blott bekänt, hwad djefwulen hade ingifwit honom — om det ock endast skett inför någon af lärjungarna — så hade djefwulen genast warit afwäpnad, och Judas hade icke längre fortgått i synden. Detta är ett medel, som hårdt frestade christna i alla tider begagnat emot djefwulen, och alltid med stor wälsignelse. Derföre gäller just här apostelens förmaning: "Bekännen inbördes synderna den ena för den andra och bedjen för eder inbördes, att I warden helbregda."

Men allt detta är något, som man sällan rätt tror och besinnar, förrän man af egen bedröflig erfarenhet lärt det, då det ofta är för sent. Hwad är det då, man icke tror? Jo, att man i frestelsestunden undergår en werklig förblindelse och förtjusning, så att man blir trygg, säker och dristig och tycker sig se, att det är alls ingen fara, då det likwäl spelas om sjelfwa lifwet och själen. Och om någon tror detta förut, händer det honom likwäl, att när han sjelf faller i frestelse till någon synd, synes honom dock den synden icke farlig.

Här skulle man dock billigt komma i fruktan och med lärjungarna fråga: "Ho kan då warda salig?" Och Jesus swarade och sade: "Hwad som är omöjligt för menniskor, det är möjligt för Gud." Så länge wi blifwa uti denna fruktan och denna tröst, kunna wi aldrig förgås, utan wi skola alltid wara uti Guds hand. Han är en trofast hjelpare och herde och säger sjelf: "Ingen skall rycka de mina utur min hand."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar