Hwad wi isynnerhet böra lära af denna förskräckliga händelse, är,
att ingen må wara säker och tänka: skrymtarena äro skrymtare; en
redlig christen har intet att frukta. Nej, annat lärer oss Jude exempel.
Då Judas af Frälsaren utwaldes till apostel, war han wisserligen icke
hwad han sedan blef. Och huru många äro icke de, som börjat i Anden,
men lyktat i köttet? Se här på Jude exempel och alla andra syndafall,
huru lätt och snart det kan wara gjordt, att en christen är förlorad.
Isynnerbet när den rätt onda stunden är inne, när djefwulen med sina
listiga och starka anlopp griper dig an och på en gång upptänder köttets
begärelse och förblindar ditt förstånd, så att de förskräckligaste synder
synas dig icke det ringaste farliga, men oändligen kära, ja nödwändiga
— då är det snart gjordt, att du faller.
Till sådan frestelsestund hörer
isynnerhet trenne ting: Först att synden blir dig synnerligen kär och
behaglig; för det andra att om du än så mycket betraktar den, du omöjligen
skall kunna finna, att den är farlig, utan den skall synas dig helt ringa
och obetydlig; och för det tredje att du börjar synda med något litet
och tänker, att "så litet gör ju intet".
Så war det, när ormen beswek
Eva med sin illfundighet. Han sade: Icke skolen I dö; det är ju blott
att taga ett äpple; och ett äpple är ju blott ett äpple. Men deremot
skolen I winna mycket, nemligen först den ljufliga fruktens njutande och
sedan ett större förstånd.
Likaså när han förförde Judas. Det börjades
blott med litet snattande, och då hette det: Jag tager ju endast något
så litet — och blott denna gång! (för hwar gång) och — det är icke
orätt, att jag har något för mitt beswär.
Widare, när djefwulen ingaf
honom i hjertat, att han skulle förråda Jesus, war det ju något så
naturligt att tänka: Trettio silfwerpenningar äro icke att förakta —
och ingen fara! Jesus är först oskyldig och sedan allsmäktig; icke kan
det gälla hans lif — emellertid gör jag mig en god förtjenst.
Sådant
hade Judas wisserligen tänkt. Hwem skulle hafwa sagt honom, att han
dagen efter gerningen skulle wara så förtwiflad, att han skulle gå bort
och hänga sig? Det trodde han icke, utan han tänkte blott på, huru
han den dagen skulle njuta af sina penningar.
Hade han på thorsdagen,
då Jesus warnade honom, trott, hwad han dagen derpå fick erfara,
wisserligen hade han bäfwat för den handeln såsom för sjelfwa helwetet.
Men han såg det ännu icke sjelf, och djefwulen fyllde honom med andra
ingifwelser.
Hwar och en betänke detta i tid och läre en gång förstå syndens och djefwulens rätta art, nemligen att om du blott lnrymmer synd och
skrymteri uti ett fall och wid ett tillfälle, skall du snart så försoffas,
förtjusas och förblindas, att du icke förmår se, att det är den ringaste
fara å färde, och så skall du småningom gå steg för steg till ditt yttersta
förderf.
Ja, det är så besynnerligt i en sådan ond, satanisk
tjusningsstund, att om du på det grundligaste will öfwerwäga och betrakta den
synd, till hwilken du frestas, du dock skall omöjligen kunna se annat, än
att den är alls intet farlig, utan ringa och lätt som en fjäder. Men
deremot skall den ock på samma gång synas dig oändligen kär och ljuflig.
Dessa äro de rätta färgerna på syndens framsida i försökelsens stund,
samt de rätta tecken, att du för tillfället är i en försökelse, eller står
ett prof, då din odödliga själs wäl eller we torde skola afgöras. Ty
börjar du nu allenast skrymta, hylla synden och dölja henne, så är det
förbi med dig.
Skrymteriet är syndens och djefwulens gyllene öfwerklädnad, förutan
hwilken de ingen wäg komma. Sannerligen, tag bort skrymteriet, och
du skall aldrig kunna blifwa i någon synd, eller fortfara deri, utan du
skall då alltid uppstå derur och frälsas.
Hade Judas blott bekänt, hwad
djefwulen hade ingifwit honom — om det ock endast skett inför någon
af lärjungarna — så hade djefwulen genast warit afwäpnad, och Judas
hade icke längre fortgått i synden. Detta är ett medel, som hårdt frestade
christna i alla tider begagnat emot djefwulen, och alltid med stor
wälsignelse. Derföre gäller just här apostelens förmaning: "Bekännen
inbördes synderna den ena för den andra och bedjen för eder inbördes,
att I warden helbregda."
Men allt detta är något, som man sällan rätt tror och besinnar,
förrän man af egen bedröflig erfarenhet lärt det, då det ofta är för
sent. Hwad är det då, man icke tror? Jo, att man i frestelsestunden
undergår en werklig förblindelse och förtjusning, så att man blir trygg,
säker och dristig och tycker sig se, att det är alls ingen fara, då det
likwäl spelas om sjelfwa lifwet och själen. Och om någon tror detta
förut, händer det honom likwäl, att när han sjelf faller i frestelse till
någon synd, synes honom dock den synden icke farlig.
Här skulle man dock billigt komma i fruktan och med lärjungarna
fråga: "Ho kan då warda salig?" Och Jesus swarade och sade:
"Hwad som är omöjligt för menniskor, det är möjligt för Gud." Så
länge wi blifwa uti denna fruktan och denna tröst, kunna wi aldrig
förgås, utan wi skola alltid wara uti Guds hand. Han är en trofast
hjelpare och herde och säger sjelf: "Ingen skall rycka de mina utur min hand."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar