fredag 26 juli 2013

"Hämnens eder icke själva, kära vänner, utan låten Guds vrede hava rum." (Rom. 12:19)

Här ställer nu apostelen emot hwarandra Guds rättwisa wrede och hämnd samt wår ogudaktiga sjelfhämnd, hwarmed han antyder, att om wi låta Gud wara wår beskyddare, will Han uti allt hafwa omsorg om oss, hämnas allt, hwad orätt oss tillfogas, och skaffa oss rätt; men om wi sjelfwa hämnas, då hafwa wi gått Gud i förwäg och tagit saken ifrån Honom — och då få wi hjelpa oss sjelfwa. Sådant antydes dermed, att apostelen ställer Guds hämnd emot wår hämnd och säger: "Hämnens eder icke sjelfwa, utan låten Guds wrede hafwa rum."

Apostelen säger icke, att wår lidna oförrätt skall blifwa ohämnad, utan han will endast, att Herren Gud skall få behålla sin majestätsrätt och wara alla menniskors domare, så att wi icke tränga oss in i hans embete med någon sjelfhämnd. Herren will wara ensam konung och domare öfwer sina skapade warelser. Ty det är skrifwet: Min är hämnden, jag skall wedergälla det, säger Herren.

Dessa Herrens ord borde wisserligen för alltid göra slut på allt wårt hämndbegär; ty då den store Guden will wara wår hämnare, borde wi med rätta så bäfwa för hans wrede, att wår wrede blefwe wänd uti innerligt förbarmande och förbön.

När wi se, huru högt Gud älskar sina barn och wänner, så att det heter: "Den eder rörer, han rörer Guds ögonsten" — då wi se, med hwilket brinnande nit Han wakar öfwer dem, så att Herren Christus försäkrar: "Alla edra hufwudhår äro räknade", hwilket ock innebär, att Gud skall aktgifwa på den mest fördolda ondska ochobarmhertighet, som någon kan tillfoga oss; och då wi derjemte weta, huru grufligt det tillgår, när Herren Gud sjelf wredgas och straffar — då borde wi wisserligen blifwa stilla och endast bedja: Gud, war oss alla nådig! Förlåt oss wåra skulder, såsom ock wi förlåta dem, oss skyldiga äro.

Ty då Herren Gud hemsöker dem, som göra dig orätt och ondt, tillgår det något grufligare, än du kanske sjelf skulle önskat. Ty wi må aldrig glömma, att den, som tillfogar oss oförskyldt lidande, har icke gjort det endast åt oss, utan i ännu högre grad åt Herren Gud, hwilken mycket hjertligare sörjer för oss än wi sjelfwa; och då är din förtryckare genast under Guds wrede — och Honom skall han icke kunna undkomma, såsom ännu ingen menniska undkommit Herren Gud!

Det säkra är, att synden icke blir till intet — det skola Guds höga fullkomligheter sörja för; synden skall alltid på något sätt drabba syndaren, antingen i tiden eller i ewigheten; och här i tiden antingen i bättringssorgen och delaktigheten af Christi lidande, eller ock i straffets och hämndens lidande. Kommer syndaren i tiden till bättring och delaktighet i Christi lidande för synden, då kommer han icke att uppbära syndens rätta straff, emedan detta har öfwergått Christus; men ångrens och tuktans lidande skall han dock hafwa.

Sker åter icke detta, då skall alltid Guds wrede drabba honom. Detta sker då ofta här i tiden på ett sådant sätt, att wi icke se det såsom syndens straff, då det nemligen sker genom wanligare olyckor, sjukdom, hungersnöd, eld, watten, krig o.s.w., men stundom sker det ock på ett sådant sätt, att äfwen wi menniskor kunna tydligt se Guds rättwisa hämnd deruti, t. ex. då en man, som förtryckt de swaga, enkor och faderlösa barn och med orätt tillwällat sig andras egendom, blir hemsökt med besynnerliga olyckor och stannar i yttersta fattigdom och elände; då den, som försmädat, förrådt och beljugit menniskor och beröfwat dem deras goda namn och rykte, sjelf faller i uppenbar skam och wanära; eller då den, som tillfogat menniskor swåra hjertesår, ja, lifstidslånga sorger, hwilken den menskliga rättwisan icke åtkommit, slutar i det olidliga stumma wemodet, wansinnet eller sjelfmordet o.s.w.

Men sker det icke här i tiden, att Gud hämnas missgerningen, då återstår hans rättwisa hämnd till den förskräckliga ewigheten, den tillkommande wreden.

Och nu, huru will du då wredgas öfwer din owän, huru skulle du wilja ytterligare hämnas, eller hysa några onda tankar och önskningar emot honom, när du wet, att en så swår Guds wrede redan hwilar öfwer honom? Borde du icke hellre då gripas af innerligt medlidande och bedja för honom, att han måtte komma till bättring! Sådant böra wi wäl betänka, då den store, fruktanswärde Herren säger: "Hämnden är min, jag skall weder- gälla det."

Detta föreställer oss nu apostelen för att rätt allwarligt tillbakawisa och qwäfwa wår starka benägenhet för ondska och sjelfhämnd. Och detta borde wisserligen wara nog att förmå alla, som wilja wara christna, som sjelfwa lefwa af idel barmhertighet och för hwar stund behöfwa Guds tålamod, att de icke mot en felande medtjenare skulle utöfwa den ringaste hämnd eller owilja.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar