Här är nu en förkunnelse, vid vilken vi väl må bedja Gud om
nåd till tro och öppnade sinnen.
Hör! "Såsom vi hava burit den
jordiskas liknelse, så skola vi ock bära den himmelskas."
Tror du det?
Att vi bära den jordiskas (Adams) likhet, det känna vi i alla våra
lemmar och sinnen, mer än vad som är oss kärt; men tror du ock lika visst,
att vi en dag skola bära den himmelskas likhet, vi, som äro med Honom
förenade?
Tror du detta, att Adam och Kristus voro den ene lika visst som den andre stamfäder och provmänniskor, efter vilka vi skola
danas — att de äro liksom de tvenne stora modeller, efter vilka våra
tvenne olika tidskiften skola formas: det ena tidskiftet, nämligen
jordelivets efter Adam, till den jordiskas liknelse; det andra tidskiftet,
nämligen evighetens efter Kristus, till den himmelskas liknelse — att lika så visst som vi i tiden hava burit den jordiskas likhet, med allt det elände
som därtill hörer, vi ock skola en gång bära Kristi likhet, med all den
herrlighet som därtill hörer?
Tror du detta, att för alla som äro i Kristus, detta följer så visst i sin tid som en bestämd naturens ordning,
såsom dagen följer på natten, eller på den kulna vintern följer den
ljuva sommaren?
O, är detta sant? Ja, lovat och prisat vare
Herrens namn!
Vad det vill säga, att vi bära den jordiskas liknelse, det märka vi i hela vårt väsende. "Adam födde barn, som voro lika hans beläte."
Här talar dock aposteln egentligen om kropparna. Till kroppen bära vi Adams likhet uti de egenskaper, som aposteln förut (v. 42—45) uppräknat, såsom att den är i vanheder, skröplig, förgänglig, korteligen: en
naturlig lekamen, som måste underhållas med jordiska näringsmedel, ur växt- och djurriket, och slutligen själv varda jord. Men sedan hörer ock
till den jordiskas liknelse en kedja av all jämmer, synd och nöd, synd och
sorg - all slags vidrighet.
Hela vårt väsende är liksom sammansatt
av synder, såsom: Guds förakt, afguderi, säkerhet, hårdhet, egenkärlek,
högfärd, skrymteri, lögnaktighet, vrede, hat, avund, onda misstankar,
orena lustar, girighet, egennytta och mera dylikt, såsom Jesus säger:
"Utur människans hjärta utgå onda tankar, hor, boleri, mandråp, stöld,
girighet, svek, listighet, otuktighet, ont öga, hädelse, högfärd, galenskap."
Si, detta är Adams liknelse, vad synden angår. Men därav följer
sedan all förbannelse och jämmer på jorden: ett oroligt hjärta, ett sjukt
samvete, sorg, förargelser, bekymmer, otrygghet, rädsla, misstankar, sjuklighet, smärtor, fattigdom, satans glödande skott och omsider döden och
förgängelsen. Om man vill eller icke, så måste man dock gå liksom
omklädd med dessa Adams efterlämningar, gå liksom genom en trång
törneskog, där man beständigt sargas och blöder.
O, tröttna icke, Guds
barn! Bliv icke otålig. Detta är blott ett svårt vägstycke, det kommer
en annan tid sedan, så sant Gud icke har skapat människan blott till
lidande. "Såsom vi hava burit den jordiskas liknelse, så skola vi ock
bära den himmelskas liknelse" — och "den himmelskas liknelse" är uti allt
motsatsen till den jordiskas.
Till Kristi belätes likhet hörer först en
"andlig lekamen" lik med Kristi förklarade lekamen: i stället för vanheder
en evig och himmelsk ära och herrlighet; i stället för skröplighet,
svaghet, sjuklighet en evig hälsa, starkhet och välmåga; i stället för
sorg, rädsla, kval och otrygghet en evig glädje, salighet och trygghet,
"ett lustigt väsende på Guds högra hand evinnerligen", en oändlig
kedja av höga himmelska förlustelser. Och framför allt annat: i stället
för vår oändliga, plågsamma syndighet en evig orubblig helighet, kärlek
och renhet — att vi skola där kunna älska Gud så helt, fullkomligt och
brinnande och med en sådan sällhet, som vi aldrig i vårt närvarande
tillstånd kunna fatta.
Ja, den som någon stund, t. ex. i den första
trolovningstiden med sin Frälsare, smakat något av den tillkommande världens kraft, smakat något översvinneligt av Herrens ljuvlighet, torde
instämma däruti, att om blott denna erfarenhet hade blivit evig, så
hade där redan varit himmel och salighet. Se, uti denna fullkomliga
kärlek till Gud, som var summan av Kristi beläte, är ock den
allrahögsta salighet.
Och tänk sedan: att i alla avseenden vara fri från allt
ont, att känna sig alldeles helig och ren, som en Guds ängel, att
fullkomligt vara allt, vad vi här ville och hungrade efter, men aldrig
uppnådde, och att aldrig mer behöva rädas för något ont eller farligt,
utan att hava en evig trygghet och rolighet i den förklarade
Frälsarens sällskap och under ett beständigt och oändligt stigande i ljus över
Guds underbara hemligheter — o, till ett sådant liv är den underliga varelsen, människan, egentligen skapad.
Ja, det kunde man ock tänka
sig om Gud, då Han skapade ett släkte, som skulle vara hans beläte likt
— hans, vilken är all salighets Gud, och vilken kunde lika lätt skapa
oändlig salighet, som att Han skapade det omätliga havets vattenmassor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar