Det, som här är i hög grad tänkwärdt och lärorikt, är det
förhållandet, att Gud fäste sitt förbund wid en så ringa och obetydlig
gerning.
Se och lär här en gång för alla, huru den store och helige
Guden dömer! När Han wille sätta menniskan på det största och
betydelsefullaste prof, utwalde Han den allraminsta gerning, som kunde
upptänkas på jorden. Ett prof, som skulle sträcka sina följder öfwer en hel
werld; ett bud, hwars brytande skulle medföra all slags död, lekamlig,
andlig och ewig, fästes wid en så ringa gerning, som att äta frukten af
ett träd midt i paradisets rikedom på träd och frukter.
Wisst har Herren
med detta första bud gifwit menniskoslägtet för ewärdelig tid den
lärdomen, att hans ögon se efter hjertat, efter lydnaden, icke efter
gerningens storlek. Wisst har Han gifwit oss en allwarsam lärdom derom,
att Han will wara en allrådande Herre öfwer sina skapade warelser,
som fordrar lydnad, fullkomlig lydnad, blott lydnad, när Han befaller
något.
Hade Han t. ex. sagt till Adam: Du skall icke dräpa din hustru,
eller: Du skall icke martera djuren, då hade genast förnuftet sett skäl deri,
gillat och understödt hans bud, och då blott för det förnuftiga i budet
rättat sig derefter; och således hade sjelfwa lydnaden — hwad som heter
ren lydnad för Herrens bud — aldrig kommit på prof. Då hade
menniskan genast fästat sig wid gerningarnas wärde och helt förbisett, hwad
Gud egentligen wille hafwa, lydnaden.
Men nu utwalde Gud den
allraminsta gerning, på det förnuftet icke skulle finna något skäl, någon
ledning, eller understöd, utan att budet måtte fordra en ren lydnad. Nu
skulle förnuftet säga: Kan Gud döma oss till döden för en så ringa
gerning? Hela paradiset är fullt af träd och frukter, och wi äro de
enda, som skola njuta deraf. För hwem skall detta ljufliga träd sparas?
Här hade således förnuftet ingen ledning, här fordrades blott lyda —
och detta war just, hwad Herren från begynnelsen wille lära oss.
Det
kan ock icke med ord utsägas, huru mångfaldigt och oändligt mycket ondt,
som kommer af den benägenheten att se på gerningarnas wärde och icke
på Guds ord och bud. Det är denna benägenhet, som utgör grunden
till all säkerhet och allt skrymteri. När Gud säger: "Du skall icke dräpa,
icke göra hor, icke stjäla", det kan man hålla för wigtiga bud; men då Han säger: Du skall icke missbruka Herrens din Guds namn, eller:
Du skall icke förtörnas på din broder, icke med falsk berättelse wanställa
hans ord och gerningar, då tycker man, att det är blott små och ringa
bud, hwilka man kan hålla eller bryta efter behag.
När man så
förgäter den store Gudens heliga wilja och bud och blott ser på gerningen,
då kan man lefwa alldeles säker midt i det grufligaste inre
syndawäsende, blott man utwärtes och i wissa stycken är from. Så göra alla
menniskor af naturen.
Men det är icke blott i afseende på Guds bud, det är äfwen i
trossaker, som samma benägenhet, att se blott på gerningen och icke på
den store Gudens ord, gör oss så stor skada. Att Gud i dopet upptager
ett barn, ikläder det Christus med all hans förtjenst, det är den största
dårskap för förnuftet, som blott ser watten och en skröplig menniskas
(prestens) tjenstförrättning. När barnet wid twå års ålder wisar Adams
natur, kan man icke tycka, att det är heligt för Gud, eller att Guds
änglar fröjdas öfwer det.
Eller om en äldre person har kommit till
tron på Guds Son och blifwit döpt i dag, så får han i morgon känna,
att "icke köttets smittor aflades", utan att han blott inför Gud war
ren och helig genom Christi rättfärdighet, hwilken han ikläddes. Men
nu ser han icke denna rättfärdighet, utan endast hwad han har af Adam,
endast sin egen synd och orenlighet; då är han genast färdig att fälla
modet och tänka: Nej, jag blef dock icke ren. Då betyder det alls intet,
hwad Christus sade: "Den som är twagen, han är alldeles ren (för
Gud) och behöfwer blott twå fötterna" (wandringen). Nej, då heter det:
Om jag blott kunde wara from och helig! Men att jag endast skall
hafwa Christi rättfärdighet, det är ett intet.
Hwarföre det? Blott
derföre att Christi förtjenst icke är min egen gerning och icke synes eller
kännes, utan endast af Gud är mig tillsagd. Att Gud säger det, är
mig ett intet; om jag sjelf gjorde något herrligt, det wore något att
lita på! På detta sätt är det då ett intet allt, hwad Christus gjort
och lidit och sagt — allt är ett intet emot min egen gerning. Sådan
är naturen.
Derföre är det wäl af nöden att se upp och märka, huru
de allrastörsta ting fördölja sig under den allraringaste skepnad, när
Herren säger något. Sådant will Han en gång för alla lära hela
werlden, då det allrastörsta prof fästades wid den allraminst gerning, såsom
den war, att äta af ett träds frukt. Tänk, då en hel werld kom under
synd, död och förbannelse genom en så liten gerning, blott för Herrens
ords skull, då må ingen hädanefter se på gerningarnas wärde, utan på
Herrens ord allena.
Med anledning av Rosenius-jubiléet 2016 publiceras här hans s.k. dagbetraktelser i bloggform. Urvalet ur hans samlade skrifter gjordes av Amy Moberg med Lina Sandells hjälp, och första utgåvan kom 1873. Den här texten bygger på Projekt Runebergs inskannade version, som i sin tur är hämtad ur artonde upplagan (tryckt 1897). Men den är lätt bearbetad och sångverserna i slutet av betraktelserna har ofta bytts ut.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar