Här lära wi, att det heliga påskalammet, Christus, icke får ätas
tillsammans med ondskans och arghetens surdeg — och detta wid det
förskräckliga äfwentyr, att din själ utrotas ur Herrens Israel.
Hwad
är detta? Detta låter förskräckligt, det ljuder icke rätt evangeliskt! Har
det ock grund och tillämpning uti nya testamentets ljufliga nådelära?
Wisserligen! Låtom oss wakna!
Många läsa apostelens ord om
surdegens utrensande med ett lättsinne, som om det icke anginge oss, utan
ännu gällde Israels barn i Egypten. Nej, detta är ett stycke för hwar
och en af oss.
Hwad är det då? Jo, det är det, att den, som will
hålla påska, den, som will till salighet annamma Christus, skall göra det
med uppriktighet, skall icke komma med falskhet inför Herrens ansigte;
ty det är egentligen denna falskhet uti det andliga, som gör, att en själ
förgöres ur Herrens Israel, såsom en Ananias och Saphira i nya
testamentet förgjordes, när de wille skrymta och ljuga för Herrens Ande.
Ondskans och arghetens surdeg är då icke egentligen sjelfwa
syndaförderfwet och den orenlighet, som ligger i kött och blod, om jag will eller
icke, som widlåder, plågar och ängslar hwarje uppriktig christen; utan
surdegen är egentligen detta falska sinne, hwarmed man will
sammanblanda tron och syndatjensten, Christus och Belial, Gud och werlden,
ljuset och mörkret.
Detta finner man först af sjelfwa orden i
grundtexten. Apostelens ord på ondskan betyder egentligen, att jag icke blott
har en ond natur, utan ock "gör synd", lefwer i orättfärdighet och
laster; men argheten är egentligen en falsk själ, som med allehanda
onda skalkstycken, lönliga och förgiftiga grepp förwänder både läran och
lefwernet — hwilket ännu tydligare framstår uti de ord, som uttrycka
motsatsen häraf, nemligen renhetens och sanningens osyrade deg, hwilka
ord Luther sålunda förklarar:
"Renheten är, när man lefwer och gör
rätt och christligen af ett fromt hjerta, som menar wäl med hwar man,
icke tänker göra orätt eller skada åt någon, utan handlar, såsom man will, att
det skall handlas med oss. Men sanning är, när man icke umgås med
falskhet och swek, med bedrägeri och skalkhet, utan lär och lefwer
rättsinnigt och riktigt efter Guds ord."
Men det är isynnerhet af
sammanhanget och anledningen till dessa ord, som apostelens mening tydligast
framstår. Orden läsas nemligen i 1 Cor. 5, der han anmärkt och
bestraffat det hemska förhållandet i den korinthiska församlingen, att de
icke allenast räknade ibland sina medlemmar uppenbara lastens trälar,
att ibland dem war boleri, och så groft, att ock en ibland dem hade sin
faders hustru, utan ock — märk wäl — derjemte ännu woro uppblåsta,
skröto öfwer sitt andliga ljus och sina apostlar, woro säkra och
obekymrade, liksom det wore allt i sin ordning; såsom apostelen i närmast
påföljande vers anmärker.
Han säger: "Ibland eder är ett boleri, som icke
ens hedningarna weta af säga. Och I ären uppblåsta, der I mycket
hellre skullen hafwa sörjt, på det att den, som har bedrifwit sådant,
måste utkastas ifrån eder." Om detta förhållande tillägger han i v.6:
"Eder berömmelse är icke god. Weten I icke, att litet af surdeg försyrar
hela degen. Rensen fördenskull ut den gamla surdegen." Detta är
sammanhanget.
"Arghetens och ondskans surdeg" är således detta falska sinne,
hwarigenom en menniska wäl will warda salig, will wara en christen, will
hålla påska, annamma Christus och gå med Guds folk till det
förlofwade landet, men will taga med sig på wägen sina gamla skötesynder,
hyllar, gömmer, ursäktar och förswarar dem och tänker icke att aflägga
dem. Detta är att hålla påska uti ondskans och arghetens surdeg.
Då
säger apostelen: Nej, den, som will annamma wårt påskalam, skall rensa
ut den gamla surdegen. Likasom judarna uppsökte och utsopade allt
syradt bröd och woro, wid själens förlust, förbjudna att äta detta
tillsammans med påskalammet; så måste ock den, som will annamma
Christus och hafwa del i hans stora förlossning, hafwa allwar med saken,
uppriktigt söka förlossning från alla synder och orättfärdigheter, icke söka
syndernas tillåtelse, utan endast förlåtelse, och så befrielse ifrån dem.
Detta är, hwad samme apostel också säger om den andra påskahandlingen,
nemligen blodsbestänkelsen. Han säger: "Låtom oss framgå med ett
sannskyldigt hjerta uti en fullkomlig tro, bestänkta i hjertan ifrån ett
ondt samwete och twagna om kroppen med rent watten."
Märk: ett
sannskyldigt hjerta, det är: ett hjerta, som på allwar söker att helt och
hållet blifwa Herrens och will öfwergifwa allt, som misshagar Honom.
Med anledning av Rosenius-jubiléet 2016 publiceras här hans s.k. dagbetraktelser i bloggform. Urvalet ur hans samlade skrifter gjordes av Amy Moberg med Lina Sandells hjälp, och första utgåvan kom 1873. Den här texten bygger på Projekt Runebergs inskannade version, som i sin tur är hämtad ur artonde upplagan (tryckt 1897). Men den är lätt bearbetad och sångverserna i slutet av betraktelserna har ofta bytts ut.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar