"Låtom oss hålla påska, icke uti den gamla surdegen, icke uti ondskans och arghetens surdeg, utan uti renhetens och sanningens osyrade deg." (1 Kor. 5:8)

Här lära wi, att det heliga påskalammet, Christus, icke får ätas tillsammans med ondskans och arghetens surdeg — och detta wid det förskräckliga äfwentyr, att din själ utrotas ur Herrens Israel.

Hwad är detta? Detta låter förskräckligt, det ljuder icke rätt evangeliskt! Har det ock grund och tillämpning uti nya testamentets ljufliga nådelära? 

Wisserligen! Låtom oss wakna!

Många läsa apostelens ord om surdegens utrensande med ett lättsinne, som om det icke anginge oss, utan ännu gällde Israels barn i Egypten. Nej, detta är ett stycke för hwar och en af oss.

Hwad är det då? Jo, det är det, att den, som will hålla påska, den, som will till salighet annamma Christus, skall göra det med uppriktighet, skall icke komma med falskhet inför Herrens ansigte; ty det är egentligen denna falskhet uti det andliga, som gör, att en själ förgöres ur Herrens Israel, såsom en Ananias och Saphira i nya testamentet förgjordes, när de wille skrymta och ljuga för Herrens Ande.

Ondskans och arghetens surdeg är då icke egentligen sjelfwa syndaförderfwet och den orenlighet, som ligger i kött och blod, om jag will eller icke, som widlåder, plågar och ängslar hwarje uppriktig christen; utan surdegen är egentligen detta falska sinne, hwarmed man will sammanblanda tron och syndatjensten, Christus och Belial, Gud och werlden, ljuset och mörkret.

Detta finner man först af sjelfwa orden i grundtexten. Apostelens ord på ondskan betyder egentligen, att jag icke blott har en ond natur, utan ock "gör synd", lefwer i orättfärdighet och laster; men argheten är egentligen en falsk själ, som med allehanda onda skalkstycken, lönliga och förgiftiga grepp förwänder både läran och lefwernet — hwilket ännu tydligare framstår uti de ord, som uttrycka motsatsen häraf, nemligen renhetens och sanningens osyrade deg, hwilka ord Luther sålunda förklarar:

"Renheten är, när man lefwer och gör rätt och christligen af ett fromt hjerta, som menar wäl med hwar man, icke tänker göra orätt eller skada åt någon, utan handlar, såsom man will, att det skall handlas med oss. Men sanning är, när man icke umgås med falskhet och swek, med bedrägeri och skalkhet, utan lär och lefwer rättsinnigt och riktigt efter Guds ord."

Men det är isynnerhet af sammanhanget och anledningen till dessa ord, som apostelens mening tydligast framstår. Orden läsas nemligen i 1 Cor. 5, der han anmärkt och bestraffat det hemska förhållandet i den korinthiska församlingen, att de icke allenast räknade ibland sina medlemmar uppenbara lastens trälar, att ibland dem war boleri, och så groft, att ock en ibland dem hade sin faders hustru, utan ock — märk wäl — derjemte ännu woro uppblåsta, skröto öfwer sitt andliga ljus och sina apostlar, woro säkra och obekymrade, liksom det wore allt i sin ordning; såsom apostelen i närmast påföljande vers anmärker.

Han säger: "Ibland eder är ett boleri, som icke ens hedningarna weta af säga. Och I ären uppblåsta, der I mycket hellre skullen hafwa sörjt, på det att den, som har bedrifwit sådant, måste utkastas ifrån eder." Om detta förhållande tillägger han i v.6: "Eder berömmelse är icke god. Weten I icke, att litet af surdeg försyrar hela degen. Rensen fördenskull ut den gamla surdegen." Detta är sammanhanget.

"Arghetens och ondskans surdeg" är således detta falska sinne, hwarigenom en menniska wäl will warda salig, will wara en christen, will hålla påska, annamma Christus och gå med Guds folk till det förlofwade landet, men will taga med sig på wägen sina gamla skötesynder, hyllar, gömmer, ursäktar och förswarar dem och tänker icke att aflägga dem. Detta är att hålla påska uti ondskans och arghetens surdeg.

Då säger apostelen: Nej, den, som will annamma wårt påskalam, skall rensa ut den gamla surdegen. Likasom judarna uppsökte och utsopade allt syradt bröd och woro, wid själens förlust, förbjudna att äta detta tillsammans med påskalammet; så måste ock den, som will annamma Christus och hafwa del i hans stora förlossning, hafwa allwar med saken, uppriktigt söka förlossning från alla synder och orättfärdigheter, icke söka syndernas tillåtelse, utan endast förlåtelse, och så befrielse ifrån dem.

Detta är, hwad samme apostel också säger om den andra påskahandlingen, nemligen blodsbestänkelsen. Han säger: "Låtom oss framgå med ett sannskyldigt hjerta uti en fullkomlig tro, bestänkta i hjertan ifrån ett ondt samwete och twagna om kroppen med rent watten."

Märk: ett sannskyldigt hjerta, det är: ett hjerta, som på allwar söker att helt och hållet blifwa Herrens och will öfwergifwa allt, som misshagar Honom.