"Om I stilla bleven, så vorde eder hulpet." (Jes. 30:15)

Vilken beklagansvärd nöd och skada är det icke, att icke alla människor veta, vad de hava i Kristus, vad som är skett uti hans död!

Sant är det, de flesta äro säkra, sovande, lättsinniga nådens föraktare, vilkas fördömelse är all rätt — de skola en dag "se, i vem de hava stungit", vilken de föraktat. Men I, som kännen eder synd och dom av lagen, gärna villen återkomma till Gud, men icke kunnen, icke vågen för det myckna, som fattas eder — hören, hören!

Att lagen och samvetet fördöma eder, det är icke underligt, ty synd fattas icke. I kunnen icke göra, vad I borden, icke ens ångra nog, icke bedja, icke älska, icke vaka och strida, utan allt vad lagen fordrar, det fattas eder, och vad lagen förbjuder, det överflödar.

Men hören: Allt detta jämmerliga, oförsvarliga, fördömliga elände har Kristus tagit på sig. "Kristus, som av ingen synd visste, är av Gud gjord till synd för oss — för oss — gjord till synd! — på det vi skulle varda Guds rättfärdighet genom Honom." "Kristus har förlossat oss ifrån lagens förbannelse, då Han vart en förbannelse för oss." Vad skulle Han mer göra? Är icke detta nog?

Vem fördömer dig nu, o människa! Icke fördömer Gud dig; ty Han är fullkomligt nöjd, med vad Kristus gjort, och beder dig komma genast. Icke fördömer Frälsaren dig; ty Han har givit sitt blod och liv för att göra dig salig och säger: "Kommen till mig, I alla, som arbeten och ären betungade, jag vill vederkvicka eder." Icke fördömer Anden dig; ty Han förklarar blott Kristus för själarna, kallar och bjuder till bröllopet.

Vem fördömer dig då? Det är otron, som fördömer dig, djävulen och det arga hjärtat, som ingiva dig otro och fördöma dig, sägande, att det icke är nog med, vad Jesus gjort. Förskräcks för otron; du är befalld att tro; du hotas med döden, om du icke tror. Bed då Gud om tron och släpp Honom icke, förrän Han i ditt hjärta intryckt: Det är nog, evigt nog, vad Jesus gjort och lidit.

Och den som i sitt elände fått sitt allt och sitt nog i Kristus, den är frälst, den har tron, den är en kristen — den känner Kristus och har evinnerligt liv.

"Ja", säger mången, "jag vet allt detta om Kristus, håller det ock för sant; men jag får ingen kraft därav på hjärtat, det verkar icke det liv, den tröst, frid, glädje och kraft, som det skulle."

Så klagar mången. Och det är sant: Tron är icke var mans. Mången har ett vetande om Kristus, en historisk tro, men har aldrig smakat den ljuvlighet och kraft, som den sanna, levande, tillägnade tron har med sig.

Andra åter uttrycka med denna klagan blott ett törstande efter känslor och ljuva förnimmelser av nåden, av Frälsarens kärlek och närvaro. De hava verklig tro, hava nämligen i Kristus sin enda tröst och skatt, sitt allt i alla; hava ock genom tron fått ett nytt sinne och veta skilja mellan den tid, de stodo under lagen, och denna under nåden. Men de minnas ock, vilka ljuva känslor de i början hade, och törsta nu efter dessa åter.

Dessa borde en gång besinna, att hela Skriften talar blott om tro, tro på Jesus Kristus, och aldrig om känslor, talar om att tro på själva ordet, såsom det lyder, och därvid hålla sig, känslan må vara ljuv eller bitter. De borde besinna, att de böra dock göra den gode Frälsaren till viljes och låta sig nöja, om det behagar Honom att fördölja sig och pröva deras tro, såsom Han gjorde med kananeiskan, och ihågkomma, huru kärt det var för Honom, att hon ändå trodde, så att Han just hade en hjärtlig lust däråt och utbrast: "O, kvinna! din tro är stor, ske dig, som du vill." Och då fick hon också smaka och se, huru ljuvlig Han var.

Låtom oss göra Frälsaren denna glädje! Han har ingen större glädje av oss, än när vi tro på Honom.

Men att verkligen tro, d. ä. i allt bekymmer över sig själv, i all uselhet, synd och anfäktning, dock verkligen hava i Kristus sin tröst, sitt hållfäste, sin rättfärdighet och frid, det är alldeles nödvändigt. Och att vi måtte få denna kraft av ordet; att Gud, som har trons gåva i sin hand, måtte kunna giva oss en verklig och levande tro, därtill är isynnerhet nödigt, att vi stilla och enfaldigt giva akt på något visst stycke av Guds ord, något visst kärnspråk om Kristus, sakta, djupt och allvarligt betrakta det. Ty tron är av predikan.

Många förspilla Guds nåd blott genom att beständigt vända tankarna hit och dit, om ock på andliga föremål, och kunna icke hålla ögonen på den Korsfäste en enda stund stilla. De vilja icke tro, vad Skriften allestädes vittnar, att allt, allt skulle botas genom tron. Därför hava de så mångahanda omsorger, att ordet aldrig hinner sjunka ned i deras hjärtan och verka trons liv och kraft. Ett brusande hav kan icke av solens hetaste strålar uppvärmas, då däremot en stilla yta lätteligen mottager dess ljus och värme. Så är det ock med hjärtat.