Det bedröfwade Zion, hopen af Herrens trogna, hade i näst föregående vers
ömkligen klagat: "Herren har öfwergifwit mig! Herren har
förgätit mig!" Derpå swarar Herren sålunda, att när Zions klagan är
såsom en menniskas, som går ensam uti en skog och talar wid sig sjelf
— går allena och likasom klagar sin nöd för bergen och träden i skogen —
så är Herrens swar likasom ett echo i bergen. Zion hör en röst, men
ser icke den, som talar.
Nu weta wi ju, att ett echo swarar på det
sista och icke på det första ordet. Så är det ock här. Zion har sagt:
"Herren har öfwergifwit mig; Herren har förgätit mig!" Det sista ordet
förgätit mig, det fattar Han uti: "Hwad säger du? förgätit mig! Månne
ock en qwinna kan förgäta sitt barn?" Han swarar icke på det första
ordet: öfwergifwit mig; ty det är wäl möjligt, att Herren till en tid
kan öfwergifwa — eller, rättare sagdt, låtsar öfwergifwa sina barn, då
Han fördöljer sitt ansigte för dem, fördöljer sig i nödens tid. Men
det är rentaf omöjligt, att Han ock ett ögonblick kan förgäta dem.
Öfwer det första undrar således Herren icke, att det säges: "Herren
har öfwergifwit mig;" men att Zion will tillika säga: "Herren har förgätit mig",
det kan Han icke tåla; det är för hårdt taladt; det will
Han wända ifrån sig. "Månne ock en qwinna (egentligen en moder)
kunna förgäta sitt barn, så att hon icke förbarmar sig öfwer sitt lifs
son? Och om hon än förgåte honom, så will jag dock icke förgäta dig.
Si, uppå händerna har jag upptecknat dig!"
Alltså gifwer Herren uti dessa ord nogsamt tillkänna, att Han
hwarken kan eller will förgäta sitt Zion. Han kan icke. Så litet, som
en moder kan förgäta sitt barn, så litet kan ock Han göra det; och om
hon än kunde, så will dock Han likwäl icke; om hon än förgåte honom,
så will jag dock icke förgäta dig. Han wisar ock orsaken, hwarföre Han
likaså litet will som kan, lika litet kan som will; ty, säger Han, "uppå
händerna har jag upptecknat dig"! Huru kan jag då, huru skulle jag
då wilja förgäta dig?
Han wisar på andra ställen, att Han ock hyser
en faders kärlek, men det är icke nog, Han har mer, Han har ömmare
kärlek, Han har en moders kärlek: "Månne ock en qwinna kunna förgäta
sitt barn?" Ja, Han wisar, att Han har ännu större än en moders
kärlek: "Om hon än förgåte honom (således sätter Han det såsom möjligt,
att en qwinna någon gång kunde göra det), så will jag dock icke förgäta
dig." Han wisar, att hans kärlek är makalös och oförliknelig,
alldenstund den är större än en moders kärlek.
Detta är nu den djupaste grunden till all den godhet, nåd och
barmhertighet, som Herren Gud bewisat det menskliga slägtet allt ifrån
skapelsen, nemligen hans eget wäsendes särskilda kärlek — en kärlek, som
ännu ingen menniska kunnat begripa, emedan ingen har erfarenhet af
något, som liknar denna kärlek; ty den är lika med Guds hela öfriga
wäsende, omätlig, oändlig och oomfattlig.
Af denna sitt höga wäsendes
kärlek skapade Gud menniskan, så kostligt utrustad och så rikt omgifwen
af allt, hwad hon kunde behöfwa, hwarom hela naturen talar. Af
denna kärlek sände Han henne sin Son till en Frälsare, när hon genom
brott emot Skaparen ådragit sig en rättwis fördömelse. Såsom Christus
säger: "Så älskade Gud werlden, att Han utgaf sin ende Son". Af
denna kärlek är det, som Han icke blott emottager de största syndare,
utan ock sjelf söker dem; såsom Christus säger, att fadren lopp emot sin
owärdiga, förnedrade son, föll honom om halsen och kysste honom — och
utbrast: "Nu måste man glädjas och fröjdas; ty denne min son war
död och har fått lif igen." Det är denna Gudakärlek, som här talar:
Månne ock en qwinna kan förgäta sitt barn.
Men hwem kan begripa
eller uttala denna kärlek? Johannes kunde härom icke uttrycka sig
annorlunda, än att Gud war fjelfwa kärleken — Gud är kärleken.
Detta
war nu den första grunden, hwarföre Gud åtminstone aldrig kan
förgäta oss eller upphöra att tänka på oss.
Den andra omständigheten, hwarpå den käre Guden här fäster sitt
arma Zions uppmärksamhet, är den, att barnet är kommet af modrens
lif. Han säger: hennes lifs son. Meningen war fullständigt uttryckt
blott med ordet barn; detta tillägg: hennes lifs son, skulle blott
påminna om en för modershjertat mycket närgående omständighet. Men
då Herren med alltsammans will uttrycka sitt eget hjerta och förhållande
till menniskan och icke kan särskildt påpeka en omständighet i bilden,
som icke skulle ega motswarighet i det, som med bilden afmålas, så
finna wi här en högst märklig och tröstrik erinran.
Menniskan är den store
kärleksrike Gudens lifs son. Eller hwadan är menniskan kommen? Hwadan
äro wi? Detta besynnerliga slägtet på jorden, som heter menniska,
hwadan är det kommet? Är icke menniskan Guds lifs son? Detta är
nu den djupa grunden, hwarföre Gud icke kan helt förgäta oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar