"Hedra din fader och din moder, på det dig må väl gå, och du må länge leva på jorden." (Ef. 6:2-3)

Att timlig wälgång är förenad med det fjerde budets efterlefnad, kan wäl till en del anses wara en naturlig följd af naturliga orsaker, lika wisst som timlig olycka, oro och qwal, ja, ofta en förtidig död äro naturliga följder af olydnad emot detta bud. Der ingen will lyda eller wara underdånig, utan hwar och en will herrska och genomdrifwa sin wilja, der måste alltid uppstå trätor, strid, inbördes fiendskap och allt dermed följande ondt.

Tänkom oss ett hus, der barn och tjenare resa sig upp emot föräldrar och husbondefolk och icke mer wilja lyda; hwilket elände skall icke der uppstå, strider och slagsmål, ja, hela husets ofrid och förstörelse. Likaså när uti ett helt land upprorsandan reser sig emot öfwerheten. Följden måste ju blifwa, att den ene far efter att rödja den andre ur wägen. Der man twärtom ödmjukt underordnar sig Herrens skickelse genom föräldrar och öfwerhet, och hwar och en blott tänker på, huru han må göra sin pligt på den plats och uti den ställning, hwari Gud försatt honom, der måste ock all wälsignelse, trefnad och frid blomstra. Wi kunna således äfwen se några naturliga grunder för detta förhållande, att den jordiska sällheten beror af det fjerde budets efterlefnad.

Men mörkare än en hedning måste den menniska wara, som icke ser något mer häri än blott naturliga förhållanden. Här lefwer dock en Gud ibland oss, som så noga känner och leder sina skapade warelsers wäg, att icke en fågel faller till jorden hans wilja förutan. Der denne Gud gifwit ett bud, hwarwid Han fästat ett bestämdt löfte, som alltid innebär sin motswarande hotelse, der är icke mer blott naturliga följder. Nej, här är ett Guds beslut och en Guds dom, nemligen att den jordiska wälsignelsen skall gifwas dem, som wäl hedra fader och moder, och deremot en särskild förbannelse följa öfwerträdaren af detta bud.

Och den, som blott är något bewandrad i denna werlden, har sett besynnerliga exempel och bewis häraf, att det är något icke naturligt, något besynnerligt, någon hemlighetsfull regering uti menniskornas öden. Om någons timliga wälgång står i förhållande till hans medfödda anlag eller andra naturliga källor dertill, så ser man deri intet besynnerligt, ehuru äfwen deruti är endast Guds styrelse; men då t. ex. ett mindre begåfwadt menniskobarn, som ingen naturlig förmåga egde att bereda sig jordisk sällhet, blef endast genom någon besynnerlig wälsignelse eller gudomlig skickelse särskildt lycklig här i lifwet, och deremot kraftfulla och begåfwade naturer, med största förmögenheten att förwärfwa, antingen förföljas af beständiga olyckor och motgångar, eller ock, utan att man kan se några sådana, allt deras goda bortsmälter, så att man icke wet huru; då börjar hwar man se något besynnerligt deri och tala om Guds wälsignelse eller förbannelse. Och huru ofta är det icke redan för menniskors ögon uppenbart, att grunden till både den förra och den sednare händelsen war lagd i hwardera personens förhållande till sina föräldrar att der är en uppfyllelse af det fjerde budets löfte, af Guds dom, som fästat wårt jordiska goda wid wårt förhållande mot föräldrarna.

En upplyst lärare har yttrat: "Stilla och utan buller, men mäktigt och underbart framgår genom menniskornas öden ett obegripligt något. Ofta synes det förswinna; men plötsligt lyser det åter upp. Det är icke menskligt, det är något öfwernaturligt — det är föräldrarnas wälsignelse." Ja, huru ofta har man icke sett rentaf en bokstaflig uppfyllelse af dessa Skriftens ord: "Ett öga, som bespottar fadren och försmår att lyda modren, måste korparna wid bäcken uthugga, och de unga örnar uppfräta", nemligen då en uppstudsig och elak son antingen kommit under krigslagarnas tukt såsom soldat och slutat sitt lif på ett slagfält eller ock för sin fortsatta och utwecklade ondska slutat det på afrättsplatsen! Ty det går ofta, såsom Luther säger: "Det barn, som icke will höra den hulda rösten af föräldrar och lärare, det skall höra bödeln, bwilken talar så skarpt, att hufwudet skiljer sig från kroppen." Den som icke will taga wid förstånd, utan i fräckt lättsinne föraktar hulda föräldrars, lärares eller andra af lifwet erfarna menniskors råd, dem skall en allsmäktig Gud wäl förmå att styra, ehuru då på ett något swårare sätt. 

Gud will hafwa öfwermakten öfwer menniskorna. Men nu har Han satt föräldrar, husbönder, öfwerhet och lärare, såsom sina målsmän, öfwer oss. Wilja wi då icke höra Honom genom dessa, så skall den hårda nöden lära oss det. Det må behaga dig eller icke, men Han skall wäl uppfylla sitt ord. Bewisar du hörsamhet och wördnad emot dem, som Han har satt öfwer dig, så skall Han rikeligen belöna dig med allt godt; men will du icke häruti höra Honom, så skall Han alltid någonstädes finna dig och skicka öfwer dig olyckor, död och förbannelse. "Emedan man så alldeles föraktar Guds ord och bud, som hade en gäck talat det", säger Luther, "så låt ock se, om du är den man, som kan umbära Guds huldhet. Det wore dig dock bättre att hafwa en nådig Gud med frid och wälsignelse, än hafwa hans onåd och förbannelse."