Att timlig wälgång är förenad med det fjerde budets efterlefnad,
kan wäl till en del anses wara en naturlig följd af naturliga orsaker,
lika wisst som timlig olycka, oro och qwal, ja, ofta en förtidig död äro
naturliga följder af olydnad emot detta bud. Der ingen will lyda eller
wara underdånig, utan hwar och en will herrska och genomdrifwa sin
wilja, der måste alltid uppstå trätor, strid, inbördes fiendskap och allt
dermed följande ondt.
Tänkom oss ett hus, der barn och tjenare resa
sig upp emot föräldrar och husbondefolk och icke mer wilja lyda; hwilket
elände skall icke der uppstå, strider och slagsmål, ja, hela husets ofrid
och förstörelse. Likaså när uti ett helt land upprorsandan reser sig emot
öfwerheten. Följden måste ju blifwa, att den ene far efter att rödja
den andre ur wägen. Der man twärtom ödmjukt underordnar sig Herrens
skickelse genom föräldrar och öfwerhet, och hwar och en blott tänker på,
huru han må göra sin pligt på den plats och uti den ställning, hwari
Gud försatt honom, der måste ock all wälsignelse, trefnad och frid blomstra.
Wi kunna således äfwen se några naturliga grunder för detta förhållande,
att den jordiska sällheten beror af det fjerde budets efterlefnad.
Men mörkare än en hedning måste den menniska wara, som icke ser
något mer häri än blott naturliga förhållanden. Här lefwer dock en
Gud ibland oss, som så noga känner och leder sina skapade warelsers
wäg, att icke en fågel faller till jorden hans wilja förutan. Der denne
Gud gifwit ett bud, hwarwid Han fästat ett bestämdt löfte, som alltid
innebär sin motswarande hotelse, der är icke mer blott naturliga följder.
Nej, här är ett Guds beslut och en Guds dom, nemligen att den
jordiska wälsignelsen skall gifwas dem, som wäl hedra fader och moder, och
deremot en särskild förbannelse följa öfwerträdaren af detta bud.
Och
den, som blott är något bewandrad i denna werlden, har sett
besynnerliga exempel och bewis häraf, att det är något icke naturligt, något
besynnerligt, någon hemlighetsfull regering uti menniskornas öden. Om
någons timliga wälgång står i förhållande till hans medfödda anlag eller
andra naturliga källor dertill, så ser man deri intet besynnerligt, ehuru
äfwen deruti är endast Guds styrelse; men då t. ex. ett mindre
begåfwadt menniskobarn, som ingen naturlig förmåga egde att bereda sig
jordisk sällhet, blef endast genom någon besynnerlig wälsignelse eller
gudomlig skickelse särskildt lycklig här i lifwet, och deremot kraftfulla och
begåfwade naturer, med största förmögenheten att förwärfwa, antingen förföljas af beständiga olyckor och motgångar, eller ock, utan att man
kan se några sådana, allt deras goda bortsmälter, så att man icke wet
huru; då börjar hwar man se något besynnerligt deri och tala om Guds
wälsignelse eller förbannelse. Och huru ofta är det icke redan för
menniskors ögon uppenbart, att grunden till både den förra och den sednare
händelsen war lagd i hwardera personens förhållande till sina föräldrar
att der är en uppfyllelse af det fjerde budets löfte, af Guds dom, som
fästat wårt jordiska goda wid wårt förhållande mot föräldrarna.
En
upplyst lärare har yttrat: "Stilla och utan buller, men mäktigt och
underbart framgår genom menniskornas öden ett obegripligt något. Ofta
synes det förswinna; men plötsligt lyser det åter upp. Det är icke
menskligt, det är något öfwernaturligt — det är föräldrarnas
wälsignelse." Ja, huru ofta har man icke sett rentaf en bokstaflig
uppfyllelse af dessa Skriftens ord: "Ett öga, som bespottar fadren och
försmår att lyda modren, måste korparna wid bäcken uthugga, och de unga
örnar uppfräta", nemligen då en uppstudsig och elak son antingen kommit
under krigslagarnas tukt såsom soldat och slutat sitt lif på ett slagfält
eller ock för sin fortsatta och utwecklade ondska slutat det på afrättsplatsen!
Ty det går ofta, såsom Luther säger: "Det barn, som icke will höra
den hulda rösten af föräldrar och lärare, det skall höra bödeln, bwilken
talar så skarpt, att hufwudet skiljer sig från kroppen." Den som icke
will taga wid förstånd, utan i fräckt lättsinne föraktar hulda föräldrars,
lärares eller andra af lifwet erfarna menniskors råd, dem skall en
allsmäktig Gud wäl förmå att styra, ehuru då på ett något swårare sätt.
Gud will hafwa öfwermakten öfwer menniskorna. Men nu har Han
satt föräldrar, husbönder, öfwerhet och lärare, såsom sina målsmän,
öfwer oss. Wilja wi då icke höra Honom genom dessa, så skall den
hårda nöden lära oss det. Det må behaga dig eller icke, men Han skall
wäl uppfylla sitt ord. Bewisar du hörsamhet och wördnad emot dem,
som Han har satt öfwer dig, så skall Han rikeligen belöna dig med allt
godt; men will du icke häruti höra Honom, så skall Han alltid
någonstädes finna dig och skicka öfwer dig olyckor, död och förbannelse. "Emedan
man så alldeles föraktar Guds ord och bud, som hade en gäck talat
det", säger Luther, "så låt ock se, om du är den man, som kan umbära
Guds huldhet. Det wore dig dock bättre att hafwa en nådig Gud
med frid och wälsignelse, än hafwa hans onåd och förbannelse."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar