onsdag 5 juni 2013

"Du skall inga andra gudar hava jämte mig." (2 Mos. 20:3)

Vi torde någorlunda förstå, vad första budet kräver. Om nu Herren Gud är nöjd med endast wårt förstånd och wetande, så är härmed allt wäl; men det är twärtom något helt annat, den helige Guden will hafwa af oss, nemligen att wi skola göra derefter — icke blott weta, förstå och tala härom, utan werkligen göra, hwad Han bjuder. ¨

Och på det man måtte se, att Han icke wille tåla, att detta hans första bud blefwe förgätet och föraktadt, utan att Han skall allwarligen waka öfwer dess efterlefnad, har Han wid detta bud fogat både en förfärlig hotelse och äfwen ett herrligt löfte. Ty det är just wid detta första bud, Han tillägger: "Jag Herren din Gud är en stark hämnare, den som söker fädernas missgerning inpå barnen, allt intill tredje och fjerde led, dem som mig hata; och gör barmhertighet uppå mångtusen, som hafwa mig kär och hålla mina bud."

Ehuru dessa ord kunna lämpas till alla buden, må likwäl hwar och en märka af denna allwarsamma hotelse, hwilket heligt nit Herren har om sitt första bud, att wi må taga det till hjertat för att werkligen göra derefter. Wi torde dock icke wilja åtaga oss att bära och uthärda Guds wrede. Det är således fråga om att göra och icke blott weta sin Herres wilja. Så sade ock Herren Jesus till den lagkloke, då denne hade uppläst detta yppersta budet: "Gör det, så får du lefwa."

Det är ju att riktigt gäckas med den store Guden, det är ju det förskräckligaste skrymteri och gyckel inför hans ögon, om du skulle låta det bero med att endast höra, läsa, förstå och bedöma hans ord och sedan gå bort och förgäta sjelfwa efterlefnaden. Så hör då ännu en gång, huru Han talar: "Du skall inga andra gudar hafwa jemte mig". Hwem skall göra detta, om icke just du — du, som börer hans röst — du sjelf, som läser och förstår hans bud. Eller skall du låta blott andra taga det till sig? Hwarföre är du undantagen?

Och Herren säger icke, att du kan, må eller får göra det, om det behagar dig; utan Han säger: du skall — du skall — det står icke i din frihet att göra eller låta det, utan du skall göra det, eller ock hafwa hans rättfärdiga wrede och dom öfwer dig. Han har en gudomlig majestätsrätt att bjuda och befalla öfwer oss. Så säger Han ock icke, att du skall öfwergifwa wissa afgudar, men kan behålla en eller annan, utan Han säger: "Du skall inga andra gudar hafwa jemte mig."

Du har kanske icke någon menniska till afgud, men har kanske penningen dertill? Du har kanske icke penningen eller mammon, men du har kanske någon egen personlig förtjenst, skicklighet, lärdom eller andra gåfwor? Du har kanske icke heller dessa till afgudar, men du har kanske någon synnerlig nåd i det andliga, en synnerlig upplysning, wisdom, starkhet, gudaktighet, som utgör din wederstyggliga afgud. Herren ser det, Herren skall döma hwar och en, utan anseende till personen.

Det är ett ewigt och gudomligt allwar i det budet: "Du skall inga andra gudar hafwa jemte mig." Och tänk åter på ordet älska — du skall älska Herren din Gud af allt ditt hjerta". "Älska" betyder ock här älska. Är du deremot kallsinnig mot Gud själf, så att du icke med den innerligaste lust will först och sist umgås med Honom, tala med Honom och tala om Honom — ty "deraf hjertat är fullt, deraf talar munnen" — sysselsätta sig dina tankar och ord mer med andra ting, wore det ock med de wackraste gerningar, så är det icke Gud sjelf, du mest älskar.

Om du derjemte finner hans bud swåra, så att du måste twinga dig till, det Honom behagar, eller du är missnöjd med hans behag, då Han fråntager dig dina afgudar, förbjuder dina synder, eller tillsänder dig lidande, förakt eller förluster, så älskar du icke Honom af all din håg, du älskar dig sjelf mer än den store Guden och hans behag, du dyrkar den wederstyggligaste afguden, dig sjelf. Och då måste du wäl weta, att du efter Herrens heliga lag är fördömd till helwetet och med all rätt hörer djefwulen till.

Om du deremot troget håller detta Guds största bud och derigenom äfwen de öfriga, då skall du weta, att Gud är dig öfwermåttan nådelig, att du täckes Honom i allt ditt wäsende och skall i tid och ewighet åtnjuta allt hans goda. Sådant lärer lagen.

Och här måste nu hwarje menniska blifwa uppenbar. Om du kan wid sådana Guds buds betraktande ännu blifwa likgiltig, blott en hörare och betraktare, som lemnar åt andra att taga det till hjertat, under det du sjelf går bort och lefwer i fåfäng sorglöshet, då är det ju ett wisst tecken, att du är en lättsinnig gudsföraktare, som håller Gud och hans heliga lag för ett intet.

Eller är du en from och religiös menniska, men som har det sinnet, att du blott säger: Detta kan ingen menniska fullgöra — och så går du bort och lefwer, utan omsorg om Guds wilja och bud, med din förmenta andliga fattigdom, men en fattigdom, som alls intet bryter dig, bekymrar och tuktar dig, utan med hwilken du kan lefwa säker och sjelfbelåten.

Eller du är af dem, som säga: Detta är riktigt, så böra christna wara, det och det böra de göra, men du tager sjelf ingen del i den mödan, har derföre icke heller märkt, huru helt förtappadt det är med all din helighet, utan far hastigt öfwer profwet för ditt eget hjerta: då borde du ju märka, att du är en förtjust och förblindad skrymtare — alldeles lik den lagkloke, hwilken kunde riktigt uppläsa det största och yppersta budet och dock wille "göra sig sjelf rättfärdig".

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar