"Faren efter det, som är ovantill, icke efter det som är på jorden." (Kol. 3:2)

Såsom wille apostelen säga: I ären här icke hemma, utan såsom pilgrimer och wandringsmän i ett främmande land, ja, ett fiendtligt land, der aldrig eder Herre eller eder öfriga andliga slägt haft sin ro eller sina egendomar, utan endast såsom jagade flyktingar farit derigenom. Derföre måste allt godt, som gifwes eder på jorden, wara för eder blott såsom ett trefligare nattherberge för pilgrimen, der han ju likwäl icke stannar och bosätter sig, utan har ett annat mål för sin resa än wärdshuset.

Hwar och en, som nu wet med sig, att han blifwit en eländig syndare, uttröttad, misströstande, ja, dödad genom lagen, men har fått sin tröst, sin rättfärdighet och sitt lif i Christus och nu lefwer i sådan tro och i ett sådant lif, att han icke kan få ro i werlden och synden — märk, du, som wet med dig sådant, dig gäller denna ljufwa förmaning: Sök det, som är ofvantill, der din Christus är. Låt aldrig mer bedraga dig att försöka bereda dig ett paradis på jorden!

Det är blott ett inbillningens bedrägeri, när en christen hoppas att här på jorden i något jordiskt finna någon större glädje, sedan han en gång fått sin glädje i Gud. Nej, blir något annat en större lust och glädje, så lider genast Andens lif. Will du derföre hafwa ett fridfullt och saligt lif på jorden, med bibehållande af Fadrens kärlek, sök blott att blifwa mer och mer himmelskt sinnad, mer och mer glömma all annan winning och lust, och endast fara efter det, som är ofwantill, der Christus är, så att intet jordiskt får intaga ditt hjerta. Ty så länge Guds säd blir i dig och du lefwer det sanna lifwet i Gud, förer dig all jordisk lycka och glädje både i fruktan och i fara: i fruktan, såwida Andens lif blir i dig; ty då får du aldrig ro, så länge du har mer lust och trefnad i något annat än i Gud.

Kan du hafwa en större förnöjelse, en kärare skatt och trefnad i något jordiskt, än i Gud och hans wänskap, och dock wara lugn och glad, så är det icke wäl med ditt lif i Christus. Arbeta och wandra här nere, måste du, hafwa och bruka det jordiska, måste du; men blott med kroppen, hjertat skall wara i himmelen, der Christus är. Din själabrudgummes nitälskan om din kärlek fordrar det. Då Gud gifwer dig något ljuft, emottag det med tacksamhet, men ock med fruktan, att icke ditt hjerta intages deraf.

Allt det, som icke är Gud sjelf och hans nåd, får icke wara hjertats skatt och tröst. En god lekamlig bergning, rikedom, beqwämlighet, anseende och ära eller andliga gåfwor, förstånd, erfarenhet, god wandel, bröders förtroende — allt är det dyrbara Guds gåfwor, som du wäl må tacka för; men med räddhåga, att icke någon sådan gåfwa blir hjertats förnämsta lust och tillhåll. När således en christen i alla fall dock måste hafwa i Gud sin högsta lust och trefnad, är det icke mycket wärdt att söka någon jordisk lycka och trefnad; ty winner jag den, är det min fara — winner jag den icke, är det min plåga. Blir något jordiskt en större lycka och glädje för mitt hjerta, än den jag har i Gud, är ju det min ewiga olycka; blir det åter icke någon större glädje och trefnad, än den jag redan har i Gud, lönar den icke mödan att sökas, efter jag dock förut har en större glädje.

När nu härtill kommer, att menniskohjertat har en oändlig törst efter att blott få någon annan skatt och glädje än i Gud, måste man besanna Pretorii ord: "De christnas största lycka är, att ingen lycka hafwa här på jorden." Och så måste den, som werkligt will intaga himmelen, snart komma derhän, att han älskar fattigdomen mer än rikedomen, föraktet mer än äran, lidandet mer än njutningen, ja, döden mer än lifwet. Detta må wäl heta: I ären döda — och korsfästa med Christus. O, ett för köttet allt för bittert förhållande!

Här skall hwar och en märka, huru nödwändigt det är för den, som skall följa sådana lagar, att hafwa ett annat lif än blott naturens, wara född af Gud och lycklig i Gud, ja, hafwa himmelrike i sitt hjerta, så att Christus är wårt lif, wår skatt och wår glädje. Ty eljest blir det oss allt för odrägligt, ja omöjligt, att i sanning och beständigt fara efter det, som är ofwantill, och icke efter det, som är på jorden. Om man ock säger det med munnen, ljuger man på sin själ; hjertat far dock efter det, som är på jorden, egen ära, wällust, rikedom, så länge man icke har fröjd i Herren, eller lif och trefnad i Gud. Rätta christna hafwa wäl ock ett jordiskt, förderfwadt kött, fullt med lustar och begärelser; men de äro dock korsfästa med Christus.

Asaph bekänner, att det gjorde honom ondt och stack i hans njurar att se den ogudaktiga hafwa all medgång, då den rättfärdige måste mycket lida; men, tillägger han, "dock blir jag städse wid dig, Herre. När jag har dig, frågar jag intet efter himmel och jord. Om mig än kropp och själ försmäktade, så är du, Gud, dock alltid mitt hjertas tröst och min del".