"Hwem skulle jag tro om Gud, mer än Gud sjelf?" sade Ambrosius.
Det är en olycklig omständighet, att hos alla menniskor, äfwen
hos de wäckta och de trogna, ligger en oändlig benägenhet att döma
om saligheten efter någon egen inre känsla, eget tycke eller förnuft; att
döma om Guds förhållande till oss efter något, som man inom sig
sjelf förnimmer eller erfar; att icke wilja se upp till Gud, huru Han
sjelf uppenbarat sin wilja och sitt råd om wår salighet, icke wilja
eftersinna, hwad som hos Gud är beslutet, huru det i hans rådshandlingar
står skrifwet, utan i dess ställe sitta ned hos sig sjelf, ängslas, tänka,
sucka och fråga liksom i wädret: Ack om jag wisste, huru det är med
min själs sak hos Gud? —
Huru kan jag wäl på detta sätt med någon
visshet få weta det? Hwilken wisshet kan jag få af mina egna tankar,
känslor och tycken? Hwad betyda wäl dessa i denna stora fråga, mer
än hö och strå för windarna? Den ena stunden tycker jag, att Gud
är idel nåd och kärlek, den andra stunden, att Han är en sträng
domare, som umgås bara med lag och rätt; den ena stunden ser jag Gud
uti allt, som omgifwer mig, den andra stunden tycker jag, att det finns
ingen Gud; den ena stunden tycker jag om mig sjelf, att jag är en
ganska god christen, den andra stunden, att jag är en alldeles ohjelplig
syndare. Så wackla och wända sig tycke och känsla hit och dit.
Och
hwad jag tycker den ena stunden, kan wara lika falskt, som det jag tycker
den andra stunden.
Det är äfwen samma benägenhet, nemligen att döma efter eget
tycke, som gör, att så otaligt många helt och hållet gå miste om
salighetswägen. Hwar och en har sitt eget tycke och tror ingenting hellre
än detta. Den ena tycker, att Gud skall hafwa behag uti det, den
andre, att Han skall hafwa behag uti något annat. Så wäljer hwar
och en sin wäg, känner derwid tilläfwentyrs något ljuft uti sitt hjerta
och dömer då straxt, att det är en god wäg, och följer den. Så t. ex.
will den ena behaga och winna Gud med några yttre lagens gerningar,
såsom med barmhertighetswerk, kyrkogång m. m.; en annan med några
inre, såsom med ödmjukhet, kärlek o. d.; en tredje med försakelse, bön
och enslighet; en fjerde med någon religiös werksamhet för medmenniskor;
en femte med alla dessa stycken tillhopa. Genom sådant söker man då
warda benådad och för Gud täck.
Och hwad är orsaken till alla dessa irrwägar, som de efter eget tycke utwälja? Sannerligen ingen annan,
än att de icke weta eller besinna, hwad Gud redan af ewighet i sitt
himmelska råd beslutit om den fallna menniskans salighet; att de icke
weta, hwilket förbund Gud har ingått med sin Son, hwilket testamente
Han gjort åt menniskorna. Ty wi tala nu icke om dem, som med
sofwande och skrymtaktigt sinne förgäta att söka sin frälsning, eller med
inbillad tro "draga wår Guds nåd till lösaktighet", utan om dem, som
werkligen söka salighet, men blott söka på orätt wäg.
Äfwenså, när
du wäl rätteligen söker saligheten allenast genom tron, men söker tron
hos dig sjelf, föresätter och bemödar dig att tro, bråkar och arbetar
med ditt hjerta att förmå det till att tro, men har ditt öga riktadt
endast inåt, inpå dig sjelf, eller hwad du sjelf erfar och förnimmer, för
att märka om der ännu skall wara någon tro eller icke, men du får
ingen wisshet, du wacklar hit och dit — hwad menar du är orsaken?
Sannerligen ingen annan, än att du söker på orätt ställe, söker i
wädret, söker nemligen hos dig sjelf, hwad som aldrig der fanns, hwad
som war att söka i himmelens rådkammare, uti Guds ord, oss
uppenaradt.
Märk: Tron upptändes icke genom att företaga sig och bemöda
sig att tro, utan derigenom att wi wända ögonen bort ifrån oss sjelfwa,
bort ifrån hwad wi hafwa, förnimma och äro, och wända dem inpå,
hwad Gud beslutit och uppenbarat om wår salighet. Du har bemödat
dig att tro och har anropat Gud om nåd dertill, men har aldrig ännu
fått någon tro, någon frid, och nu undrar du, hwad orsaken månde
wara. Undra icke. Du har kanske ännu aldrig wetat, efterfrågat eller
betänkt, hwad det war, som beslöts i det stora rådet, hwilket Gud i
himmelen höll om menniskornas sak, förrän werldens grund lades; du
har kanske aldrig wetat eller betänkt, hwilket förbund Gud då ingick
med sin Son, hwilket testamente Han gjorde åt menniskorna.
Huru
nödigt är det icke att wäl lära känna detta och sedan endast rätta sig
derefter, endast bygga derpå! Då står jag på en fast grund, en i lif och
död bestående grund, ty det är en ewig grund; den lades djupare och
tidigare än jordens grundwalar: "Såsom Han har oss utwalt i Christus,
förrän denna werldens grund war lagd." Och den består äfwen längre
än jordens grund; "ty bergen skola wäl wika, och högarna falla; men
min nåd skall icke wika, och mitt fridsförbund skall icke förfalla, säger
Herren, din förbarmare."
"Bergen må vika och höjderna falla,
evig min nåd och min trofasthet är.
Aldrig förbundet av frid skall förfalla,"
så säger Herren, din Frälsare kär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar