Många tala och tänka och drömma om helgelsen och Anden och
weta icke, hwaruti Andens werk består; det är dem blott en dröm och
aning, ingen reell sak. Men Skriften säger bestämdt, hwaruti det består.
Paulus säger: "Andens frukt är kärlek, fröjd, frid, långmodighet,
mildhet, godhet" m. m.
Andens första frukt är kärleken; kärleken är ock
all helgelses och alla goda gerningars enda rätta källa. Nu bör således
undersökas, huru man får kärleken. Kan man någonsin genom föresats,
allwar, bud, lagar, kamp och strid skaffa sig kärlek? Är det icke en
allmän regel, att öfwer kärleken kan ingen befalla. Det jag älskar, det
älskar jag, äfwen om Gud förbjuder det.
Huru skall jag då få kärleken
till Gud? Christus förklarar detta i Luc. 7. Han säger: "Denna
kärlek uppkommer endast genom Guds förlåtande af synderna och denna
Guds barmhertighets mottagande. Den som mycket warder förlåtet,
han älskar mycket; den som mindre förlåtes, han älskar mindre. En
man hade twå gäldenärer; den ene war skyldig femhundra penningar,
den andre femtio. När de icke hade makt att betala, gaf han dem båda
till. Säg nu, hwilken af dem skall älska honom mer?" Då fariseen
Simon sjelf erkänt, att den, som fått mer eftergifwet, skulle älska mer,
gör Jesus tillämpning: "Du, Simon, har så mycken fromhet, att du
icke, såsom de andra fariseerna, försmädar mig, utan till och med bjuder
mig till ditt bord. Men denna qwinna, den stora synderskan, hon badar
mina fötter med kärlekstårar och torkar dem med sitt hufwudhår och kan
icke upphöra att kyssa mina fötter. Deremot har du icke ens kysst min
mun och till mina fötters twagning icke ens gifwit mig watten. Fastän
hon är en stor synderska och du ett stort helgon, har dock hon Anden,
och du icke; hon har Andens frukter, och du lagens gerningar; hon är
ett sannt helgon, och du ett falskt. Kortligen, den mer förlåtes, han
älskar mer. Det är nu det enda sättet att tända kärlek i Adams barns
hjertan, att jag förlåter dem allt, hwad de hafwa gjort; då älska de
mig."
Detta war anden af Jesu tal om kärlekens uppkomst. På
samma sätt är det med de öfriga Andens frukter. Apostelen nämnde widare
fröjd, frid. Kan man wäl genom lagar, bud och twång förmås till
fröjd, göras glad, werkligt glad? Nej, glädjas i Gud, glädjas åt
Frälsaren, det kan ingen menniska twinga sig till. En werklig frid i Gud,
en inre hjertats mildhet, med flera Andens frukter, kan ingen menniska
taga sig. Allt det, som egentligen är Andens werk, fås aldrig
annorlunda, än att jag, som en syndare, medan jag ännu icke blifwit helig,
blir benådad och försmält af Frälsarens kärlek, af hans förlåtande, såsom
synderskan deraf blef försmält. Då först får jag kärlek och andra
Andens frukter.
Men här tänker mången: Wisst tror jag på Christus; hwem skulle
icke tro på Christus! Nog tror man — hellre fattas det i lefwernet.
Si, dessa bewisa blott med detta tal, att de icke weta, hwad tron på
Christus will säga. De mena, att de tro på Christus, när de hålla
för sannt allt det, som står skrifwet om Christus, ja, hålla ock allt, det
Han gjort för oss, wara wäl uträttadt och icke mer behöfwa påtänkas.
De hafwa deremot hela sin omsorg wänd på sig sjelfwa, och dermed
hafwa de tröst, när allt går wäl och wackert med lefwernet; men när
de något swårare försyndat sig, fly de till sin ånger, bön och bättring,
för att derigenom få nåd och frid med Gud. Detta är ju uppenbarligen
att af hjertat tro på sig sjelf, om ock förståndet och bekännelsen
äro efter ordet.
Den som werkligen tror på Christus, den har hela sin
själs uppmärksamhet wänd på Honom, sin omsorg och sin glädje fästad
wid Honom, ser på Honom, har all sin tröst i Honom; ty en rätt
christen har blifwit till skam på sig sjelf och sitt eget arbete, har derföre
lärt hålla det för uselhet och träck, hafwande nu sitt allt uti Christus,
werkligen sitt allt, både sin rättfärdighet och sin helgelse. En sådan
bekänner då: Wisst tycker också jag, att jag borde mer arbeta sjelf och
icke tro så mycket, ja, jag fruktar stundom, att jag tror för mycket, att
jag borde åter under lagen för att blifwa allwarligare och derigenom
frommare. Men när jag åter ihågkommer min erfarenhet, så wittnar
den om detsamma, som Skriften säger; ty så länge jag umgicks med
lagens gerningar, war jag i djupet af mitt hjerta kall för Gud, hade
ingen inre lust och kärlek till Honom och hans wägar; derjemte förblef
jag alltid en slaf under wissa synder och gnagdes inwärtes af en
frätande oro. Deremot, när jag lärde känna Frälsaren och kunde tro hans
nåd och försäkran om syndernas förlåtelse, genast fick jag en förunderlig
lust och kraft till det goda, en warm ande, en kärlek och lust, som gjordt
allting lätt, så att det, som förr warit mig swårt, gick nu liksom af sig
sjelft. Och allt detta händer ännu alltid: när jag fångas i lagsinne,
blir jag kall och swag; men när jag har frid i Christus, får jag en ny
lust och kraft till det goda.
Sådan är en christens erfarenhet. Och denna
erfarenhet öfverensstämmer med Skriften. Den fromhet och anda, som
icke uppkommit på samma wäg, som Skriften lärer, är icke den sanna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar