"Guds ord är levande och kraftigt och skarpare än ett tveeggat svärd och går igenom, till dess det åtskiljer själ och ande, märg och ben och är en domare över tankar och hjärtans uppsåt." (Hebr. 4:12)

Likasom en skarp knif, wäl anwänd, gör stor nytta, men illa handterad gör lika stor skada; så ock Guds ord. Det är en lifwets lukt till lifwet, eller ock en dödslukt till döden. Guds ord har aldrig ingen werkan, om det genomgår dina sinnen, utan antingen sin egen, goda, wälsignelserika werkan, eller ock en i allt motsatt.

Det är likt solen. Solens ljus är för alla dagens warelser ett medel till trefnad, glädje och werksamhet; men nattfåglarna blifwa deraf endast förbländade. Solens wärma gör waxet mjukt, men leret hårdt som sten. Så olika werkar Guds ord.

Till exempel judarna! De woro wisserligen blinda och hårda äfwen före Christi ankomst; men då Han kom, då solen stod wid sin middagshöjd, blef deras blindhet, hårdhet och ondska förskräcklig.

Och Judas, förrädaren! Den, som rätt betraktar hans tillstånd, måste förskräckas. Han war en af de tolf, hade hört, sett och erfarit mycket, men illa anwändt det, hade icke rätt hört Christi ord.

Och så går det till ännu i dag. Wi se ju, huru många genom hwardaglig läsning kunna nästan hela bibeln utantill, men äro sofwande i synd och säkerhet. Andra, hwilka liksom Judas gått i Christi och hans lärjungars sällskap, hafwa förlorat allt nådens lif i hjertat, all kraft och bewisning i lefwernet, fastän de fortfara att bruka ordet. Men dessa äro då icke blott så döda, som om de intet Guds ord hört, utan ock sju gånger wärre, såsom Skriften talar. Sådana kunna frukterna wara af Guds ords bruk, om det icke brukas rätt.

Frågas nu, hwad det will säga, att rätt bruka Guds ord, så swara wi: Dertill fordras blott, att du annammar det såsom Guds ord, med den fruktan, lydaktighet och tro, som den store Gudens ord kräfwa. Guds ord will naturligtwis icke blott höras, wetas och begripas, utan hörsammas, efterlefvas och tros. Gör blott det, och du skall icke komma på skam.

Det är det första, allmännaste och farligaste missbruket att blott låta predika för sig, blott för förståndet inhemta Guds ord, men aldrig börja göra derefter. Detta war Jude Ischarioths wäg till förhärdelse. Derföre, så snart du ser dig böra göra något, begynn genast werkställa det; så snart du ser dig böra hafwa något, som du icke har, sök genast att få det!

Du ser dig böra aflägga någon synd, gör det genast; ty genom att blott höra och icke göra, förhärdar du ditt hjerta. Och när skall detta ske om icke nu? Och hwartill skall Guds ord tjena, om det icke efterlefwes? Du kan då hellre upphöra att läsa och höra det och på en gång gifwa dig åt djefvulen, om du aldrig will göra det. Och hwilken skall göra det, om icke du, som ju ock will ingå i himmelen. Si, det är just förtappelsens wäg att låta andra taga det till sig, låta andra göra det, men sjelf blott samla det i minnet.

Men säger du, att du icke förmår göra Guds wilja, så frågas: Har Gud fordrat för mycket? Är Han obillig i sina bud? Är det icke billigt, att du älskar Honom öfwer allt? Eller att du älskar din nästa som dig sjelf? Det är icke mer, Han begär af dig. Och har du så allwarligt ansträngt dina krafter att göra Guds wilja? Eller kanske du ännu ganska litet bemödat dig, ja, warit säker, hård och liknöjd och med lättsinne gifwit dig i synden? Är det icke då billigt, att du fördömes, såsom Guds lag hotar?

Si, om du sålunda allwarligt betänkte och hörsammade Herrens ord, skulle du snart börja göra derefter, eller försöka dina krafter på detta arbete; och då — då skulle snart obotfärdighetens stolthet falla, du skulle wäckas ur syndaslummern och komma till en helsosam syndakänsla, en sorg efter Guds sinne, som åstadkommer bättring till salighet. Och si, när du i din nöd och wanmakt fruktlöst ansträngde egna krafter, skulle du nödgas bedja om Guds Ande och så dels genom denne Ande, dels genom dessa inre erfarenheter få det rätta ljuset i Guds ord, ljuset ofwanefter.

Utan erfarenhet äro de mest höglärda och skriftlärda dock stenblinda i andliga ting; och utan Guds Ande låter Guds ord aldrig fatta sig. Såsom Luther säger, att "när Gud gaf oss sitt ord, sade Han: Jag skall wäl låta skrifwa och predika det klart och tydligt, men dock alltid laga så, att det skall bero på min Ande, hwem som skall fatta det". Derföre se wi ock, att de, som mena sig sjelfwa kunna fatta ordet och försmå att böja sig för Gud, få ock förblifwa i mörkret.

Men nu, på samma sätt som du kom till wäckelse, nemligen genom att blott wörda ordet, såsom Guds ord, på samma sätt skulle du ock komma till en rätt tro, när du i din syndanöd icke kunde hjelpa dig sjelf, och då blott hörde det glada budskapet om oförskylld nåd i Christus med den wördnad, att du lät detta budskap gälla mer än alla inwändningar och motsägelser af ditt förnuft. Och så, genom hela ditt lif, låt Guds ord råda öfwer ditt förnuft, ditt hjerta och ditt lefwerne, och till den ändan bed allwarligen om Guds Ande, hwar gång du går till dess hörande och läsande, och wet, du skall då aldrig bruka det fåfängt.