Mången är religiös, utan att ens wara väckt, mycket mindre en kristen. Mången är väckt och på visst sätt omvänd — nämligen vänd
från världens vanliga fria, gudlösa väsende till en allvarsam
gudaktighetsövning — men är likväl ingen rätt kristen, d.ä. en i Kristus
frigjord och salig människa.
Mången tror och bekänner även Kristus vara vår rättfärdighet, visdom, helgelse och förlossning, emedan han vet, att Kristus skall vara allt detta, samt att man så skall tro och bekänna för att vara
en fullständig kristen, men mitt under den tron och bekännelsen har
hjärtat i tysthet sin tröst och lit i något annat, såsom i bättringens
allvar, i ånger, bön och kamp; ty då dessa är, som de bör, då är
man så tröstad och troende — i Kristus? — men om dessa brister, kan
man inte tröstas med endast Kristus, då betyder Han inget.
Där är
då en smygande egenrättfärdighetsorm, en falsk tro, emedan den inte verkligen i Kristus har sin tröst, sin hela tröst.
Såsom ett skönt och träffande uttryck av dessa sanningar läser vi i 1 Kon. 19:11—13 följande: "Och se, Herren gick där framom och
ett stort, starkt väder, som bröt berg och sönderbråkade hällar inför
Herren; men inte var Herren i vädret. Efter vädret kom en
jordbävning; men inte var Herren i jordbävningen. Och efter jordbävningen
kom en eld; men inte var Herren i elden. Och efter elden kom ett
ljud av ett sakta väder. Då Elia det hörde, skylde han sitt ansikte
med sin mantel och gick ut och steg i dörren av kulan."
I denna majestätiska underbild såg profeten inte blott en målning
och uttydning av sin egen ledning utan också av Guds allmänna
hushållningssätt inom nåderiket på jorden. Stormen, jordbävningen och elden
utgjorde nämligen en träffande målning av lagen, dess tid och dess verkningar; då däremot ljudet av det sakta vädret rätt vackert avbildar
evangelium och dess tid — först i stort och i det yttre, föreställande
gamla och nya testamentets olika tider och regeringssätt, och sedan i
smått, i det enskilda inre hos var och en, där även alltid en
gammaltestamentisk tid med dess lagar, tvång, mångoffertjänst och väntan
föregår Kristi ankomst och nådefulla uppenbarelse — en
gammaltestamentisk tid, som hos den ena är längre, hos den andra kortare.
Hos mången själ uppkommer nämligen ett slags stormväder av andliga upptäckter, insikter, föresatser, andliga ord och företag, så att han
även själv börjar i Herrens namn storma på andra, börjar "bryta berg och sönderbråka hällar inför Herren", och där är mycken mening, men
föga sinne och sans, föga egen erfarenhet; han är själv icke ens verkligen uppväckt, ty han har mycken tröst i sej själv och stora
förhoppningar på sin bättrings framgång. Där är blott väder, stort, starkt väder; "men inte var Herren i vädret."
Men vidare. Det kommer
längre med honom. Han blir verkligen uppväckt, där blir i hans inre
en jordbävning, där blir en hjärtbävning, han får se, att han med all sin
storm inte själv verkligen är och gör, vad ordet innehåller — han
förskräckes, han griper sig allvarligt an att nu göra och bli vad han
bör, men det blir inte av, där är ingen kraft, där är blott jordbävningens
förstörelse, "ty Herren var inte i jordbävningen". Tvärtom blir det värre
och värre, ty "av budordet får synden liv och uppväcker i honom all
begärelse" och blir väldigare än förut. Härav uppkommer en eld, en
pinande ångesteld, samt en brinnande ansträngningseld, men allt lika
förgäves. Ty "inte var Herren i elden". Nu faller modet, alla försök
äro fruktlösa, alla förhoppningar är felslagna, allt är förlorat, och nu
börjar det ämnet, som brann, bli förtärt, nämligen det
egenrättfärdiga jag, jag måste, jag skall, jag borde ju! Och jag vart död,
säger Paulus.
Och se nu, nu kommer det sakta vädrets ljud, evangelii
hugsvalande, fridgivande och saliggörande röst väl till pass för det
förtvivlade hjärtat; nu smakar det gott att höra om en alldeles oförskylld
nåd över det alldeles förtappade, i sitt blod liggande människobarnet
nu, då all tröst var ute, nu om någonsin, får den rätta trösten rum i
hjärtat; nu stilla sej de stormande tankarna, kvalen och begärelserna.
Där är nu nytt liv, fröjd, frid, kärlek, enfald, förtrolighet med Herren,
milda ögon, glada ord, nya andliga krafter — där är nu Herren, där
skyler man sitt ansikte i salig blygsel över en så oförväntad hjälp, en
så oförskylld nåd, och säger: Detta tänkte jag väl aldrig, det förstod jag
inte, att det skulle gå denna väg, att jag skulle av idel nåd få nåd, då
jag var som allraovärdigast. Eller förstummas man i salig skam över
den stora nåden, såsom det står i Hes. 16: "Du skall tänka därpå och
skämmas och för skams skull inte djärvas upplåta din mun, när jag förlåter dej allt det du har gjort, säger Herren."
Då Elia vid det sakta vädrets ljud förnam Herrens närvaro, då
"skylde han sitt ansikte med sin mantel och steg i dörren av kulan", liksom för
att uttrycka sitt för Herrens vilja undergivna: "Tala Herre, ty din tjänare
hör!" Nu först är man en kristen och skicklig att föra det nya
testamentets ämbete, inte bokstavens utan Andens; nu är också den
stummes tunga lös till att lovsjunga, till att rätt bekänna Kristus, vilken
ordning även David uttrycker: "Jag tror, därför talar jag, men jag blir svårligen plågad."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar