Härvid tänker många: "Vad hjälper det att jag ber? Min bön
är ju så svag, oskicklig och ovärdig, att Gud inte kan höra mej."
Svar: Bevare dej Gud från att grunda din tro i bönen på din egen
böns skicklighet eller värdighet, vilket du gör, när du för dess
ovärdighet tvivlar på bönhörelse. Är det då i ditt eget namn du skall bedja?
Har inte Kristus givit dej lov att gå i hans namn till Fadern, ta på hans räkning, på hans insatta värde av förtjänstlig möda, lidande
och förböner, starkt rop och tårar, liv och blod? Har Han inte sagt
ungefär så: "Hittills har ni inte bett i mitt namn; men be nu i mitt namn, och allt det ni ber Fadern i mitt namn, det skall
Han ge er."
Säg därför, till trots mot sådan djävulens
ingivelse om din ovärdighet: Jag behöver alls inte min egen böns värdighet; jag har en skriftlig anvisning ifrån den store Herren, Guds
enfödde Son. Han har befallt mig gå i sitt namn till Fadern och
sagt: "Allt, det ni ber Fadern i mitt namn, skall Han ge er."
Och se, när denna anvisningsskrift, som bär Jesu namn, förevisas
Fadern, då har din bön kraft och betydelse, som förslår. Detta bör vi mena, så ofta vi i bönen brukar de orden: "Genom din Son Jesus Kristus vår Herre."
Gud sätter ock största värde på sin befallning
och på vår lydnad därför. Nu har Han själv befallt dej be. Du
gör då blott, det Han själv befallt — och då har din bön kraft och värde för hans befallnings skull. Ty om Han såge på personen, kunde
ingen människa komma för Honom. Härom läses i en av våra
symboliska böcker följande Luther-ord: "Därför måste du så säga: Mina
böner är inte sämre, oheligare eller Gud mindre behagliga, än Pauli
och de allramest heligas böner har varit. Orsaken är: jag lämnar
dem gärna, vad deras personer angår, att de varit heligare i sitt
leverne; men jag ger dem icke efter i anseende till budet om bön.
Ty jag är viss, att Gud inte anser bönen för personens skull, utan för
sitt ord och den lydnad, man bevisar Honom." Nu har jag samma
bud och samma Kristi förtjänst, som helgonen hade; därför, efter Gud ser
endast därpå, bör jag inte hålla min bön mindre viktig och helig än deras.
Här fordras nu blott tron, den dyra gåvan tron, isynnerhet när
det som du begär tycks alldeles omöjligt, och när Gud länge dröjer
med bönhörelsen. När det synes dej omöjligt vad du ber om, anställ
då en grundlig undersökning, om något kan vara omöjligt för Gud. Denna undersökning kan inte blott anställas på bibelns heliga blad —
såsom i berättelsen om Israels utförande ur Egypten, deras gång
över havet, om Daniel i lejonkulan, de tre männen i den brinnande
ugnen, och det som står i Daniel 2 eller i alla Kristi underverk i nya
testamentet; utan du kan också anställa den undersökningen bland
underverken på himlafästet och blomsterfältet. Säg då, kan något vara
omöjligt för Gud?
Men när Han dröjer, så tänk på alla heliga, som
legat i samma försökelses ugn, och förstå, att det hör till Guds
uppfostran med dej. Du behöver detta till övning för din tro, bön,
ödmjukhet, tålamod. Men om du inte kan tro så mycket gott om din
Gud, tänk då på änkan i Lukas 18, om vilken Jesus säger, att hon
hade i sin nöd vänt sej till en svår man, en domare, som varken
fruktade Gud eller hade försyn för människor, varföre han en tid inte ville hjälpa henne; men slutligen sa han vid sej själv: "Även om jag
inte fruktar Gud eller har försyn för någon människa, dock fördenskull
att denna änka överfaller mej så svårt (med bön), måste jag fly henne
rätt, att hon inte skall komma på det sista och ropa på mej." Och så sade
Herren: "Hör här, vad den orätte domaren säger. Skulle inte
Gud hämnas sina utkorade, som ropar till Honom dag och natt? Skulle
Han ha tålamod därmed?" —
Förunderliga hjärtelag, att Jesus,
bara för att förmå oss att tro, vill bruka en sådan liknelse om sin
kärleksrike Fader! Skulle vi inte skämmas och bäva för vår otro!
Gud måtte dock ha bättre hjärta än denne domare, och likväl var
domaren inte oövervinnelig. Skulle då Gud låta förgäves ropa till
sej dag och natt? "Skulle Han ha tålamod därmed?" säger Jesus.
Gud förläne då varje kristen mer flit och tro i bönen, så skulle
Guds verk i honom och omkring honom mer tillväxa. De, som blivit
flitigare bedjare, har alltid mer märkbart tillvuxit i nåd och visdom,
i gåvor och krafter. Ser du en däruti mer rik och fruktbärande kristen,
så vet, att densamme har gjort många knäfall för sin Gud. Därför vet man ock, att de gamla heliga var utmärkta bedjare såsom David,
Daniel m. fl. Det berättas om evangelisten Johannes, att huden
under hans knän var så tjock som under hans fötter, därför att han
så mycket plägat ligga på knä. Och Praetorius säger: "Jag har inte
talat med någon människa så mycket som med Gud."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar