"Så har nu lagen varit vår tuktomästare till Kristus." (Gal. 3:24)

Här se wi nu ändamålet med syndens kännedom genom lagen, samt tecknet på dess rättskaffenshet. Ändamålet war nemligen, icke att Gud skulle kunna förlåta synden; ty till det ändamålet har en annan man måst känna och ångra henne, så att Han derwid swettades en oerhörd blodswett. Icke heller att synden skulle genom dess bittra kännedom utbrännas och öfwerwinnas, ty dertill fordrades Anden, som kommer af trons predikan. Sannt är, att du kan af syndakänslan lära aflägga åtskilliga yttre synder, samt att lättsinnet och yran lägga sig och afmattas; men det egentliga förderfwet stiger i samma grad inwärtes. Nej, ändamålet war, att du skulle drifvas till Christus, att du icke annorstädes skulle få någon ro och hwila än i fristaden, Christus. Och tecknet, att du rätt känner dina synder, blir derföre det, att detta ändamål är wunnet, nemligen att du icke mer kan hoppas winna nåd genom något eget arbete, utan nu blott söker försoningsnåden i Christus. Kan du ännu förblifwa som förr i werlden och synden, då är du icke ens wäckt, icke ens drifwen in till dig sjelf och din egen bättring, och då känner du alls intet af synden. Men om du ock är wäckt, men nu kunnat stanna hos dig sjelf, i din bättring, ånger, bön, och der har ditt hopp, din tröst och din hwila, då känner du icke förderfwet rätt, då är du ännu utom Christus och lika förtappad som en säker syndare. Här uppenbarar sig då den falska, den kainiska syndakännedomen. Det finnes många wäckta och religiösa menniskor, som känna och erkänna mycken synd, ja, känna sig stundom rentaf fördömda, men kunna under allt detta dock berga sig; de lefwa fram den ena dagen efter den andra i samma tillstånd, och det får gå an; de äro wäl icke alldeles nöjda, men de förmå dock bära det, de förmå äta och dricka, arbeta och sofwa, ja, le och skämta, fastän de icke weta sig hafwa Guds nåd, utan kanske fritt bekänna, att de äro fördömelsens barn. Höra de den fria oförskyllda nåden beprisas eller dem tillbjudas, så slå de hastigt emot och af en besynnerlig ödmjukhet afsäga sig rakt dess annammande, sådana de nu äro, hwarwid de säga eller mena: "Nej, nej, jag är icke så förmäten, mina synder äro swårare än så, att jag skulle tillegna mig nåden så fritt; det kan endast den göra, som icke känner så mycken synd som jag" — och så äro de hemligen belåtna med sig, eller anse sig hafwa det bättre än dessa troende, som de mena icke kunna hafwa deras syndakännedom. Dessa hafwa ett besynnerligt sken af syndakännedom; man skulle icke tro, hwad som dock är händelsen, att der ännu råder en innerlig sjelfbelåtenhet, en stolt ande, som gjort sjelfwa samwetsqwalen till sin tröst, hwarigenom Christus och hans blods förtjenst och fria, stora nåd ännu utestängas. Dessa, om de ock qwalde sig till döds med synder, blifwa dock borta från fristaden, från det enda, som gäller för Gud, och på sådant sätt skola de dö uti sina synder. Dessa äro med träffande drag tecknade i Kains historia. Äfwen han sade inför Gud: "Min missgerning är större, än att den kan warda mig förlåten." Han hade werkligen ett slaget och bäfwande samwete, en orolig ande, som darrade för ett ruskande löf, han war främmande för Gud och olycklig alla dagar. Men märk, nog hade han ändå förmåga att gå bort till det landet Nod öster om Eden och bygga en stad och hafwa hustru och barn; icke war det honom för swårt, att Gud war wred på honom, det förmådde han bära; icke behöfde han falla ned för Gud och förwissa sig om hans nåd. Se här skilnaden mellan ett oroligt samwete och Andens wäckelse, mellan den syndanöd, som sjelfwa synden och samwetet förorsakat, och den som Guds Ande genom ordet werkat. Den förra finnes ofta hos de mest ogudaktiga, efter några syndautbrott, men lemnar dem lika oförändrade; ty allt det, som är af menniskan, af någon mensklig kraft, såsom af hennes samwete, kan aldrig föda henne på nytt; dertill fordras Anden. Den wäckelse och syndanöd, som är Andens werk, drifwer menniskan alltid till bättring och tro och werkar en hel förändring. Derföre blir profwet på en sann syndakänsla alltid det, som redan är nämndt, att den werkar en förändring, ett uppstående, ett flyende, eller att menniskan icke kan blifwa, der hon är, utan söker sin räddning, samt ändtligen att hon icke kan söka denna hos sig sjelf, utan i Christus; att hon icke kan hwila, förrän hon i Honom fått nåd, samt förwissning om densamma — hwilken nåd och förwissning werkar frid, kärlek och ett nytt willigt hjerta för Gud och det goda. Och detta war syndanödens ändamål, nemligen icke att Gud derigenom skulle wilja gifwa nåd, utan att wi skulle wilja emottaga nåd.