"Mitt blod varder utgjutet till syndernas förlåtelse." (Matt. 26:28)

Av dessa heliga ord är det uppenbart, att både synder och goda gärningar i Kristi blods röda hav är fördränkta, döda och försvunna; att de största synder där förlorat sin kraft att fördöma oss; och de största förtjänster av fromhet och goda gärningar förlorat sin kraft att rättfärdiga oss. Ty då likväl Guds egen Son nödgats lida döden för att frälsa mej, då vill jag tiga om mina förtjänster.

Ja, här är nu uppenbart, att inga synder förhindrar och inga goda gärningar befordrar  min benådning och rättfärdighet inför Gud; att det inför Gud är ingenting, som hindrar, att inte den värsta syndare får komma när som helst och i Kristus undfå den nåd och rättfärdighet, som är honom på den stora försoningsdagen förvärvad och allt ifrån den dagen väntat på honom; att han i sin nöd och förlägenhet, i sin synd och ovärdighet inte behöver bli något annorlunda, än han är, för att få komma till Jesus, utan att allt är redo, allt är fullkomnat; att han får komma den första stund, han vill; och att han får komma, sådan han är, så syndig och ovärdig han är, så kunnig eller okunnig han är, så kall eller varm han är, så hård eller rörd han är, så nitisk eller vårdslös han är, så ren eller oren han är, för att i Kristus få till skänks allt detta, som fattas honom.

Ty vore det inte så, utan han måste själv först ha några goda egenskaper och dygder, vilka skulle göra Gud mer benägen mot honom, då vore ju nåden och rättfärdigheten inte af Kristus allena, inte "utan gärningar", inte utan "lagens tillhjälp" fullkomlig, såsom Skriften påstår. Se, vad bättring, ånger och tro angår, så fordras dessa aldrig för Guds hjärta, för att Gud skall hellre vilja ge nåd, utan de fordras bara för syndarens eget hjärta, att han ska vilja ha nåd. Och där är då nog av bättring, nog av ånger och nog av tro, för att redan vara i Kristus benådad, då det är hans största nöd, hans största behov, hans enda tröst att få komma till Honom. Men märk väl på orden: största nöd, största behov, enda tröst! Måtte ingen bedraga sig själv!

Men här är vidare uppenbart, att så länge vi förblir i Kristus, d.v.s. så länge Kristus med sin försoning, Kristus med sin förtjänst, Kristus med sin nåd och vänskap, är vårt hjärtas behov eller tröst, så är vi alla stunder i en och samma oföränderliga nåd och rättfärdighet inför Gud — alla stunder lika, i fromhetens stund och i svaghetens; då vi får nåd att göra något gott, och då vi råkar falla i någon skröplighet och synd. Ty vore det inte så, utan vi vore mer rättfärdiga och benådade inför Gud den stunden, vi själva vore mer fromma och hyggliga, men mindre rättfärdiga den stunden, då vi vore mindre fromma, så vore ju sannerligen rättfärdigheten av gärningarna — eller åtminstone till en del av gärningarna, och blott till en del av Kristus — vilket dock vore nog försmädligt talat mot Honom, som återlöst oss åt Gud med sitt blod, och mot den heliga Skrift, som så kraftigt nekar detta; som så ideligen upprepar orden: "av nåden", "genom Jesus Kristus", "genom hans blod", "genom tron", "inte av er själva", "inte av gärningar", "utan lagens tillhjälp" o.s.v.

Kort sagt: är det sant, att vi blir och förblir rättfärdiga genom Kristus allena, utan lagens tillhjälp, utan gärningars bidrag, då följer ju också naturligtvis av detta, att vi måste vara det alla stunder lika, så länge vi är i Kristus genom tron. Ty inte är det något annat, som förändras, som den ena stunden är bättre, den andra sämre, än vi själva och våra gärningar, de inre och de yttre; inte förändras Kristi rättfärdighet. Är nu Kristi rättfärdighet vår rättfärdighet inför Gud, så kan den rättfärdighet, som vi har inför Gud, inte förändras.

Men till dessa våra gärningar hör naturligtvis inte bara handens och tungans gärningar, utan hela människans, med kropp och själ; och förnämligast dessa grundgärningar, om vilka första budet i lagen handlar, nämligen själens, hjärtats, tankarnas och böjelsernas gärningar, såsom kärlek, kallsinnighet, ånger, hårdhet, bön, goda tankar, onda tankar m. m. — allt hör det under titeln: våra gärningar. Men skulle vår rättfärdighet bestå i dessa, då bestode den inte i Kristi rättfärdighet; består den åter allena i Kristi rättfärdighet, då består den ju inte i dessa?

Såsom också  aposteln Paulus anmärker: "Är det nu av nåd, så är det inte av gärningar; annars vore nåd inte nåd. Är det ock av gärningar, så är det nu inte nåd; annars är gärning inte gärning." Men detta avskär han helt kort så: "Jag kastar inte bort Guds nåd; ty om rättfärdigheten kommer av lagen, så är Kristus fåfängt död."