"Då nu brudgummen dröjde, blev de alla sömniga och sov." (Matt. 25:5)

Dessa Kristi ord om de tio jungfrur, om både de visa och de fåvitska, ser vi dagligen för våra ögon besannas i den obegripliga sömnaktighet och ljumhet, som i allmänhet är rådande i kristenheten. Världen är död, säker och förstockad; skrymtaren bedrar sej år efter är med falsk kristendom och falskt hopp; de väckta och kristna blir glömska, sömniga, försumliga, stannar på halva vägen eller återvänder helt till andlig död. Och orsaken var, att brudgummen dröjde — tiden blir lång och enformig, det tilldrar sej ingenting märkvärdigt och ovanligt, det är i dag som i går och det ena året som det andra.

Det syns inga besynnerliga tecken till Herrens ankomst. De ogudaktiga frodas och fröjdas i all välgång, synas lyckliga, trygga och glada. Den, som fruktar Herren och söker det osynliga, blir beledd som en dåre, har ofta olycka och motgång, tusende fängslande saker förekomma hans ögon och öron, och hjärtat är böjt till jorden. Alla talar för världen, men få eller inga kommer oss till mötes med ett varningens, väckelsens eller tröstens ord. Guds ord försummas, bönen, bekännelsen och förföljelsen uteblir — här är nu den onda dagen och mörkrets makt, då även en kristen blir sömnig, kall, slumrande. Och sover han länge, kan väl därunder även den olja, han en gång hade, borttorka; han blir säker, förstockad och andligen död.

Den sömnaktighet och köld, vari även levande kristna faller, visar sej däri, att det andliga och himmelska blir dem under tiden ringa och oviktigt, det jordiska stort och viktigt; att en kristen vissa tider blir ganska nöjd med sej och trygg på sej, känner inget besvär av synden, ingen strid mellan Anden och köttet, ingen fruktan för fienden, ingen misstanke på sej själv — såsom Petrus var, då han försäkrade: "Om än alla förargades, skall dock jag inte förargas", vilket skedde några timmar, förr än han förnekade sin Herre; och David då han gick upp på taket och kastade lättsinniga blickar på kvinnan, utan att frukta någon fara — eller då man inte har någon omsorg om att mer och mer tillta i det goda, då nåden i Kristus inte gläder hjärtat, då bönen och ordet inte mer smakar o.s.v.

Men vad som härvid utmärker den redliga anden och skiljer en levande kristen från en död, är det, att den förre snart råkar i bekymmer över sej, snart får en väckande blick av sin Herre och går ut och gråter bitterligen. Eller om det går så långt med säkerheten, att Gud måste begagna yttre medel, som näpst och aga, eller en straffande Natan, så låter han det lända sej till gagn, tar varningen och bestraffningen till hjärtat, bekänner sin synd och sömnaktighet och vill bli bättre. Däremot är det ett tecken, att sömnen och säkerheten övergått till död och förstockelse, eller tecken till en falsk kristen, när man allt framgent är nöjd och trygg, inte låter varna sej, utan antingen, såsom Judas Iskariot, fortsätter i någon medveten synd, förnekar, gömmer och försvarar den, eller såsom de fåvitska jungfrurna utvärtes i allt liknar de  visa, men därunder i hjärtats fördolda djup saknar nådens liv och erfarenhet och i tysthet låter det därmed bero tills vidare — tills dörren är stängd.

O, ett förskräckligt tillstånd, när en människa inte mer har förmåga till allvarlig besinning, förmåga att stanna och betänka de allvarsammaste saker, att frukta för sej, att misstänka sej! Men sådan är den mänskliga naturen, en förskräckligt sann betydelse av den död, som skulle bli syndafallets följd — "du ska döden dö" — en sann betydelse av beskrivningen i Rom. 3:18: Guds räddhåga är inte för deras ögon. De hör, de läser, de tror, att tusende andra blir bedragna, emot sin förmodan bedragna till sin ofärd, men fruktar inte, att möjligen de själva också kan bli det. De läser, de hör de utmärkande tecknen på sitt tillstånd, men slår det i vädret och vänder sej hastigt till småtingen.

Härav ser vi sanningen av vad Luther säger, att "den som inte fruktar för sej, han må med skäl frukta", han må förskräckas; ty att inte kunna frukta eller misstänka sej, att leva i någon hemlig och kär synd och inte anse det farligt, inte anse synden betydlig, eller att i sin fromhet vara belåten med sej — se, dessa är hemska tecken till en dold andlig död, är förspel till en evig jämmer. Det är just ett utmärkande tecken på de rätta, de vakande kristna, att de har en fruktande ande; ja, de fruktar ofta även då, när ingen fara är å färde, de misstänker sej själva, räds att bedraga sej, är missnöjda med sej, och då de känner sej sömnaktiga och glömska, är de just däröver mest bekymrade.

Denna fruktans ande är ock den rätta vaksamheten och gör, att fåren håller sej tätt vid Herden, att kycklingarna beständigt förblir under hönans vingar, att de trogna dagligen söker och ikläder sej Kristi rättfärdighet och är därför alla stunder förvarade för vreden, förvarade för allt detta, som skall komma, är alla stunder klädda och beredda att stå inför Människosonen.