"Jag förmanar eder, kära bröder, tagen förmaningens ord till godo." (Hebr. 13:22)

Så länge menniskan förblifwer en ödmjuk och hörsam lärjunge för Guds ord, så att hon will höra och följa all Guds wilja och råd om wår salighet, så skall alltid den Helige Ande i henne fullborda sitt goda påbegynta werk och framdeles upptäcka, hwad som ännu kan wara fördoldt, och rätta det, som är orätt. Men det tillstånd, som icke gerna låter hjelpa sig, inträder då, när menniskan rent af gör det till en grundsats att icke taga åt sig, hwad som innebär bestraffning och förmaning, utan gör ett wisst urwal ur Guds ord och will icke höra eller akta det, som angriper köttet och synden. Det är wäl sannt, att man bör bruka den urskilning, att man icke, på samma gång man omfattar Christus, äfwen omfattar lagens förbannelse och dom i samwetet; ty dessa komma aldrig tillsammans. Den som har Christus, den som söker eller tror sin rättfärdighet endast i Honom, den är fri från all lagens förbannelse och bör ständigt så hålla det, ty eljest gäckar och föraktar han Christi blod och alla Guds löften. Men detta gäller endast den frågan, om huru wi stå inför Gud. Hwad deremot wårt lefwerne här på jorden angår, kunna wi aldrig få nog förmaningar, bestraffningar och uppmuntringar; och sådana böra wi då nödwändigt taga åt oss och i werk och gerning rätta oss derefter, såwida wi wilja wara christna. Ty de, som jemte det sinnet att de wilja wara fria till köttet och lefwernet, äfwen göra till sin grundsats att för sig utwälja endast det ord, som lyder ljufligt och wäl, och sky det, som angriper och oroar dem i deras synder, hwarpå följer, att de äro otåliga för den helsosamma förmaningens ord, räknande det för en laglära, hwilken de såsom troende böra undfly, och, otåliga för broderlig bestraffning och warning, wända sig deremot att förswara sig och sin synd, men till äfwentyrs slå sig ned wid någon löslig, owerksam och domnad andlig lärdomsbrunn, wid hwilken man kan på en gång wara gudligare än allmännaste werlden och tillika stå i ganska godt förstånd med werlden och i hwardagslifwet wara henne lik — ty sådan religiositet finnes också — de, som gå den wägen, med dem är det alldeles förloradt, såwida icke något synnerligt Guds nådesunder sker. Ty de befästa sig oupphörligt genom den grundsats, de fattat, att icke akta det ord, som wille rätta dem; de sky det enda medel, som skulle hjelpa dem, sky helsosam lärdom, sky mödan af en grundligare pröfning o.s.w. Detta är den breda willowäg, hwilken i alla tider fått emottaga många af dem, som lyckligen undwikit en annan afwäg, nemligen att under lagen söka upprätta sin egen rättfärdighet — ja, många som werkligen hade kommit till trons lif, mycket mer då sådana, som aldrig warit rätteligen omwända. Huru hafwa icke apostlarna på sin tid warnat för dessa begge afwägar! Huru starkt och högljudt klagar icke Luther öfwer desamma. "Sen", säger han, "huru man nu allestädes ställer sig så dåraktigt wid evangelium, att jag nästan icke wet, om jag mer skall predika eller ej. Jag hade längesedan wändt åter, om jag icke wisste, att det ock gått Christus sammaledes. Ty så snart man predikar, att det icke står i wårt lefwerne eller i wåra gerningar, utan i Guds gåfwa,så will ingen göra något godt, lefwa tuktigt eller wara lydig — utom det, att man ock säger, att wi förbjuda goda gerningar. När man åter predikar om ett tuktigt och stilla lefwerne, så will werlden straxt falla derpå och bygga deraf en stege upp till himmelen. Detta kan då Gud icke tåla. Ett skändligt lefwerne duger icke; och på ett ärbart lefwerne stöter jag mig äfwen. Ja, de som allenast se på ett ärbart och wackert lefwerne, dem wore det bättre, att de wore skökor och bofwar och låge i träcken. Och ändå will Gud icke, att wi skola föra ett ondt lefwerne. Huru skola wi då bete oss? Du måste se till, att du blir på medelvägen och wiker hwarken till wenstra eller högra sidan, utan för ett stilla, wackert och fromt lefwerne för werlden, men icke gör något wäsen deraf eller håller det för bättre, än om du sofwer eller wakar, liksom jag derom icke säger: derigenom will jag förtjena himmelen. Alltså skall allt ärbart och tuktigt lefwerne föras fritt, så att ingen säger: Jag will för den eller den gerningens skull warda salig. Jag wille gerna hafwa sådana lärjungar, som wäl förstodo hwad ett christligt lefwerne är; men man finner dem ingenstädes lika sinnade. Ty en hop will antingen wara för gudlös, eller allt för helig. Wälan, eho som kan fatta det, han fatte det; wi kunna icke mer än skaffa det in i öronen; Gud måste hjelpa det in i hjertat."