Om du därför vet med dig, att din omvändelse till Herren och
din tro på nåden i Kristus haft den frukten med sig, att du fått en
ny innerlig kärlek till Guds barn — icke blott till en viss kristen, som
gjort dig något gott eller förstår att uppskatta dig, eller har någon
naturlig älskvärdhet, som intager dig, utan över huvud till alla dem,
som du ser älska eller söka Jesus, så att dessa nu utgöra din nya släkt,
dina syskon — vet, att blott detta förhållande bevisar mycket mer än
de herrligaste gärningar, att en ny födelse av Guds Ande försiggått i
din själ. Du kan måhända eljest icke tycka, att du skall kunna vara
ett Guds barn, emedan hela din kristendom synes dig alltför bristfull;
men alla dessa brister och detta ditt tycke betyder intet emot Guds ord
om detta tecken.
Däremot, om ditt tillstånd är sådant, att du väl
blivit väckt ur din gamla syndasömn och du har omvänt dig från
dina villostigar till gudaktighetens väg, till Guds ord, till bön och
bättring, men du har den egenskapen, att du icke vill hava något att
göra med andra sökande själar, utan du trivs bäst ensam, såsom du
säger, "med Gud och ordet", tyckes visst detta vara något vackert och
andligt, men det har blott ett emot sig, nämligen att det alldeles strider
emot huvudtecknet på den rätta Guds nåd, och din bättring är visserligen falsk och självgjord.
Vore din bättring ett sant Andens verk,
då hade den också detta tecken, kärleken till bröderna, då skulle du vara
så nedslagen över dig själv, att du i allmänhet ansåge andra sökande
själar för bättre än du. Och om Guds Lamms blod blivit din enda
tröst och berömmelse, om du varit i den "trånga porten", där både
din synd och din rättfärdighet blivit tillintetgjorda genom Guds Sons
blod, och ditt hjärta blivit rätt saliggjort genom den överflödade
nåden — korteligen om du levde i den bättring, där du själv avtoge och Kristus tillväxte, då skulle du i denna stora och för alla gemensamma
gåva få sammansmälta med alla medarvingarna, att du sannerligen
bleve med dem "ett hjärta och en själ", såsom de första kristna voro.
Men vidare: om du ock har några vissa bröder, som du tycker om,
därför att de äro med dig ense i någon viss angelägen fråga, men det
är icke födelsen av Gud, det är icke den stora nåden i Kristus, som
förenar eder, utan någon annan överensstämmelse, då är detta icke den
rätta, utmärkande kärleken. Ty Johannes säger uttryckligt: Den som älskar
Honom som födde, han älskar ock den, som är född av Honom, varmed han låter förstå, att den rätta kärleken till bröderna har sin blick därpå,
att de äro födda av Gud, och älskar dem just därför; såsom han ock
genast tillägger: Därav veta vi, att vi älska Guds barn, när vi älska Gud och hålla hans bud, d. ä. när vi älska dem för den
käre och gemensamme Faderns skull. Den, som icke ger akt på denna
omständighet, lär visserligen vilja bedraga sig — och skall även bliva
bedragen.
Huru herrligt däremot, då du vet med dig, att det är just
för nådens verk i deras hjärtan, som du älskar bröderna, ja, då av din
arma, eländiga bättring likväl den frukten följt, liksom av sig självt, att
alla trogna blivit din nya släkt, dina älskade bröder, som synas dig
så älskvärda, att du ofta tycker, det endast du är ovärdig deras kärlek!
O, ett saligt tillstånd! Väl kan du hava någon viss broder, som du
mest älskar, såsom ock Jesus företrädesvis älskade Johannes; men det
är dock hos alla, som söka och älska Frälsaren, något, som gör dem så
dyra för dig, att de alla äro dina bröder, och att deras väl eller ve
är ditt eget. Med den "allmänneliga kärleken" kan du önska, om det vore möjligt, att hjälpa alla människor till det högsta goda du känner;
men med den "broderliga kärleken" är du på ett särskilt sätt förenad
med dem, som stå i förening med Frälsaren. Si en sådan kärlek bevisar
något — bevisar, att huru illa det eljest må se ut med din kristendom, Kristus dock är ditt liv, och att under alla dina brister Kristi Ande
dock bor i ditt hjärta.
Men fastän kärleken är född av Anden i våra
hjärtan och växer ur vår förening med Frälsaren, behöver den dock,
såsom alla Andens frukter, väl vårdas. Därav alla Skriftens
förmaningar till kärlek. Och såsom denna kärlek är en så utmärkande frukt
av livet i Kristus, så är den ock alltid beroende av detta liv. Så länge
jag lever i frisk öfning av bättring och tro, älskar jag bröderna. Men
då ett jordiskt sinne börjar taga överhand hos en kristen, så att han icke
lever i daglig övning av syndens kännedom och nådens omfattande, börjar
han ock med detsamma att bliva kall för bröderna och mer se deras fel
än den nåd, som bor i dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar