Se nu här, vad utkorelsen gör! Gud har utvalt trons väg, icke
gärningarnas; Gud har utvalt "löftets son", icke "tjänstekvinnans".
När då någon söker att med gärningar, fromhet och Guds tjänande vinna hans nåd, blir det honom alltför svårt, ja, alldeles omöjligt;
Gud har utvalt trons barn. Det hjälper icke att strida emot Guds
utkorelse. Ty då går det så, att den, som "farit efter rättfärdigheten,
kommer icke till rättfärdigheten"; och den som icke farit efter densamma,
han erhåller den, när han annammar den "av tron".
Den äldre sonen,
som "alltid tjänat fadern och aldrig gått av hans bud", får icke ett kid;
och den, som förslöst sitt arv med skökor, får den gödda kalven, när
han en gång i sin blygd återvänder och anammar nåd som nåd. De
främsta varda de yttersta, och de yttersta de främsta.
Visst kan en
så underlig regering uppröra himmel och jord! Icke kan man undra,
att de som "dragit dagens tunga och hetta", de som på det strängaste
späkt sin lekamen och försakat världens lustar, mödat och plågat sig med
Guds bud och goda gärningar och till slut skola se publikaner och skökor,
som levat vilt och fritt i synden, "gå in i himmelriket förr än de",
gå in i evangelii och trons frihet och frid och fröjd och redan berömma
sig av en fullkomlig rättfärdighet och vittnesbörd om barnaskapet — den
yppersta klädnaden och ringen — då däremot de själva, så allvarliga
och uttröttade med idelig tjänst som de äro, ännu sakna denna
rättfärdighet och detta vittnesbörd - icke kan man undra, att sådana
uppröras till bitterhet och knorrande emot en så underlig regering.
Men vad hjälper! Det var så beslutet i Guds råd, förr än världens grund var lagd. Det är icke gott strida med denne Herren, som "bär himmelen
och jorden med tre fingers mått!" Han är oss alltför stor och
mäktig och har nycklarna till helvetet och döden, "den där upplåter,
och ingen människa igenlåter; den där igenlåter, och ingen människa
upplåter". Han förbarmar sig över, vem Han vill. Det står icke till
någon mans vilja eller lopp, utan till Guds barmhärtighet, vem som
skall varda salig. Han utväljer, vem Han vill; och nu har Han
behagat utvälja dem, som tro i ende Sonens namn, och icke dem som vilja själva förvärva himmelen.
Detta är Guds eviga utkorelse.
Han har utvalt oss i Kristus, blott i Kristus, förr än världens grund var lagd. Den, som icke giver akt på utkorelsen, utan arbetar
och spjärnar och stöter huvudet mot bergväggen, där ingen dörr är,
kommer aldrig igenom, utan måste till slut, då han som allvarligast
farit efter rättfärdigheten, emottaga det avvisande svaret: Tag det
dig tillhör, det du själv förtjänat, och gå!
Ehuru hårt det lyder, säger
dock Skriften så: "Driv ut tjänstekvinnan med hennes son; ty
tjänstekvinnans son skall icke bliva arvinge med den frias son. Alla de,
som umgås med lagens gärningar, äro under förbannelsen."
Sedan
Gud utvalt oss i Kristus och givit sin Son i marter och död, till
att försona våra synder och återskaffa oss saligheten, så gäller för
Honom ingenting i himmelen eller på jorden, utom hans ende Sons
blod och lydnad; så brinner hans nitälskan för Sonens ära såsom en
stor eld, vilken uppfyller hela världen, av vilken allt förtäres, som
reser sig däremot, om det ock vore den allrastörsta helighet. Kom
aldrig för Gud, om du icke kommer i hans älsklige Sons klädnad; ty
eljest blir Han dig en förtärande eld. Kom aldrig för Gud i ditt
eget namn! Försök aldrig att vinna hans nåd annat än uti Honom,
som är kärkommen!
Du är tilläventyrs allvarlig uti din gudaktighet,
du beder flitigt och brinnande, du ångrar bittert dina synder, du vakar
och strider emot dem, du gör många goda gärningar — allt detta är
gott och vackert; men, gör och var allt detta goda ännu mer, och du
blir ändå fördömd — det hjälper icke, så länge det icke allt blivit dig
såsom "träck", och Kristus, Kristus allena blivit all din rättfärdighet
och tröst. Sådant gör utkorelsen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar