Du säger: "Men här står det dock: Om I icke bättren eder,skolen
I förgås. Och låt vara, att denna bättring icke betyder detsamma
som förbättring, förnyelse och helgelse, eller det ondas utrensande, vartill man icke lär hava krafter, förrän man inympats i Kristus
och fått den helgande Anden, så fordras dock, vad denna bättring
betyder, nämligen ånger, förkrosselse, syndasorg. Jag fruktar, att denna
icke är hos mig, sådan den bör vara, jag är fastmer hård och förstockad,
och huru kan jag då tro?"
Svar: Det är sant, det fordras bättring, vilken börjar med någon syndakänsla och sedan under bättringsförsöken
övergår till syndakännedom, andlig fattigdom eller utblottelse på all
egen tröst; men för att veta om denna din bättring är sådan, som
den bör vara, måste du veta och betänka dess ändamål, ty det, som
uppfyller sitt ändamål, det är sådant, som det bör vara.
Nu frågas: Vad är bättringens ändamål? Bättringens första och egentliga
ändamål är alldeles icke, att du genom densamma skall bliva för Gud
täck och benådad, utan att du skall drivas till Kristus; såsom Paulus
intygar: "Lagen är en tuktomästare till Kristus, på det vi skola varda
rättfärdiga av tron".
Därför, om du kan ännu en tid gå borta ifrån Kristus, borta i världen och säkerheten, utan förvissning om din
benådning hos Gud, är din syndakänsla sannerligen för liten. Kan du
ännu söka din salighet i eget bättringsarbete, ånger, bön m. m. då är
din syndakännedom icke ännu rätt.
Men så snart du icke får någon
frid, icke kan leva i världen och ovissheten om Guds nåd, och än
mer: så snart du icke kan få någon tröst i dig själv, din egen bättring,
ånger, bön, utan du måste, sådan du är, fly till blotta nåden i Kristus,
då är din bättring rätt, ty den uppfyller sitt ändamål, vilket var att driva dig till Kristus, och i Honom är du räddad och salig —
du är inom fristaden. Den som har Sonen, han har livet.
Du
förstår således, att om syndakännedomen är rätt, skall du icke själv finna
den, som du ville, ty då finge du i densamma tröst, då finge du
tröst uti något inom dig; och det var all sådan tröst, som skulle
borttagas. Den rätta bättringen är således missnöje med sin bättring, ja
en sådan känsla av hårdhet, säkerhet, detta innersta och djupaste
fördärvet, att du nödgas grundligen, icke i den flyktiga känslan, utan i
din fulla övertygelse, döma dig själv såsom hård, säker, ogudaktig,
förtappad och fördömd. Då först får Kristi blod äran att ensamt frälsa dig.
Korteligen: Frågar du, huru mycket syndakänsla det således fordras,
kan man svara dig: Det är icke mycket — nämligen blott så mycket,
att du icke kan leva utom Kristus, icke kan få ro, förrän du är i
Honom salig. Det fordras icke mer, men icke heller mindre.
Det
är ock en villfarelse att tro, det syndasorgen skall först hava sin
tid före tron, och sedan kommer tiden för tro, frid, fröjd och idel
helighet. Nej, begynn blott att tro på Kristus och sedan följa Honom i
den dagliga bättringen, nog skall du då få känna synden mer än förut.
Ett bland de allrafinaste och starkaste djävulens konstgrepp är då
följande: Där är en människa, som tror i allmänhet allt Guds ord och
därjämte allvarligen söker dess kraft i hjärta och efterlevnad, men har
någon svårare synd på sitt samvete, då inger han henne följande
tankar: "Nog är evangelium sant och nåden stor och synderna
borttagna, så att syndare i allmänhet kunna få nåd; men — det är ett
särskilt förhållande med dig, ty du vet ju med dig själv, vad du har
gjort. Om blott icke det och det hade varit (såsom någon av de stumma
eller ropande synderna mot femte, sjätte eller sjunde buden), hade du
kunnat få nåd, men nu är det med dig ett särskilt undantag."
Si
detta: "det är med dig ett särskilt undantag", är det giftigaste
konstgrepp av den gamle ormen, som är en "lögnare och mördare av begynnelsen". Ty sanna förhållandet är, att det finns intet undantag, intet
särskilt förhållande, där icke Kristi blod rikligen och väldeligen försonar,
när det av en nödställd syndare med tron anammas.
Det är just
evangelii förnämsta innehåll, både med ord och exempel genom gamla
och nya testamentet bekräftat, "att om dina synder än vore blodröda,
skola de dock varda snövita, och om de vore såsom en rosenfärg, skola
de dock varda såsom en ull"; varpå David, som hade gjort hor och
mord, samt Manasse, rövaren på korset, den stora synderskan, den
förnekande Petrus m. fl. utgöra talande exempel.
Ja, det är just för
sådana svåra förhållanden, vilka ingen i himmelen eller på jorden
eljest kunde hjälpa, som Guds Son blev människa, blödde och dog, på
det var och en, som tror på Honom, skall icke förgås utan få evinnerligt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar