Huru sker det, att man bedrövar och bortdriver Guds Helige
Ande? I korthet sagt, sker det genom all slags olydnad emot den
Helige Ande.
Han vill något, Han manar till något, och när du icke
häruti vill lyda Honom, då bedrövar och bortdriver du Honom.
Han vill verka syndakänsla, ånger, omsorg om bättring och förlikning
med Gud; när du vänder dig bort från dessa viktiga föremål, icke
aktar på hans röst, utan förströr de heliga intryck, Han verkar, icke söker
att med ordet underhålla och föröka dem, icke fruktar att förlora dem,
icke suckar till Gud om deras förökande, då föraktar och utsläcker du
Anden. Han angriper och straffar någon synd hos dig och bjuder dig
övergiva den; när du då icke vill lyda Honom, utan ännu vill hylla
och behålla din synd, då bedrövar du Guds Helige Ande.
Ja, även
när du väl will övergiva synden, men icke nu straxt; när du vill
omvända dig till Herren, men icke ännu, så är detta en falskhet i din
ande, ett föraktande av "den tiden, däruti du varder sökt", som kan
göra, att Guds Ande måste lämna dig. Ja, även när du vill
omvända och förbättra dig, men icke vill höra Herrens röst och följa den väg, Han föreskrivit, att du skall såsom en förtappad syndare först fly
till Kristus, först tro och fröjdas, och sedan få starkhet i Herren —
när du icke vill höra detta Guds viljas råd, utan strider emot
utkorelsen, då bedrövar du hans Helige Ande. Och slutligen, när du väl vill följa detta Herrens råd, men icke vill bruka de medel, som Gud
därtill givit oss, hans heliga ord, icke vill använda lediga stunder att
läsa, höra och betrakta det, då "frestar du Gud och utsläcker Anden".
Märk väl denna sista punkt: Du vill bättra och omvända dig, men
endast med eget arbete på ditt hjärta; du beder om Andens nåd och
hjälp därtill, men brukar icke Andens medel — på det sättet skall du
aldrig få, vad du begärt. Gud har aldrig lovat det. Nej, Gud
har givit oss sitt ord, där vill Han möta oss, däri vill Han bo och verka, men icke utan ordet. Att hava tillgång till ordet, till kristliga
lärare eller trosbröders umgänge m. m., men förakta dessa nådens
medel och dock begära nåd till bättring och tro, det är att fresta Herren
— likasom om någon begärde, att Gud skulle underhålla hans lekamliga
liv, men ville icke äta, vad Gud därtill givit oss. Att du är syndig
och svag, icke kan göra allt, vad Anden yrkar, det skall icke bortdriva
Honom, det skall Han själv hjälpa. Det är skrymteri och uppsåtlig
olydnad, som bortdriver Anden.
Men det är icke blott, då Guds Ande börjar sitt verk i själen, som
man kan bedröva Honom; nej, även kristna, som redan äro "vordna
delaktiga av den Helige Ande", äro ännu alltid i samma fara. Det var just till de trogna i Efesus, som redan voro "beseglade med den
Helige Ande", Paulus skrev det ordet: Bedröven icke den Helige Ande.
Och vad var det, som kunde bedröva Guds Ande? Svar: all synd
bedrövar Guds Helige Ande, även den doldaste i ditt hjärta, såsom
högmodiga tankar, onda begärelser, avund, falskhet m. m.
Men märk,
att det är endast då, när man så avfaller invärtes, att man ock
ursäktar och hyllar synden, som Guds Ande bortdrives. Där man själv straffar sin synd, lider, kämpar, suckar och beder emot den, där är
Anden såsom en läkare i ett sjukhus, där Han väl på alla sidor är
omgiven av sjukdomar, krämpor, sår och jämmer, men befinner sig dock
just på sitt rätta ställe, där Han har sin egentliga verkningskrets.
Därför kan Guds Ande mycket väl bo i en syndares hjärta, där det
ännu är fullt med sjukdom, orenlighet, sår och etterbölder, jämmer och
suckan. Vore det icke så, skulle icke en enda kristen behålla Guds Ande
en dag.
Men vad som bortdriver Anden, det förklarar Herren själv,
då Han säger: De låta icke min Ande straffa sig. Si, här är
huvudpunkten. När en människa icke låter Guds Ande straffa sig, utan
hyllar, ursäktar och försvarar sitt onda — det är detta, som så
"bedrövar och förbittrar hans Helige Ande", att Han måste fly ifrån
henne. De låta icke min Ande straffa sig. Detta sker icke blott då,
när man uppenbarligen står emot ordets bestraffningar och säger: jag
bryr mig icke därom, utan ock, när man kröker och vrider sig undan
ordet och icke vill förstå det, som det lyder, då det angriper
skötesynden; när man i ordet icke söker efter medel att undkomma sin synd,
utan söker efter något stöd för dess bibehållande — när man således
icke tänker övergiva eller undkomma synden, utan ärnar förbliva i
henne. Detta heter att icke låta Guds Ande straffa sig.
Likaså när
träldomsanden vill intaga hjärtat; om man då icke vill låta evangelii
ord om nåden i Kristus råda, utan envist följer förnuftet och känslan,
och gör oupphörliga invändningar emot evangelium, emot den
barmhärtige Frälsaren, som ännu tillbjuder nåd — då bedrövar och
förbittrar man hans Helige Ande. Och sedan i allmänhet, då man icke
lyssnar till hans heliga maningar i hjärtat, när Han manar till ordets
bruk, eller till enskild bön, eller till goda gärningar, när Han straffar
för onda tankar, egenkärlek, självbehag, hat o. m. d. Allt detta
bedrövar Guds Helige Ande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar