"Abraham trodde Gud, och det vart honom räknat till rättfärdighet." (Rom. 4:3)

Först märka vi, att det löfte, Abraham trodde, innebar Guds evangelium om Kristus. Textens ord: "Abraham trodde Gud", återfinnas i 1 Mos. 15:6. Där se vi dock icke genast något mer än löftet om Abrahams talrika avkomma; men vad som i det löftet låg inbegripet, det visste Abraham genom ett förutgående löfte, kap. 12:3, varest Gud hade förklarat, att "i hans säd skulle alla folk på jorden varda välsignade".

Detta var egentligen det ursprungliga löftet om en Frälsare, vilket Gud hade givit våra första föräldrar på syndafallets dag — löftet om den heliga kvinnosäden och ormaförtramparen, om en förlossare, som, född av kvinna, skulle tillintetgöra synden och djävulens gärningar — det löfte, på vilket alla trogna, allt ifrån den rättfärdige Abel, hade trott och blivit rättfärdiga. Det var detta löfte, som så ofta upprepades till Abraham, så att, fastän denna huvudpunkt, själva ädelstenen i Guds löften till Abraham, icke för var gång nämndes, låg den alltid innefattad i dessa löften. Detta är apostelns egen förklaring, såsom var och en kan se i Gal. 3.

Och Kristus säger uttryckligt, vad som var föremålet för Abrahams trosöga, över vilket föremål han till och med fröjdades i sin tro; Herren säger: "Abraham, eder fader, fröjdades, att han skulle få se min dag; han såg honom och vart glad."

För det andra: om aposteln här hade velat säga, att själva tron, såsom en behaglig dygd hos människan, blivit Abraham räknad till rättfärdighet, hade han med en sådan antydning på en gång avskurit själva nerven i hela sin rättfärdiggörelselära. Det är just hans göromål på detta ställe att visa, det vi varda rättfärdiga utan någon vår förskyllan eller värdighet, endast av Guds nåd och genom den förlossning, som är skedd i Kristus. Och han säger uttryckligt i följande kapitel, att det är blott "genom ens lydnad", vi varda rättfärdiga. Rättfärdighet är intet mindre än lagens fullbordan. Så mycket utgör icke själva tron.

Tron är dessutom i sig själv just ett förnekande av vår förtjänst; ty den som tror på Kristus, han bekänner, att han själv är orättfärdig, förtappad, rådlös och omfattar därför "Guds rättfärdighet", den laguppfyllelse, som är skedd i Kristus. Tron måste vidare hava ett ord av Gud att omfatta; och av detta ords innehåll beror det, vad jag får genom tron. Om man icke det besinnar, skall man alltid missförstå orden om tron och trons rättfärdighet.

Se här en liknelse: En förlorad son lever borta i främmande land, och där lider han nöd; hans fader lovar honom en stor, skön egendom, om han blott återkommer och emottager densamma. Sonen tvivlar länge och blir därför borta i sin fattigdom; men omsider börjar han att tro sin faders ord och skyndar nu hem för att emottaga sin egendom; nu är han genast rik och lycklig.

Sedan säger han: "Jag var länge i nöd; därtill var min otro skulden, då jag trodde min faders ord, blev jag rik och lycklig, blott min tro gjorde mig rik." Om då någon hör endast sådana ord och icke vet eller betänker innehållet av faderns löfte, kunde han förstå orden så, att denne man blivit belönad för sitt sonliga förtroende till faderns ord. Då skulle den, som kände förhållandet, säga: nej, giv akt på innehållet av det löfte, han hade trott; det var detta, som gjorde honom rik. Löftet handlade om en stor egendom, i denna består själva rikedomen; hans tro gjorde endast, att han kom i åtnjutande därav.

På detta sätt skola vi förstå orden: "Abraham trodde Gud, och det vart honom räknat till rättfärdighet." Att tron gjorde honom rättfärdig, berodde av det med tron omfattade löftets innehåll. Detta var Kristus. Om vi icke på detta sätt förstå orden, måste vi alldeles bortkasta hela Skriftens stora huvudlära — bortkasta, gäcka och förakta allt, vad Gud ifrån världens begynnelse förkunnat oss om en Frälsare och en försoning i hans blod; allt vad Gud genom änglar och profeter förkunnat, samt genom den levitiska offertjänsten och alla dess blodiga offer förebildat — korteligen, hela Skriftens egentliga innehåll, läran om Kristus, Kristi lydnad, Kristi lidande, död och uppståndelse. Allt detta vore till intet, om Gud kunde rättfärdiggöra oss blott för den dygden, att vi tro Honom vara sannfärdig.

Och att aposteln här icke vidare förklarade sig (såsom han gör i följande kapitel), skall visserligen icke inför Gud ursäkta någon, som här ville taga anledning till en ny, mot hela Skriftens huvudlära stridande, tanke. — Det är ock något, som genom hela Skriften uppenbarar Guds majestätiska storhet, att Han icke alltid upprepar, vad Han sagt, utan fordrar, att vi minnas hans givna förklaringar och förstå Honom.