"I ären jordens salt. Är det så, att saltet mister sin sälta, varmed skall man då salta? Till intet mer är det nyttigt, utan att man kastar det ut och låter det trampas av människorna." (Matt. 5:13)

O, att alla pånyttfödda kristna måtte förstå och besinna, i vilken fara de äro i de tider, då kristendomen vinner bifall och frid, och världen är from och blid i ansiktet! Då är det fara, att de sövas och neddragas i ljumhet och världslikställighet samt förlora sin andliga kraft och bestämdhet.

En sådan mild och sövande tid har redan i mer eller mindre mån börjat inträda på vissa orter i vårt land; och det är sorgligt att skåda, huru saltet där vill mista sin sälta. Då gör man sig en egen, helt lagom, hygglig och behaglig kristendom, som blott rör sig med några vissa andaktsövningar och några vackra människokärlekens verk, dem världen kan bifalla och prisa; men om hjärtats pånyttfödelse, om den bättring, som är inför Gud — därom är mindre angeläget, det skyndar man hastigt förbi!

Men hör, vad Kristus säger: "I ären jordens salt. Är det så, att saltet mister sin sälta, varmed skall man då salta? Till intet mer är det nyttigt; utan att man kastar det ut och låter det trampas av människorna." Då en kristen genom människobehagsamhet förlorar Andens kraft och bestämdhet, så att han icke mer förmår att med ord och efterdöme straffa det onda och bekänna Kristus, då är han till intet mer nyttig, utan han förtrampas av människorna — han blir så övermåttan böjlig efter alla människor, att han låter allting behaga sig och åtminstone med sin tystnad styrker det syndiga, ogudaktiga väsende, som han borde bestraffa.

Då har saltet mistat sin sälta, och ljuset är satt under skäppan. Och hela grunden är, att man vill hava frid och vänskap med alla — nej, ännu djupare ligger grunden: där är redan någon brist i själva nådelivet, i syndens kännedom och i trosförhållandet till Frälsaren. Blott detta uppfriskas, och Kristus blir dig kärare, då blir Andens nitälskan mäktigare än alla människors vänskap eller hat. Haven salt uti eder, säger Herren, men icke naturens eller det retade lynnets bittersalt, utan här talas om den sanna kärlekens nitälskan, som endast Guds Ande verkar.

Var gärna öm, mild och saktmodig i dina förmaningar; vakta dig för allt grovt och olämpligt förfarande, då det gäller vidröra så ömtåliga saker som människors självkänsla; ja, befatta dig icke därmed, om icke kärlek och ödmjukhet få regera i ditt hjärta, att de kunna förnimmas i ditt hela väsende. Men låt icke försiktigheten och ödmjukheten bliva en kraftlös efterböjlighet, som numera gör allsintet, som blott av ömhet för den mänskliga känslan och friden låter dina medmänniskors själar fara till helvetet, utan att du med ett enda ord sökt att varna dem.

Tänk på evigheten! Älska din nästa såsom dig själv. Kärleken vare utan skrymtan; haten det onda, blivande vid det, som är gott. Edert tal vare ljuvligt, men bemängt med salt.

Men det är icke blott med bekännelsen och den hulda, broderliga förmaningen, som vi skola bevisa kristendomens kraft och allvar, utan också med "all vår umgängelse". En kristendom, vilken icke såsom ett salt gör sveda i världens ögon, utan kan av henne gillas och prisas, såsom "lagom", den kristendomen saknar visserligen saltet, kraften och smörjelsen.

Tänk, då Herren Kristus säger: Ve eder, då alla människor lova eder! Så säger ock aposteln: Världens vänskap är Guds ovänskap.

O, stanna och tänk på sådana ord! De stå icke att jäva, det är Herrens ord. — Om du blott tillfälligtvis och i något enstaka avseende vinner ett pris av världen, så är det annat och kan väl hända en kristen, enligt apostelns ord: "Genom ära och smälek, genom ont rykte och gott rykte." Men att den egentliga riktningen av ditt väsende och hela vandring behagar världen, det är något, som alls icke rimmar sig med Kristi och hans apostlars ord och exempel.

Stanna dock och tänk därpå, att du icke måtte löpa fåfängt. Åren ila, och döden kommer ju ofta så oväntad; om då själva vägen icke är den rätta, är det ju över all beskrivning olyckligt.