Tron, samvetet, det inre goda förhållandet till Gud — se där de
ömma ögonstenarna, hjärtat och livskällan i den nya människan!
Många
saker äro viktiga i det andliga, såsom kärlek, ödmjukhet, uppriktighet,
goda gärningar; men ett allena är livet, ett är hjärtat i kroppen!
Detta är tron, samvetet, det inre medvetandet om Guds välbehag.
Härtill höra två ting: först att man genom evangelium och nåden i Kristus är frigjord från den lagiska träldomsanden, har fått syndernas
förlåtelse och visshet därom och nu lever i en evangelisk barnaskapsande,
i en förtrolig vänskap med Gud. Detta är det första villkoret och källan
till all sann gudaktighet, all kärlek, lust och kraft till det goda. Saknas
denna förtroliga barnaskapsande, då är allt, vad Gud äskar, svårt,
tungt och omöjligt, och alla gärningar äro trälens tvungna och ovilliga
tjenst. Därmed följer då, först att dessa gärningar icke behaga Gud,
ty Han vill icke hava någon tvungen tjänst, och "alla de, som umgås
med lagens gärningar, äro under förbannelse"; och för det andra, att
jag är vanmäktig, att jag får ingen kraft till det goda, utan synden
blir genom lagen mer och mer väldig.
Däremot, när jag fått försäkran om Guds vänskap, när min Gud tillsagt mig: "Var vid gott
mod, min son, dina synder förlåtas dig" — o, då lever jag, då brinner
jag, då är Han och hans ok mig ljuvligt och hans börda är lätt. Då
min Gud tillsagt mig: Du är min, då går jag bort med en salig
hemlighet i mitt hjärta; jag har en vän, en skatt, en herrlighet av oförliknelig art — då "tvingar mig saligt denna Kristi kärlek" att i allt
tjäna Honom, att leva icke mer mig själv, utan Honom, som är för
mig död och uppstånden. Se der hjärtat och livet i all sann
gudaktighet! —
För det andra fordras till denna tro, till detta medvetande
om Guds välbehag, att jag också vet, att det leverne, de gärningar,
som jag egentligen och med vilja övar, äro för Gud behagliga; att
jag gör dem just därför, att de äro enliga med Guds ord och vilja. Vad jag av svaghet felar, det hör till de synder, som jag
dagligen inlägger i "Fader vår" och beder: "Förlåt oss våra skulder",
och för vilka jag tror en evig och beständig förlåtelse. Men det leverne, som jag egentligen övar, det jag med vett och vilja gör såsom
min egen gärning, det måste vara enligt med ordet; annars kan det
icke stå tillsammans med tron och ett gott samvete, om jag icke håller
det för gott och enligt med Guds vilja.
Detta medvetande, som man
kunde kalla tron uti gärningarna är egentligen den tro, som aposteln talar om uti vårt språk: "Ty allt det som icke går av tron, det är synd."
Allt det, som icke flyter ur ett sådant hjärta, som först är benådat
genom den rättfärdiggörande tron på Kristus och lever i Guds vänskap och, för det andra, har i Guds vilja sin levnadslag och gör
sina gärningar i den mening, att de äro enliga med Guds vilja —
allt det, som icke flyter ur denna källa, det är synd.
Här se vi, huru
det första budet är källan och villkoret för alla de övriga budens
uppfyllande. Att Gud är hjärtats Gud, att hjärtat över all ting tror,
älskar och fruktar Gud, detta är huvudsaken i allt kristligt leverne.
Det är icke utan skäl, vi bruka så många ord härom; ty näst den
stora huvudartikeln om vår rättfärdiggörelse genom tron, är detta den
första och viktigaste läropunkt, nämligen vad som är ett rätt kristligt
leverne, eller goda, för Gud behagliga gärningar. Därför har ock
djävulen i alla tider förnämligast använt all sin makt till att förvända dessa två huvudpunkter.
Se vi på Kristi tid, så finna vi,
huru det var just i dessa tvenne punkter läran var förvänd, och huru
allt, det Herren lärde, gick därpå ut, först att ingen levande var för
Gud rättfärdig, utan all rättfärdighet inför Gud bestod endast i hans
"gång till Fadern"; sedan, att inga blott yttre gärningar utgjorde något
för Gud behagligt leverne, utan att Gud ville hava hjärtat.
Den, som nu verkligen vill stå väl med Gud, vandra hans vägar och föra ett rätt kristligt leverne, pröve sig efter detta stycke!
Det är förskräckligt vilket skrymteri, som i detta fall övas, i det man väl vill föra ett kristligt leverne, men alldeles förgäter att giva akt
på huvudsaken och villkoret för detsamma, vilket är att leva i Guds vänskap, i tron på hans välbehag. "Låtom oss icke fresta Herren!"
Han ser väl, huru du har det. Och "Herrens ögon se efter tron". Vad hjälper det dig, att du gör dig möda med gudaktighet och kristendom, när Herren dock till slut förkastar alltsammans såsom skrymteri
och synd? Ty allt det icke går av tron, det är synd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar