Den store Herren Gud, som i begynnelsen skapade detta
besynnerliga släktet, människan, sig till beläte, till barn och arvingar, har
oaktat släktets djupa syndafall dock givit detsamma de allrastörsta och
dyraste löften, så att det stannar med ingenting mindre, än att vi
bliva "hans Sons beläte lika", hans evige Sons "bröder" och "medarvingar" till en evig och över all måtta viktig herrlighet i
himmelen.
För detta stora mål gav Han människan redan på syndafallets
dag det löftet, som väl må kallas det "allrastörsta", och i vilket alla
andra äro innefattade såsom uti sitt frökorn, löftet om en Frälsare, kvinnans säd, som skulle söndertrampa ormens huvud. Det löftet
förnyades oupphörligt, först till patriarkerna och sedan till profeterna,
och föremålades Israels folk genom de oräkneliga blodiga offren i deras
gudstjänst, vilka offer alla utgjorde blott ett enda stort löfte om en
kommande försoning.
Av vilka löften om denne Frälsare det gamla
testamentet är uppfyllt, därom kan man få ett slags påminnelse och
överblick, om vi blott erinra oss de namn, under vilka Han
utlovades — de högst betydelsefulla, de löftesrika namnen t. ex. kvinnans
säd, ormaförtramparen, Abrahams välsignelse, Jesse rot, Davids son,
Förlossaren, Herren i Israel, Sions konung, den store Profeten, Herrens Zemah, alla hedningars tröst, fursten och läraren i folken, hedningarnas
ljus, Herrens arm, Herrens smorde, Guds salighet av Sion,
rättfärdighetens predikare i den stora församlingen, Sions gyllene ros o.s.v.
Och om denne utlovade person säges det uttryckligt, att Herren kastade
alla våra synder uppå Honom, att Han bär våra synder, att "Han
har givit sitt liv till skuldoffer", att "genom hans sår vi äro helade",
att "genom hans blod fångarna utsläppas utur kulan", att Han "förde
fängelset fånget", "att Han var "helvetet ett gift och döden en plåga",
att Han "genom sin kunskap skall göra många rättfärdiga, ty Han bär
deras synder" o.s.v.
Omsider, då tiden vart fullkommen, sände
Gud sin Son, född av kvinna, gjord under lagen, på det Han skulle
förlossa dem, som voro under lagen, att vi skulle få barnaskapet. Då
bådade ängeln en jungfru i Israel om hans födelse, hans namn och
hans ärende: Du skall kalla hans namn JESUS; ty Han skall frälsa
sitt folk ifrån deras synder. Och när den stora stunden var kommen,
att Han skulle fullborda sitt verk, "den natten, då Han vart förrådd",
sade Han själv om sitt blod: Detta varder utgjutet till syndernas förlåtelse. Sedan utgick en stor evangelisters skara, vilkas sönderdelade
eldstungor dock gåvo ett och samma vittnesbörd: Jesu Kristi, Guds
Sons, blod renar oss av alla synder.
Se nu: från detta stora vittnesbörd härflyta sedan de dyra och
allrastörsta löften till varje enskild troende. Var och en, som,
nedslagen och brottslig för Guds lag, nu åkallar Jesu namn om syndernas
förlåtelse, har de bestämdaste löften, att alla hans synder "äro nedsänkta
i havets djup och skola aldrig varda påtänkta; att han är alldeles
ren för Guds ögon, så att Gud själv kallar honom snövit; att hans
synd skall vara "så långt ifrån honom, som öster är ifrån väster"; att
Guds nåd är så väldig över all hans synd, som himmelen är hög
över jorden; att de trogna äro för Gud rentav "gjorda täcka i Honom,
som är kärkommen"; att vi äro "icke mer under lagen, utan under
nåden"; att fastän väl "lagen varit oss en tuktomästare till Kristus", vi likväl nu, sedan tron är kommen, "icke längre äro under
tuktomästaren" o.s.v. Allt detta må väl heta de "dyra och allrastörsta
löften".
Men att det ännu kallas löften, då vi likväl redan fått det
utlovade, är icke blott ett bibelns talesätt, utan har ock en betydelse,
som vi aldrig få glömma, nämligen att allt detta, som är oss givet,
ännu är så alldeles främmande och hemligt för vår känsla, vårt
förnuft och alla sinnen, att vi endast genom ett fast litande på Herrens
tillsägelser därom kunna behålla vår tröst, i det vi icke annat se och
känna, än att vi ännu hava synd och äro under lagen, så att vi
måste vara för Gud vederstyggliga och odrägliga i stället för rena och
täcka. Därför, om du vill bliva i tron, skall du bereda dig på att
oupphörligen känna och se motsatsen i dig själv, och på det mest
enträgna sätt hålla ögonen fästade på, vad den store Guden gjort och
sagt. Annars är du snart nedgrävd i din uselhet.
Du måste så
hava Guds tillsägelser inpräglade i dig, att du kan se synden hos dig
och dock säga: "Jag har ingen synd, jag är alldeles fri, ren och helig;
all min synd är ingen synd, nämligen för Gud, som vet, vad Kristi
blod gäller; det är intet fördömligt i dem, som äro i Kristus Jesus.
Fastän jag själv icke har någon rättfärdighet, är jag dock fullkomligt
rättfärdig för Gud, som vet, vad Kristi rättfärdighet gäller. Det
grundar sig allt på Guds eget eviga ord om sin Son."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar