Det största och allraolyckligaste onda, som härflyter av ett lättsinnigt och falskt umgående med lagen, är det, att själar, som eljest icke förakta Gud, utan vilja vara något helt annat än världen, vilja vara Guds barn och efterföljare, bliva dock ingenting mer än verkhelgon, inbilska och förblindade fariseer, mycket mer oåtkomliga för Herrens Ande än de ogudaktigaste syndare; såsom Kristus sade: "Publikaner och skökor skola gå in i himmelriket förr än I."
Denna försoffande, tjusande och förblindande verkhelighet uppkommer därigenom, att en människa umgås så falskt med Guds heliga lag, att hon endast ser på gärningarna, endast på huru man skall leva, och icke giver akt på hjärtat, dess kärlek, renhet och helighet, vilket är det första och det viktigaste, Gud kräver i sin lag. Nej, hon gör sig i stället en viss dagordning av några fromma iakttagelser, av sådant som hon kan komma ut med, t. ex. att hon avlägger åtskilliga framstående syndavanor och begynner en daglig övning av Guds ord och bönen, och är nu tröstad, liksom hon nu hade gjort, vad hon borde, liksom det varit blott detta, Gud fordrade av oss — då hon likväl knappt har ens märkt, vad Han kräver i det första budet, mycket mindre fullgjort det.
Och när hon nu icke alls bryr sig om sådana stycken, som Gud allraförst kräver, som utgöra det första och yppersta budet, när hon helt hastigt överfar och förbiser det, som är störst i lagen, så är ju det att rentav öva falskhet inför Guds ansikte, det är ju uppenbarligen att driva ett visst gäckeri med Gud. Ty när hon kan göra en sådan skillnad på Guds bud, har hon ju därmed bevisat, att hon i sin fromhet icke frågar efter Gud, utan endast aktar några gärningars eget anseende, ja, aktar sig själv, sin egen förträfflighet och helighet, men icke Gud, icke hans heliga ögon, hans vilja och bud, nej, dessa gäckar och föraktar hon.
Hon fägnar sig åt, att hon kunnat avlägga den och den syndaövningen, t. ex. hon plägade förut svärja eller missbruka Guds namn, nu gör hon aldrig mer det; hon plägade förut ohelga sabbaten med världsligt arbete eller tidsfördriv, nu gör hon aldrig det, utan vill nu öva Guds ord hela den dagen; hon levde förut i något skadligt överflöd i mat, dryck eller kläder, nu har hon avlagt sådant; ja, hon levde kanske i någon last, i otukt, eller i oärlighet i handel och arbete, nu har hon med Guds nåd avlagt sådana synder: är icke där den ena segern efter den andra? är icke där helgelse? är icke där en omvänd människa, en kristen? —
Hon gör ännu mer: Hon plägade förut aldrig det minsta bry sig om andras väl eller ve, nu tager hon hela världens nöd sig till hjärtat och ger människor både lekamlig och andlig hjälp: äro icke där Andens frukter? är icke där kärleken, som är lagens fullbordan? Och skulle icke den själen, som har sådana gärningars vittnesbörd, vara tröstad? Skulle icke hon hava rättighet att tro och tillägna sig Kristi förtjänst?
Men att hon på samma gång bedriver ett stort skalkstycke inför Gud, aldrig aktar hans första och yppersta bud om hjärtat, aldrig giver akt på, huru där inne är, t. ex. med kärleken till Gud, med renheten i tankar och begär, med renheten ifrån egenkärlek, självbehag, avund, hat — att hon är en sådan skrymtare, som icke aktar dessa inre synder, det ser hon icke. Och varför ser hon icke det? Det kommer av den rosenslöja av utvärtes helighet och goda gärningar, som så övertäcker hennes inre, att hon aldrig kan se den ogudaktighet, som där råder. Men heter icke detta att umgås falskt med Guds lag, att icke låtsa märka, huru Gud allraförst ser efter hjärtat, huru varje Guds bud allraförst fordrar den inre heligheten, och att Gud är en helig nitälskare, som icke låter sig bedragas med gärningar, utan vill hava hela människan efter sitt sinne, såsom Han säger: "Varen heliga, ty jag, Herren eder Gud, är helig."
Det var detta skrymteri, detta falska spel med lagen, för vilket Herren Kristus alltid angrep fariseerna, då Han t. ex. sade: "I gören dryckeskaret och fatet rent utantill, men invärtes är det fullt med rov och orenlighet. I ären lika de vitmenade gravar, vilka utvärtes synas dägeliga, men innantill äro fulla med de dödas ben och all orenlighet. Så synens ock I utvärtes rättfärdiga, men invärtes ären I fulla med skrymteri och odygd. I gören tionde av mynta, dill och kummin, men låten bestå det, som är svårast i lagen, domen, barmhärtigheten och tron. Detta skulle man göra och icke låta det andra."
O, att vi dock en gång vaknade och kunde besinna, att detta är Herrens Kristi nitälskan om lagen, att på detta sätt ser och dömer Gud över vårt förhållande till densamma!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar