Allt vad Gud uti sitt ord förkunnat människan, går
huvudsakligen ut på att lära henne tvenne ting: Först huru hon skall få hans
nåd, få förlåtelse för sina synder och bliva hans barn; för det andra
huru hon såsom ett Guds barn skall leva här på jorden för att tjäna
sin himmelske Fader och göra hans vilja.
Men som dessa äro de
huvudstycken, på vilka Guds rike ibland oss står eller faller, så äro de
ock de punkter, som djävulen i alla tider mest angriper och vill beröva
oss, och i vilka så väl hela kyrkosamfund som enskilda väckta själar
oftast farit vilse.
När Kristus uppträdde, var det i tvenne
huvudpunkter Han straffade sitt folk och lärde dem den rätta vägen: straffade
nämligen först deras falska rättfärdiggörelse, deras själfrättfärdning, för
det andra deras falska gudstjänst, deras självvalda goda gärningar —
sägande dem till ex., huru de gjorde "tionde av mynta och ruta och
allehanda kål, men det, som var viktigast i lagen, domen,
barmhärtigheten och tron, läto de bliva tillbaka".
När kyrkans reformation
genom Luther genomdrevs, skedde det huvudsakligen genom tvenne
läropunkters upprättande och framhållande, vilka Luther ideligen predikade,
nämligen först: den rätta, inför Gud gällande rättfärdigheten, Kristi
rättfärdighet, trons rättfärdighet; och för det andra: vad som utgör
sanna goda gärningar, sann gudstjänst, heligt och för Gud behagligt
leverne, nämligen blott det, som Gud själv i sitt ord befallt oss att
göra. Därmed angrep och bestraffade han först den påviska
rättfärdiggörelseläran, som var, att människan blir rättfärdig, i den grad hon
blir helig; och för det andra det falska begreppet om ett heligt och för
Gud behagligt leverne, som var, att man borde gå i kloster, leva
ogift, fasta, vaka, plåga kroppen, göra pilgrimsresor etc. Man har
därför rätteligen anmärkt, att det var tvenne läropunkter, som
tillvägabragte reformationen; och åter, att man har reformationen att
tacka för återställandet av tvenne huvudläror, nämligen de nu berördas
om den rätta rättfärdigheten för Gud och den rätta heligheten i levernet.
Såsom redan är sagt: Dessa äro ock de punkter, som djävulen
i alla tider angripit och förvänt — och det så fint, så tyst, småningom
och gradvis, att man icke märkt det, förrän man redan varit förd ifrån vägen. Så äro ock förnuftet, känslan och tycket fientliga mot dessa
båda lärostycken.
Likasom ingenting mera strider emot förnuftet och
tycket, än att jag skall vara rättfärdig och täck för Gud, på samma
gång jag själv ser och känner mig full av synd - vara rättfärdig och
täck blott genom en tillräknad rättfärdighet; så kan jag ock omöjligen
tycka, att jag gör åt Gud de mest behagliga gärningar och en sann, en
helig gudstjänst, när jag inom huset och samhället gör blott sådant, som
antingen min lekamliga, husliga och borgerliga kallelse eller en arm,
eländig människas nöd fordrar — gör samma gärningar, som också en
from hedning, en ärbar världsmänniska kan göra.
Jag kan icke heller
tycka, att det vore någon synnerlig fara uti att följa de fromma
ingivelser, som tyckas vara Guds Andes egna röster i mitt hjärta, och som
endast gå ut på att mana mig till heligare gärningar, att det skall vara
någon stor fara att genast följa sådana ingivelser och vara så nödigt
att först tillfråga det i Skriften uppenbarade Guds ord — det kan
känslan och förnuftet icke finna.
Men att både djävulen och förnuftet vilja med all makt föra oss
ifrån ordet även angående levernet, det lära vi isynnerhet av erfarenheten. Huru många grova galenskaper och stora skador har icke
djävulen dermed åstadkommit i Kristi kyrka, att han i detta stycke fört
människor ifrån ordet!
Den skada, som härav kommit och ännu dagligen
uppkommer, är isynnerhet av tvenne slag:
Först att några väckta och
sökande själar (som under tiden hava ett stort allvar med sin
gudaktighet, så att de icke spara någon möda, blott de kunde tjäna Herren)
hava blivit förda till allehanda egna företag, gärningar och levnadssätt,
som dels förnuftet, dels en förment Guds röst i hjärtat påyrkat,
men som varken Guds uppenbarade ord påbjudit, icke heller
den behövande nästan haft gagn utav.
Den andra skadan har varit den, som vi alla dagligen få erfara, nämligen att om vi ock utöva de rätta
goda gärningarna det likväl sker med olust, tröghet och försumlighet,
så snart vi förgäta ordet, förgäta, vilka gärningar ordet av oss äskar;
då vi däremot skulle med största lust och flit utöva dem, om vi flitigt
såge på ordet, såge och betänkte, att vi med dessa enklaste kallelsens verk tjäna Gud själv, stå inför Guds ögon och uträtta hans
befallningar.
"...efter Guds ord." Men är Syraks ord Guds ord? Några av dagbetraktelserna utgår från citat ur apokryferna, som vid den här tiden (liksom nu) trycktes tillsammans med de kanoniska skrifterna. Men skulle Rosenius själv ha låtit ord från Syrak stå som huvudtext för en "betraktelse" (jfr hur apokryftexter nu står i Svenska kyrkans evangeliebok!), eller ska vi skylla sakernas tillstånd på bokens redaktör Amy Moberg?
SvaraRaderaIntressant fråga, tycker jag, som fler gärna får kommentera. Det handlar inte om huruvida Syrak skriver bra - det gör ju t.ex. Rosenius också! - utan om det han skrivit utgör s.k. "helig skrift" (romerska kyrkans syn) eller bara en "god och nyttig skrift" (judendomens, Hieronymus´, Luthers och Svenska kyrkans officiella syn).