Om vi annars lida med Honom. Detta är löparebanan till
herrligheten. Vi hava väl arvsrätten endast genom barnaskapet, den är väl förvärvad endast genom Kristi lidande, men "vädjobanan" till
arvets emottagande är denna: lida med Honom.
Detta är av synnerlig vikt, såsom ett utmärkande kännetecken på de sanna arvingarna, de
äkta barnen, dels till att väcka och avskilja ifrån Guds barns antal
dem, som falskeligen inbilla sig äga delaktighet i arvet, då de likväl
icke äro Kristi efterföljare, dels ock till tröst för dem som lida med
Honom, men lida så, att de ofta äro färdiga att misströsta.
Låtom oss
då väl betänka dessa ord: "Om vi annars lida med Honom." Här
säger oss aposteln, att vi även i lidandet skola hava delaktighet med Kristus, vilken gick genom lidande till herrlighet. Det är en så avgjord
och bestämd Guds ordning, att lidande skall föregå herrligheten, att
även Kristus såsom vår föregångare och föresyn i allting har gått
denna väg och uttryckligt förklarat, att vi däruti skola efterfölja Honom.
Vad Kristus på jorden led, måste betraktas i tvenne särskilda
avseenden. Först led Han såsom försonare för våra synder; för det andra var lidandet hans väg till herrlighet.
Vad försoningslidandet angår,
däri var Han alldeles ensam. Han "trampade vinpressen allena, och
ingen av folket var med Honom". Han allena tillfredsställde den
gudomliga rättfärdighetens krav; Han allena förtjänte åt oss rättfärdighetens
lön, det eviga arvet.
Men i det andra avseendet var Han vår
föresyn och vägvisare; i det avseendet måste vi "följa hans fotspår" och vara Honom lika. Skiften lärer uttryckligt även om Honom, att
Han haft att kämpa och segra för sin upphöjelse, och att Han häruti
skall vara vårt föredöme och mönster; såsom då Han själv säger: "Den
där vinner, honom skall jag låta sitta med mig på min stol, såsom ock
jag har vunnit och är vorden sittande med min Fader på hans stol."
Lidandet är således den lott, som alla Kristi medarvingar här på
jorden hava gemensam med de "förstfödde". Alla arvingarna måste
komma till sitt arv genom bedrövelse — somliga "genom mycken
bedrövelse".
Men här bör noga märkas, att aposteln icke blott säger: Om vi
lida; utan så säger han: "Om vi lida med Honom." Ty icke utgör varje lidande ett tecken på Kristi medarvingar — "den ogudaktige
måste ock mycket lida"; och allt, vad som är levande på jorden, lider; utan här är fråga endast om det lidande, som vi hava genom
föreningen med Kristus och i hans efterföljelse, icke blott världens fiendskap
och försmädelse, utan ock all den anfäktning av synden, köttet och satan,
som är en följd just av vår förening med Kristus. Och äntligen det
lidande, som utgör Faderns aga, vilken alltid utmärker hans äkta barn.
Först är det en i ordet avgjord sak, att "alla de, som vilja leva
gudligen i Kristus Jesus, måste lida förföljelse". Såsom Kristus uttryckligt
säger: "Lärjungen är icke förmer än hans mästare; hava de
förföljt mig, så skola de ock förfölja eder." Därför, om någon vill vara
en kristen, berömmer sig av tron och hoppet på den eviga saligheten,
men har en så beskaffad kristendom och gudaktighet, att han på samma
gång kan stå väl med världen, vara aktad och älskad av den allmänna
hopen, så ligger blott däruti ett hemskt och avgörande tecken på arten
av hans gudaktighet — ett tecken, att han icke är en sann och trogen Kristi efterföljare. Herren har sagt det.
Vidare hör till lidandet
med Kristus allt det lidande av synden och satan, som vi hava blott
därför, att vi kommit i förening med Kristus. Såsom Kristus bar världens synder med ångest och nöd, så att Han kämpade, bad och
svettades i örtagården, så måste ock alla de, som hava Kristi Ande, hava
ångest, kämpa och bedja för den inneboende synden. Såsom Kristus var frestad och anfäktad av djävulen, så måste ock alla trogna här varda av samma fiende förföljda med pinsamma frestelser och glödande
skott.
Om någon vill vara en kristen, men har en så beskaffad tro
och gudaktighet, att synden icke plågar honom, djävulen icke frestar och
anfäktar honom, utan han är alltid stark, modig och lugn; så har han
däri ett betänkligt tecken, att hans tro och gudaktighet äro falska. Alla
heligas historia bekräftar detta.
Lidandet med Kristus kan dock aldrig rätt igenkännas, om vi icke
först iakttaga, att personen måste vara ett Guds barn, en själ, som icke
lever och vandrar efter köttet, utan efter Anden, ja drives av Guds
Ande, och i denna Ande ropar: Abba, käre Fader. En sådan själ
erfar, att hon har fått en hel mängd nya lidanden, såväl av sin egen
inneboende ondska, som av djävulen och världen — lidanden, som hon
förut icke visste av. Alla sådana lidanden har hon således blott därför,
att Kristus är i henne; och då utgöra de visserligen säkra tecken på en Kristi medarvinge, som nu uppfostras för det arv, han skall emottaga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar