Luther säger: "En kristen är icke en sådan människa, som ingen
synd har, utan en sådan, vilken ingen synd varder tillräknad" — en
sådan, som har det särskilda privilegiet, icke att göra synd, utan att,
om så illa sker, att hon förgår sig, hon aldrig skall dömas efter lagen;
ty skulle vi ännu svara inför lagen och dömas efter denna, så bleve
intet kött frälst, och då vore det bäst att genast taga avsked ifrån all
tanke på saligheten. Men då vore allt Guds evangelium falskt, då vore Kristus fåfängt död, och alla trogna förtappade i synder.
Men
Skriften säger, att "just det lagen icke kunde åstadkomma, i det han vart försvagad av köttet, det gjorde Gud, sändande sin Son i syndigt
kötts liknelse". Skriften säger, att Kristus har förlossat oss ifrån
lagens förbannelse, då Han vart en förbannelse för oss". Skriften
säger: "Nu sedan tron är kommen, äro vi icke längre under
tuktomästaren", lagen.
Detta är orsaken, varför ingen synd tillräknas de
trogna; såsom David och Paulus uttryckligen vittna, att saligheten är
den människas, vilken Gud ingen synd tillräknar. Märk, de säga icke:
Hos vilken ingen synd finnes, utan vilken ingen synd tillräknas.
Men det är icke nog därmed, att vi äro fria ifrån lagen och att
ingen synd tillräknas oss, utan därtill kommer ännu, att tvärtom en
rättfärdighet tillräknas oss, som icke finnes i oss, en hög, fullkomlig och
evig rättfärdighet, nämligen Kristi oss förvärvade rättfärdighet. Såsom
åter Skriften vittnar: "Kristus är lagens ände till rättfärdighet för var och en, som tror;" och åter: "Saligheten är den människas, vilken Gud tillräknar rättfärdigheten utan gärningar."
Härav kommer, att vi för Guds ögon icke blott äro fria från all synd, utan ock tvärtom
fullkomligt rättfärdiga, ja, äro själva rättfärdigheten och alla stunder
täcka i Honom, som är kärkommen, så att Gud nu kan helt obehindrat
älska oss med hela sitt hjärtas kärlek. Allt detta kommer därav, att vi
äro iklädda Kristus med allt, vad Han var och gjorde för oss, så att
Gud ser oss an blott i sin älsklige Son.
— Se nu, säger Luther, "vad
den kristliga tron har för en översvinnelig rikedom, åt vilken alla Kristi verk och lidanden varda givna till egendom, att hon kan lika
så fullt förlita sig därpå, som om hon hade själv gjort dem. Ty Kristus
har sannerligen icke gjort dem för sig själv, utan för oss. Han behövde
intet av dem, utan Han har samlat oss denna skatt, att vi skola tro och äga Honom". Och åter: "Emedan Kristus är min genom tron, och
jag är hans tillbaka, kan ingen lag beskylla mig mer än Kristus. Och
om än lagen kommer och angriper mig, kastar jag dock sådant emot
honom och säger: Jag har ju gjort allt och mer, än du ens vill hava
(genom min borgesman, Kristus); och änskönt jag ännu har synd i
mitt kött, har jag dock min rättfärdighet uti Kristus; Han är min och
giver mig allt, vad Han har, alltså är jämväl hans renhet min —
sålunda kan lagen intet uträtta emot mig. Men ser jag ned på mig
själv, finner jag ännu mycket orent på mig, därtill lagen har rätt. Lagen
säger: Du har synder (inför Gud). Svarar jag: ja, så är jag
förlorad. Säger jag: nej, måste jag hava en stark grund att stå på. Varifrån vill jag väl taga detta mitt nej? Uti min egen barm lär jag
sannerligen icke finna det, utan i Kristus; där måste jag hämta det och
kasta det för lagen. Han kan säga nej emot lagen, har ock därtill grund,
ty Han är helig och utan synd. Och detta sitt nej skänker Han mig,
emedan Han skänker mig sin rättfärdighet."
Si, sådant menar Skriften, då hon säger: "I ären döda ifrån
lagen genom Kristi lekamen", eller att Kristus är lagens ände till
rättfärdighet för var och en, som tror; att det är ingen fördömelse i
dem, som äro i Kristus Jesus; och att dem ingen synd tillräknas.
O, vi
skulle dock här stanna och besinna oss — besinna våra konungsliga
fri-och rättigheter — besinna, om allt detta är sanning eller icke. Antingen
måste ju allt detta vara sanning, eller är det lögn. Är det sant, att
intet är fördömligt i dem, som äro i Kristus Jesus, att fastän synden
ännu bor i dem, ja, överrumplar och kullkastar dem, den dock aldrig
tillräknas dem, emedan de äro icke under lagen, utan under nåden, och
att de således aldrig skola stå till rätta inför lagen, så länge de hålla
sig till Kristus i tron? Är detta sanning, så är det en förvånande
herrlig sanning. O, en förvånande sanning!
Och dock, sanning är
det, så visst som Guds ord icke kan ljuga. Sanning är det, trots allt vad djävulen, verkhelgonen och vårt eget förnuft må säga därom.
Sanning är det, om jag ock nu icke har den ringaste känsla därav.
O,
här vilja vi stanna, här förlusta oss och fröjdas mitt i jämmerdalen,
att Herren vår Immanuel har grundat ett sådant saligt rike på jorden,
att syndare skola vara för Gud icke syndare, utan heliga, täcka och älskliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar