"Men nu äro vi friade från lagen, döda ifrån honom, som höll oss fångna." (Rom. 7:6)

Aposteln framställer här lagen såsom ett fängelse, i vilket vi hållits fångna. Dess bud och domar voro de järngaller, dörrar och lås, som höllo oss förvarade till döden. Ty först bör märkas, att lagen redan dömer oss till döden för den synd, som blott ligger i vår natur, ja, vi hava synden och döden i arv från Adam — och lagen säger: "Förbannad är var och en, som icke fullkomnar allt det, som är skrivet i lagboken, så att han gör det."

Men för det andra, när vi icke tro detta, nämligen att vi redan äro dömda, om vi ock aldrig mer syndade, utan vi försöka att nu med vår bättring minska vår skuld för att vinna Guds nåd, så är hela vår natur så uppfylld av ondska och fördärv, att vi oupphörligt på nytt synda och öka vår skuld, varigenom samvetet beständigt stöter emot och fängslas av lagens domar, såsom av järngaller och lås; varthelst vi vända oss, bliva vi dock alltid "fasthållna". Ett sådant fängelse är lagen.

Så säger aposteln även i Gal. 3: 23: "Förrän tron kom, voro vi förvarade ("bevakade") under lagen, beslutna ("inneslutna") till den tro, som skulle uppenbaras." Men uti denna bild, att lagen är ett fängelse, ligger icke blott det, att vi äro dödsfångar under dess domar, utan vi påminnas ock härav om arten av den fromhet, som lagen verkar.

Därom talar Luther på följande sätt: "Lagens ämbete är att förvara oss såsom i ett fängelse. Detta är en ganska träffande bild, som visar, vad lagen uträttar, och huru fromma han gör menniskorna. Ingen tjuv, mördare eller rövare, som blivit tillfångatagen, älskar sina bojor och det dystra fängelset, där han hålles bunden. Tvärtom skulle han gärna, om han kunde, vilja nedriva fängelset med dess järnbojor, ja lägga det i aska. I fängelset avhåller han sig väl från illgärningar, dock icke av god vilja eller kärlek till rättfärdigheten, utan därför, att fängelset hindrar honom. Och medan han så är innesluten, avskyr och hatar han ännu icke synden och sitt tjuveri (tvärtom sörjer han hjärtligen däröver, att han icke är fri och får stjäla); men fängelset hatar han, och om det tillätes honom att utgå, skulle han stjäla såsom förut. Lagen innesluter människorna både i borgerligt och andligt hänseende inom vissa skrankor. Sådan är lagens förmåga och rättfärdigheten av lagen, att den tvingar oss till en utvärtes fromhet, i det att han hotar överträdarna med straff och plågor. Vi lyda då visserligen lagen av fruktan för straff, men ovilligt och med stort missnöje. Men hurudan är väl en sådan fromhet, då den underlåter det onda av fruktan för straff? Därför är denna gärningsrättfärdighet i själva verket intet annat än att älska synden, hata rättfärdigheten, avsky Gud och hans lag samt tillbedja och ära den högsta ondska. Ty lika hjärtligt som tjuven älskar fängelset och hatar stölden, lika hjärtligt lyda vi lagen, göra, vad han befaller, och underlåta, vad han förbjuder, då vi äro fångna i honom." (Så långt Luther).

Sådan är vår fromhet under lagen. Huru helt annorlunda blir det icke i hjärtat, när en i detta lagfängelse utpinad, fördömd och förlägen själ på en gång får allt till skänks, då allt, vad hon under lagen arbetat på och sökt efter hos sig själv, skänkes henne av en annan, och hon får nu se Gud i ett alldeles nytt ljus, såsom en huld Fader, vilken endast väntar att få göra oss gott, och därför även på detta sätt utmattat oss under lagen.

När en själ förstår, att alla lagens krav och domar huvudsakligen åsyftade att utmatta och nedslå oss, på det vi skulle övergiva det fruktlösa strävandet att med egen rättfärdighet bestå inför Gud; att Han vill giva allting såsom en fri gåva, både rättfärdighet och helgelse — när en utmattad själ förstår sådant och nu i Andens ljus ser sig helt befriad ifrån lagen, tror och ser Guds stora kärlek i Kristus; då får hon ett alldeles nytt hjärta för Gud och lagen; då förvandlas hatet till kärlek; då kan hon tjäna Gud med innerlig håg och lust. Nu säger hon av hjärtat: "Hans bud äro icke svåra;" "jag har lust till Guds lag efter den invärtes menniskan." Nu är fängelset förvandlat till ett palats.

Sådant gör friheten ifrån lagen: vi älska nu Herrens bud och rätter så, att varje vårt snavande är vår smärta, och att det skulle hjärtligen gräma oss, om någon skulle rubba eller borttyda de heliga buden. Sådant gör Anden, när själen frigöres från lagens hot och domar och förvissas om en evig nåd.