Låtom oss väl betänka dessa Johannes ord, att "såsom Han (Kristus) var, så äro ock vi i denna värld". Huru fördold var icke Han
i denna världen? — Faderns enfödde, Guds herrlighets sken och hans väsendes rätta beläte, Gud av Gud - huru hemligt kröp Han icke in
under vår skepnad! Huru djupt fördold var icke hans herrlighet under
"syndigt kötts liknelse"!
Sant var det, visst skulle tron hava
tillräcklig grund för sin trygghet; visst sjöngo änglar i skyn på hans
födelses morgon; visst gjorde Han gärningar, som ingen annan än Gud
kunde göra; visst fick Han av Gud Fader ära och pris genom en röst,
som skedde till Honom, av den stora herrligheten: Denne är min älsklige
Son! — Visst hade Han alla profetiornas kännetecken.
"Men", sade
Han, "till en dom är jag kommen i denna värld, att de, som icke se,
skola varda seende; och de, som se, skola varda blinda." På det att
otrons stolta sinne, som ständigt vill se tecken, skulle straffas med
blindhet, och att Han, efter Faderns vilja, skulle varda bröderna lik och
bära deras bördor, var Han på jorden den allramest föraktade och vanvördade, full med värk och krankhet, så att man bortgömde ansiktet
för Honom.
Tänk, huru fördolt, huru orimligt för allt förnuft detta
är: Guds Son, född i en stallkrubba bland kreaturen, uppfödd i en
stad, som hade ett sådant rykte i landet, att en menlös Nathanael frågar:
"Kan något gott komma av Nasaret?" Guds Son på jorden, fattigare
än fåglarna under himmelen, ägande intet, som Han kunde luta sitt
huvud till; föraktad, bespottad, förföljd, såsom den "hinden, som vart
bittida jagad"; och slutligen bunden med rep, hudflängd, sargad, i ansiktet
spottad och kindpustad av usla drängar; mellan rövare hängd på trä
utom staden, under bödlars hånande trots: "Är du Guds Son, så
hjälp dig själv." Och sist, ropande att Han var av Gud övergiven,
dör och begraves Han!
Var syntes här något gudomligt majestät,
någon Skaparens makt och herrlighet? Finns väl någonting på hela
jorden mer orimligt, än att denne var Guds Son? Men Han uppstod
dock på den tid, Han hade förutsagt; visar sig i fyrtio dagar och för
femhundrade på en gång och uppfar i mångas åsyn till himmelen. Så
dolde sig dock ett gudomligt majestät under den yttre skröpliga skepnaden.
Och nu: "Såsom Han var, så äro ock vi i denna världen." Såsom
huvudet, så äro ock lemmarna; såsom brudgummen, så är ock bruden.
Eländig och jämmerlig syntes brudgummen, eländig och jämmerlig synes
bruden. Men under hennes elände skall dölja sig gudomlig herrlighet,
under fattigdomen himmelsk rikedom, under synd och skröplighet en hög,
evig rättfärdighet.
Här gäller blott att icke låta förvilla sig av vad
som synes och kännes. Det kan knappt en enda gång synas orimligare,
att vi äro Guds barn, "Guds utkorade, helgon och älskliga", än det
syntes, att Jesus skulle vara Guds Son. Skulle vi icke då åtnöjas
att med Honom, vårt huvud, vara fördolda i denna tiden? Att gå
med Honom i förnedringstillståndet i jämmerdalen? Då vi nu hava
Guds bestämda ord därpå, att vi blott genom tron på Kristus dock
äro Guds barn, rättfärdiga och täcka för Gud, skola vi så visst och
fast tro det, som om vi redan vore i himmelen, ja, så visst som att
Gud själv icke kan ljuga. Så visst är det likväl, om ock vi nu icke
känna det allraringaste därav i vårt hjärta.
Huvudgrunden till allt detta fördolda i vårt liv är den, att Kristi
rike skall vara ett trons rike, en förödmjukande, trång och låg port för
Adams styva barn; att Kristus skall i alla tider vara till en dom i
denna världen, att de, som vilja se, skola varda blinda, och de, som
åtnöjas att icke se, skola varda seende — på det inga andra skola
komma i detta rike och kunna följa vår Gideon, än de, som åtnöjas
med, vad helst Han behagar anordna. Gideons här bestämdes icke
genom fritt val, utan genom ett förödmjukande prov, nämligen detta:
"Den som böjer sig ned och läppjar vattnet såsom en hund, den skall gå
med Gideon; alla andra skola återvända."
Så ock här: Den som kan vara en hund, den som kan låta sig behaga, vad som helst han får
erfara, se eller förnimma, blott den kan följa Jesus; den åter, som
nödvändigt vill se, känna och smaka Guds ljuvlighet; den som nödvändigt
skall hava sitt liv i Gud klart och uppenbart, så att allt skall tillgå väl och riktigt, hans eget inre alltid vara varmt och gudligt, hans vandel alltid stark och helig, hans lycka i världen välsignad; att alla kristna skola vara helt rena och utan vank, ingen skröplighet, ingen
oenighet, intet fel i förstånd eller leverne får finnas hos dem, om de
skola hållas för kristna - si, den som skall hava livet i Gud sådant
och icke åtnöjer sig med, att det är fördolt, ja, av synd och elände
understundom alldeles övertäckt, den vände tillbaka när som helst ifrån
denna här, den duger icke till detta fälttåg.
Den korsfästes folk skall
åtnöja sig med att vandra i trons tjocka svarta dimma, ofta på långa
tider alls intet se och känna av Guds nåd, likasom vore de alldeles
övergivna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar