Vakten eder, I levande kristna, för att avsomna, försoffas,
avstanna, bortdö! Växen till, söken alltid mer — mer tro och Kristi
kunskap, mer kärlek, mer himmelskt sinne, mer ödmjukhet och gudsfruktan!
Om någon sade: Jag har tillräckligt av tro, tillräckligt av kärlek till
både Gud och människor, tillräcklig frid och fröjd i den Helige Ande,
tillräckligt av ödmjukhet och gudsfruktan m. m. så skulle vi rysa för ett
sådant själstillstånd, en sådan mörkrets makt över sinnet, en sådan
säkerhet och förtjusning. Men när en kristen, som väl icke med
munnen talar så, dock alls icke söker någon förökelse i dessa stycken, är
fara värt, att han då med hela sin själ säger just detsamma: Jag har
tillräckligt av tro, kärlek, gudsfruktan! Ja, det är sannerligen icke rätt väl, när en kristen alls icke bekymras om denna sak.
Frågan om
tillväxten i nåden är därför bland de ämnen, som prövar och
uppenbarar vårt tillstånd, förrän vi mena det.
Somliga känna en pil i
hjärtat vid detta ämne. Ack, var är min förökelse i nåden! sucka de.
Tvärtom går jag tillbaka. Somliga åter läsa ordet om tillväxten med
helt lugn blick, blott forskande, studerande. De lämna åt andra att
taga det till hjärtat. Och här sannas Luthers ord: "De, som borde
frukta sig, frukta icke; men de som icke borde frukta sig, de frukta".
Det finnes en förtjusning, en mörkrets makt, som gör själen lugn, stark,
modig, rådig, hård, förstockad, så att hon förnimmer intet, fruktar intet,
tar åt sig intet, blott tänker, förstår, talar. Skulle icke den
förtjusningen vara börjad hos dig, som är en kristen och hör Herren Kristus
själv utropa: "Den som är from, han varde ännu frommare; och den
som är helig, han varde ännu heligare;" men "den som är ond, vare
ännu ond", och du bekymras icke därom — du vet med dig, att du
under dagarnas lopp icke bekymras om någon tillväxt och att icke heller Kristi egna allvarsamma förmaningar gå dig till hjärtat — skulle icke
i ditt hjärta då vara någon förtjusning? Varför icke? Varför är just du fritagen från all tjusning av mörkrets ande? Har djävulen
icke mer någon ond mening med dig? Är han nu vorden god, eller
är han död?
Tänk, när Kristi egna ord av så betänkligt innehåll icke
mer röra dig! Rätta kristna, som icke alldeles somnat, hava ofta
allrastörsta bekymmer just däröver, att de icke finna någon tillväxt hos
sig. Dessa hava därför ännu en Herrens fruktans Ande i sina hjärtan
och stå ännu under hans regering, varigenom allt hjälpes.
Luther säger, att tron i hjärtat aldrig är stilla, utan är antingen
i tilltagande eller i avtagande, och var det icke sker, så är det ingen
levande tro, utan allenast en död inbillning i hjärtat om Gud. Detta
gäller om hela nådelivet i hjärtat, tron, kärleken, gudsfruktan, och är
en sann och tänkvärd anmärkning.
Det är ett utmärkande tecken på
den plantering, som den himmelske Fadern har planterat, att den är i
beroende av den andliga vården och näringen och därför stundom
upplivas och tilltager, stundom åter avtager. Den tro åter, som icke beror
av näringen, utan står alltid lika fast, är blott en självgjord och död tro.
Här är dock en åtskillnad att märka: Den allmänna säkerhetstron har
det grova tecknet, att den icke blott lever lika väl all andlig näring
förutan, utan ock är allrastarkast, när intet Guds ord kommer den för
nära, den rubbas och förstöres just genom Guds ord. Men de finare verkhelgonen likna däruti de kristna, att deras tro och frid är beroende
och föränderlig, men beroende av deras religiösa iakttagelser, så att om
de försummat sin bestämda stund för dagen att läsa, bedja och dylikt,
eller eljest någon reva i deras fromhetsklädnad blivit gjord, är deras
tillförsikt rubbad, och friden återställes endast genom själva den
förnyade iakttagelsen av den försummade andakten.
Men den äkta tron
beror icke av själva iakttagelsen att läsa, bedja m. m., utan av innehållet av det, som läses, av Kristi kunskaps tillväxande eller avtagande.
Därför säger aposteln, att nåd och frid förökas genom Guds och vår
Herres Jesu Kristi kunskap. Och den tröst och starkhet, som icke beror
av Kristi kunskap, utan lever av sig själv, är icke den rätta Guds nåd,
utan ett blomster, som växer ur själva hjärtat och har den egenskapen,
att det förvissnar, "när Herrens Ande blåser därin".
Men om nådelivet är alltid antingen i tillväxt eller i avtagande,
är det ju en förskräcklig sak att icke giva akt därpå, utan framleva
det helt obekymrad om tillväxten; ty om det verkligen är i avtagande,
skall det ock utdö, om icke snar ändring sker. Om det en tid vanvårdats
och avtagit, måste det nödvändigt snart åter uppväckas, upplivas
och stärkas, så framt det icke skall bliva själva döden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar