onsdag 28 november 2012

"Om vi samt med Kristus varda inplantade till en lika död, så varda vi ock uppståndelsen lika." (Rom. 6:5)

Måtte var och en här märka, vad som är den sanna helgelsens hemlighet. Aposteln säger icke, att vi skola blott fara efter Kristi döds och uppståndelses likhet, utan han säger, att vi äro "inplantade, sammanplanterade med Kristus till hans döds och uppståndelses likhet".

Ordet sammanplanterade eller sammanväxta betecknar den innerligaste förening med Kristus. Vad kan utgöra en innerligare förening, än den emellan en växande gren och dess stam? De äro ju alldeles en kropp; samma liv och safter, som äro i stammen, äro också i grenen. De äro till själva väsendet ett. Vilket under av Guds nåd!

Herren Kristus har själv så beskrivit föreningen emellan sig och de trogna, nämligen med bilden av grenarna i vinträdet (Joh. 15). Där talar Han om detta "sammanväxande" med Honom och säger: Jag är vinträdet, I ären grenarna; den som blir i mig och jag i honom." Han sade ock samma afton till sin himmelske Fader uttryckligt så: "Jag i dem och du i mig; att de skola varda fullkomna uti ett."

 Detta är visst ett nådesunder, som överstiger alla våra tankar. Och såsom aposteln här framhåller denna innerliga förening med Kristus, detta "sammanväxande", såsom grunden till den rätta helgelsen, till köttets dödande och till vandringen i det nya levernet, så säger ock Herren Kristus: "Den som blir i mig och jag i honom, han bär mycken frukt; mig förutan kunnen I intet göra. Såsom grenen kan icke bära frukt av sig själv, med mindre han blir i vinträdet; så kunnen icke heller I, utan I bliven i mig."

Vi borde dock höra och tro Herren sjelf och hans apostel. Hur många tala icke om helgelsen, vilka dock hava en helt annan lära därom, då de endast med bud, regler och pådrivande vilja göra människor heliga, utan avseende på om de stå i förening med Kristus, äro döda från lagen och leva i tron.

Må var och en akta sig för denna mäktiga förförelse, vilken skapar endast "vitmenade gravar", skrymtare och verkhelgon, och vilken därjemte ligger grundad i allas natur, då vi alltid äro böjda att anse oss själva äga krafter att göra Guds vilja, om vi endast anstränga oss.

Minns då i alla dina livsdagar, att när aposteln ville företaga den läran om helgelsen, han icke började med att endast giva bud och regler, icke heller med att endast straffa, förmana och pådriva, utan skriver först om grunden och villkoret för all sann helgelse, nämligen en innerlig förening med Kristus. Vi äro "sammanplanterade", vi äro "döda med Kristus", samt med Honom "begravna" och "uppståndna" — sådant måste gå förut, säger han. Såsom han ock i epistelen till de kolosser börjar förmaningsavdelningen med de orden: "Om I nu ären uppståndna med  Kristus", "ty I ären döda".

Och när Herren själv förklarar, huru vi skola kunna bära frukt, säger Han: "Om I bliven i mig. Såsom grenen icke kan bära frukt av sig själv." När skola vi dock varda fria från den olyckliga dårskapen att vänta frukt, innan trädet ännu är planterat? — den djupa inbillningen, att vi i oss själva äga krafter att bära goda frukter! Är du icke sammanplanterad med Kristus, så är det omöjligt, att du kan bära god frukt. Däremot är det ock lika omöjligt, att du kan bliva utan frukt, om du är i verklig förening med Kristus; såsom Han själv säger: "Vilken som blir i mig, och jag i honom, han bär mycken frukt."

Då Han säger: "en gren i mig, som icke bär frukt", talar Han om dem, som "hava namnet, att de leva, och äro döda". Men om allt, som verkligt lever i Honom, säger Han, att det bär frukt, somt hundradefalt, somt sextiofalt och somt trettiofalt. Det är omöjligt, att Kristus och hans Ande, boende uti oss, skulle ingenting uträtta.

Därför, om du lever blott "dig själv", efter denna världens lopp, och gör, vad köttet och sinnet lyster, främmande för det sinne, som älskar Guds lag, det sinne, som angriper och kuvar den gamla människan, kan du därav veta, att du icke lever i förening med Kristus. Och att du i dopet är en gång inplanterad i Honom, eller att du nu bekänner dig tro och tillhöra Honom, det hjälper dig då icke, när du fortfarande lever utan förening med Kristus; du har förnekat ditt dopsförbund och är en ifrån Kristus avbruten gren, som på detta sätt alltmer förtorkas.

Men Gud, "som gör de döda levande och kallar de ting, som icke äro, likasom de vore", Han gör ännu alltid stora underverk. Just "då vi voro så döda i synderna, har Han gjort oss levande samt med Kristus". Han är "rik i barmhertigheten för sin stora kärleks skull". Han vill ännu, även med dig, göra det underverket, varom Kristus sade: "De döda skola höra Guds Sons röst; och de henne höra, de skola leva."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar