Här höra vi, vad Herren Gud gör med dem, som icke följa det
ljus Han givit dem. Han överlämnar dem i deras hjärtans lustar,
och genast föras de av dessa sina lustar uti ett djup av orenlighet, som
nu blir deras förtjänta lön. "Gud frestas icke av ont, Han frestar ock
ingen;" men ondskans makt i människan är så stor, att om Gud blott
lämnar henne, rusar hon genast i all synd och skam.
Genom syndafallet
uppfylldes människans natur av den gamle ormens gift, synd och all
ondska, vilket beständigt arbetar och påtränger i hjärtats tankar, lustar och
begärelser, likasom en svällande flod eller källådra; såsom Herren Gud
tidigt klagade, att "människans ondska var stor på jorden, och all hennes
hjärtas uppsåt och tanke var alltid benägen till det, som var ont", och varom ock Herren Kristus säger: "Av hjärtat utgå onda tankar, mord,
hor, skörlevnad, tjuveri, falskt vittne, hädelse."
Om icke Gud med sin
allmakt och åtskilliga naturliga hinder tillbakahölle denna syndaflod, kunde
intet samhälle bestå, ja, hela människosläktet skulle gå under för den
påträngande ondskan, genom vilken alla människor skulle i hast förstöra
sig själva och varandra. Även där icke nådens krafter anammas
och verka, har Gud i sin allmänna fadersomsorg om människosläktet lagt
några naturliga hinder och band på den förstörande ondskan, sådana
som: en naturlig klokhet, fruktan för skam och skada, omsorg om den
egna nyttan, aktning för sig själv o. dyl.; varjämte Han dessutom
alltid med sin allmakt regerar och tillbakahåller den påträngande ondskan.
Men när Han nu till rättvist straff för människors förakt och
förvändning av hans kärleksråd undandrager dessa hinder för syndens utbrytande
och lämnar människan åt sig själv och den onde fiendens ingivelser, då
överflöda ondskans makt alla mått och skrankor. Då får man se dessa
förskräckliga utbrott, sådana aposteln här (Rom. 1) anförer ifrån
hedningarnas liv, och sådana man ofta nog ser även inom kristenheten
— dessa hemska skräckexempel, då även sådana människor, som allmänt
hållits för visa och förståndiga, på en gång finnas sjunkna i någon
förskräcklig synd eller dårskap, så att den ene är tjuv eller förfalskare, den
andre mördare, en tredje ligger i vederstyggliga och förstörande laster,
en fjärde mördar sig själv o. s. v. Och när de kanske kort förut voro
ansedda för kloka och hederliga människor och nu sluta på detta ömkliga
sätt, då står världen där och undrar och kan icke begripa, huru sådant
tillgått; ty aldrig kunde den kloka och goda människan vilja göra något sådant, som hon dock nu gjort.
Huru har det då tillgått? På intet
annat sätt, än det apostelen säger oss i v. 21: "De förstodo Gud, men
hava icke prisat Honom som en Gud;" de förnummo Guds röst, men ville icke böja sig, utan "förhöllo sanningen i orättfärdighet"; de "höllo
sig själva för visa" och ville icke tro, vad Gud sade dem. För allt
detta har nu Gud överlämnat dem åt deras hjärtans lustar, och så äro
de vordna dårar.
O, att varje människa, som ännu är mäktig någon besinning, ville i tid betänka, vad Herrens apostel här lär oss! Mången ung
man eller kvinna hör tidigt av hulda och upplysta föräldrar eller
lärare Guds råd för både vår timliga och eviga välfärd; de höra och
förstå, att Gud är allsmäktig, att det icke är rådligt att trotsa denne
Herren; de höra och förstå, att denne allsmäktige Guden allvarligt vill
och bjuder, att alla människor skola omvända sig till Honom, frukta och
älska Honom, tro, lyda och följa Honom genom livet. Men de vilja
icke lyda detta Guds råd; de vilja ännu följa sina egna lustar och världen — och mena, att de skola väl ändå alltid akta sig att icke göra
det för grovt, icke sjunka för djupt i syndapölarna. De mena, att de
hava det i sin makt att hålla en viss måtta.
Märk: de vilja icke helt
"vara Herrens egna, bliva och leva under Honom i hans rike", men
ärna dock akta sig att icke falla för djupt. Detta skall dock icke lyckas
dem. Det är sådana, Herren plägar överlämna åt deras lustars makt
till orenlighet, eller gruvlig orättfärdighet, eller andra besynnerliga
dårskaper.
"Gud låter icke gäcka sig". Vill du icke höra hans ord och helt
omvända dig, då hjälper sedan ingen klokhet och vaksamhet; du måste
ned i djupet. Förr eller senare i tiden eller i evigheten skall du
bittert erfara, att det var ditt gruvligaste oråd, att du icke lydde denne
Herren, utan trotsade hans vilja och råd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar