"Vilken är för våra synders skull utgiven och för vår rättfärdighets skull uppväckt." (Rom. 4:25)

Det är detta språk, som Luther kallar ett "knippe, vari hela den kristna tron är sammanfattad"; varför han ock satte detta språk till överskrift i de schmalkaldiska artiklarna såsom grund för "den första och förnämsta artikeln, från vilken ingen kristen kan vika eller något efterskänka, om än himmel och jord och allt annat störtade samman".

Aposteln har med en djup eftersinning författat detta språk, varför det ock av oss fordrar djupt begrundande. Det innehåller, som redan är anmärkt, en kort sammanfattning av de stora huvudstyckena av Kristi försoningsverk och är särskilt tänkvärt för den fördelning därav, som här förekommer. Aposteln säger, att Kristus är för våra synders skull utgiven och för vår rättfärdighets (ordagrant: vår rättfärdiggörelses) skull uppväckt. När han sätter emot varandra utgiven och uppväckt, märka vi, att med ordet "utgiven" menas: utgiven i döden.

Då vi nu veta, att Skriften annars överallt framställer Kristi död såsom grund för vår rättfärdiggörelse, samt att hans försoningsverk därmed verkligen var fullbordat, såsom Kristus på korset lät förstå med det utropet: "Det är fullkomnat", är det något besynnerligt och eftersinningsvärt, vad aposteln här kan mena, då han säger, att Kristus är för våra synders skull utgiven och för vår rättfärdighets skull uppväckt.

Meningen är utan tvivel denna: Uti sin död var Kristus en syndabärare, belagd med alla världens synder, vilka Han betalade med sitt liv; uti sin uppståndelse var Han såsom vår borgesman rättfärdigad och framhade åt världen den eviga rättfärdigheten, livet och ett oförgängligt väsende. Uti sin död var Han "gjord till synd för oss" och förlossade oss då ifrån syndens skuld och lagens förbannelse, i det Han tillfredsställde den gudomliga rättfärdigheten och utstod den död, som var syndens lön; men hans uppståndelse utgjorde den rättfärdighetens och livets seger över synden och döden, som för alla människor och andar krönte och beseglade hans fullbordade försoningsverk.

Såsom vår medlare och borgesman, den andre Adam, hade Han åtagit sig att svara för alla våra synder, att lida vårt förtjänta straff, att fullgöra, vad den gudomliga straffrättfärdigheten krävde. Allt detta fullgjorde Han, då Han gav sig till ett offer och igenlöste oss med sitt blod. Men med sin uppståndelse har Han icke allenast givit alla människor ett bevis, att Han led och dog såsom helig och Guds Son, för andras synder och icke för någon sin egen skuld; utan ock, att den gottgörelse för våra synder, som Han åtagit sig, var av Fadern fullkomligt godkänd och gillad, såsom Skiften säger, att Han är "levandegjord efter Anden" och därmed även "rättfärdigad i Anden", d. ä. frisagd från alla de skulder, straff och domar, vilka Han såsom människornas borgesman hade påtagit sig.

Men då vår borgesman var så alldeles i vårt ställe inför Guds dom, som om hela mänskligheten gjort och lidit, vad Han gjorde och led — "efter vi det hålla, att om en är död för alla, så äro de alla döda" — gäller detta också om hans uppståndelse: vi voro alla i Honom innefattade för Guds ögon, så att Han uppstod rättfärdig för alla, såsom om vi alla uppstått rättfärdiga; varför Han ock kallas: Herren, vår rättfärdighet. Därför är ock Kristi uppståndelse i den egentligaste mening grunden för vår rättfärdiggörelse. Sådant har aposteln visserligen velat säga med de orden, att Kristus är för våra synders skull utgiven och för vår rättfärdighets skull uppväckt.

Men Kristus har igenom sin uppståndelse också inträtt uti det eviga prestämbete, genom vilket Han beständigt "är i Guds åsyn för oss", är i vårt ställe, "rättfärdig för orättfärdiga". "Vi hava en överstepräst, som sitter på högra handen på majestätets stol i himmelen och är en skaffare över de heliga håvor och över det sannskyldiga tabernaklet." Ty "Kristus är icke ingången i det heliga, som är gjort med händer, vilket är en eftersyn till det sannskyldiga, utan in uti själva himmelen, på det Han skall nu vara i Guds åsyn för oss". 

Märk! "Han skall nu vara i Guds åsyn för oss". Detta är visst vår fullkomliga rättfärdighet inför Gud. Men vad höra vi här? Är Kristus i Guds åsyn för oss? Är detta sant? Då gälla vi säkert något mer för Gud, än vi tänkt; då äro vi visst i en hög och fullkomlig rättfärdighet inför hans ögon. Att Kristus är beständigt i vårt ställe inför Fadern och sköter gudstjänsten för oss såsom vår överstepräst, det är visst, säga vi åter, vår fullkomliga rättfärdighet. Sålunda se vi, att vår rättfärdiggörelse är i alla avseenden grundad på Kristi uppståndelse.