Här kunna vi skåda, vad det heter att vara frisk och sund till
den invärtes människan! Hör här, vad den store aposteln Paulus
säger, att han ännu icke själv fattat det!
Vad menar aposteln? Var
han ännu icke kommen till tron, till den evangeliska friheten, till liv och
salighet i Kristus? O, vi veta det, han skrev denna epistel, då han
redan hade uppfyllt hela landet med sin lärdom.
När vi besinna detta och höra honom likväl här säga: "Icke att
jag allaredan har fattat det", då förundras vi ännu mer och fråga:
Huru hade aposteln det till sin invärtes människa? Eller kanske han
talar i andras namn; kanske han uttrycker, huru en nybörjare i kristendomen har det — en människa, som ännu icke är viss om sitt
nådestånd, eller en, som icke alls kommit genom den trånga porten?
Men
nej! Han har i detta kapitel, v. 1—14, just berättat sin egen andliga
historia, talat blott om sig själv och säger nu här uttryckligt: "Kära
bröder, jag kan icke säga, att jag ännu själv har fattat det."
Dessa ord
talar således en man, som icke är någon nybörjare i kristendomen, utan
just står på en sådan höjd av det evangeliska troslivet, som visserligen
ingen av oss. Sådana ord talar densamme apostel, som kunde säga:
"Jag lever, dock icke nu jag, utan Kristus lever i mig!" —
densamme troshjälten, som triumferande kunde utropa: "Vem skall skilja
mig ifrån Kristi kärlek?" — densamme helige, i vilken Kristus hade vunnit en gestalt såsom i ingen annan efter honom, och som till Guds
ära kunde med sanning utropa: "Varen mina efterföljare och sen på
dem, som vandra så, som I haven oss för en efterdömelse" — den
mannen bekänner här fritt och öppet, att även han icke ännu helt fattat det
eller var fullkommen.
Här lär mången evangelisk kristen bland oss
studsa och förundras. Det mån I ock med skäl göra, men tillika se till,
att I fatten det rätt. Då Paulus här talar om ofullkomlighet, talar
han icke om, vad han är i Kristus inför Gud. När han handlar
därom, då för han sannerligen ett annat språk. Då heter det: "Vilken vill åklaga! Vilken vill fördöma?" "Vi äro vordna rättfärdiga av tron." "Med ett offer har Han evinnerligen fullkomnat oss". Här var Paulus "fullkomnad".
Men då han talar om ofullkomlighet, då
talar han om sitt hjärtas tillstånd, om sin inre ställning till Herren,
om sitt trosliv, och endast med blicken därpå tillstår han, att han ännu
icke fattat det, ännu icke var kommen till målet för sitt strävande;
han hade icke ännu det ljus i Kristi försonings hemlighet, som han
åstundade, ännu icke den fasthet i tron och den tröst därav i sitt hjärta,
som han sökte. —
"Ack ja", sägen I, "vad är då så underligt i denna ödmjuka bekännelse? Ty vilken skulle väl i avseende på sitt eget
trosliv anse sig fullkomlig och redan stå vid målet!" —
Sägen icke det! Visst måste man anse sig fullkomlig eller befinna sig vid målet för sitt
strävande, när man icke söker något mer, när man är nöjd med den
punkt man uppnått i det andliga?
Tagen det icke illa, utan tagen det
till självprövning, såsom inför Guds ansikte! Vi hava alla ett argt
och illfundigt hjärta. Vi hava alla en fiende, som har svurit oss
döden, och som tänker utföra det. När han icke längre kan behålla oss
i uppenbar synd och otro, då vänder han saken på en annan sida och
hjälper till att ingjuta i vårt falska hjärta en tröst och vila, som lika
säkert leder till hans mål, nämligen denna tröst: Du är nu en upplyst
och evangelisk kristen, du behöver nu intet mer, det är nu allt väl.
Och om han ock icke i så utredda tankar säger oss det, blåser han dock
på själens öga sin sömngivande andedräkt, bringar henne till slummer
och liknöjdhet, så att följden blir densamma, nämligen att själen är mätt
och belåten med sin ståndpunkt och bekymras icke vidare om någon
förnyelse och tillväxt i nåden och vår Herres Kristi kunskap.
Men den som verkligen använder evangelii lärdom, icke har den
blott i förståndet och i munnen, utan vill hava dess kraft till tro, frid,
fröjd, kärlek och gudaktighet, den skall aldrig bliva utlärd, utan blott
mer och mer känna, huru mycket som fattas honom. Och här är just
orsaken, varföre vi göra så stor affär av den andliga mättheten,
nämligen att den vittnar om något — vittnar om ett stillastående, ett
börjat utdöende av själva nådelivet.
Du för tilläventyrs en s. k. kristlig vandel, du håller din gudstjänstliga dagordning med dina bestämda
andaktsövningar och goda gärningar; du kan ock med sanning bekänna:
Mina synder äro mig förlåtna, den och den tiden fick jag trons
förvissning därom — och så är du nöjd, allt är väl, du är vid målet? —
"Ja", säger du, "äro vi icke verkligen då vid målet? Är icke verkligen
då allt väl?"
Jo, om du ock nu står i tron och lever i Kristus, då
är visserligen allt väl med din rättfärdighet inför Gud! Märk, kära
själ, inför Gud, uti Kristus, är du så fullkomnad, att du aldrig kan
nog tro det! Gud give dig nåd att alltid kunna hålla den punkten
skär!
Men även då, och just då, när det är rätt med ditt nådeliv och
fullkomligt väl inför Gud, då måste du själv känna, att ännu
beständigt något fattas dig; då måste du hava Pauli sinne, som säger: "Jag
är icke ännu vid målet, jag far fast därefter" — då måste du känna de
många bristerna i ditt nådeliv, din tro, din fröjd i Herren, din kärlek
och gudaktighet; då måste du stå i en daglig hunger och törst efter
rättfärdigheten, såsom du här ser det hos Paulus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar