måndag 8 oktober 2012

"Tagen på eder salighetens hjälm." (Ef. 6:17)

Vad salighetens hjälm är, se vi av parallellstället, 1 Tess. 5: 8, där det heter: Iklädda salighetens hopp för en hjälm. Det är således salighetens hopp, eller ett fast och levande hopp om den eviga saligheten i himmelen, som utgör vår hjälm.

Hjälmen, eller stridshatten, var hos forntidens kämpar en metallbetäckning på huvudet, vilken således skyddade en mycket viktig del; ty ett enda svärdshugg på huvudet kunde genast medföra döden eller göra krigaren obekväm att vidare strida.

Så viktig är ock vår andliga hjälm: borttag endast salighetens hopp, och all andlig kraft är borta, allt Guds ord är utan vikt, människan ser nu blott "de ting, som synas", och duger då varken i görande eller i lidande. Men likasom metallbetäckningen på krigarens huvud gjorde, att han med fördubblad dristighet ilade fram i striden och icke var rädd för svärdshuggen, så gör ock ett fast och levande salighetshopp, att man icke så noga ger akt på, vad som kan möta oss här i tiden, utan att vi med enfaldigt öga blott se efter Herrens välbehag, emedan vi veta, att då striden är slut, vänta oss så herrliga ting, att allt lidande är däremot allsintet att akta. 

Men skall salighetens hopp verkligen bliva oss en sådan hjälm och kraft i striden, fordras här något annat än en hop ord och vackra tankar — här fordras ett djupt begrundande och verklig tro. Medan ännu solen skiner och allt går väl och vackert på vår väg, kan man lätt tala och sjunga även om himmelens salighet, men ock på samma tid allraminst behöva den trösten. Men bered dig på, att andra tider komma, nämligen de onda, mörka dagar, då hela världen blir dig för trång, då ditt hjärta vill brista av obeskrivliga kval, så att du ville "uppgräva döden utur fördolda rum", då hela ditt livs sällhet är förspilld, och du skulle förgås för den tanken, att du skulle helt upphöra att vara.

Gör dig därför väl reda för detta stycke; undersök på det allvarligaste, om vi hava någon verklig och säker grund för vårt hopp, och bed Gud om hans Helige Ande att få det djupt inskrivet i ditt innersta väsende, så att det blir din ledande huvudtanke genom hela livet. Ett visst och fast salighetens hopp skall grunda i din själ den rätta levnadsvisheten i alla jordelivets skiften, en djup orubblig tröst i alla bedrövelser, en gudomlig frid och kraft i alla strider och prövningar.

Men detta är icke ett ämne för vem som helst. Först kan det ju icke smaka annorlunda än såsom ljumt vatten i munnen för dem, som vilja hava sitt goda här, som äro denna världens barn. "Himmelen! — vad? — himmelen? Nej, säg oss något om hälsa och glädje här", så lyder det i deras hjärtan. "Säg oss något om mat, kläder ära, nöjen; himmelen — himmelen, den kommer väl på sin tid. Den behöva vi icke nu."

Men även ibland dem, som börjat söka det, som är ovantill, och stå i Guds förbund, äro många ännu alldeles obekväma att känna värdet och kraften av salighetens hopp, nämligen de, som icke ännu blivit mycket dödade, av jordlivet besvikna, sårade, nedslagna och tröttade, utan hava ännu varjehanda vackra planer och förhoppningar för detta livet. Men bered dig därpå, att så framt du skall beredas för himmelen, det kommer andra tider, då du i hela den heliga Skrift icke finner ljuvligare ord, än de som handla om en salig hädanfärd.

Så sant du tillhör Kristus, skall din gamla människa vara korsfäst, tillika med dess lustar och begärelser; och ett korsfäst liv är ett ängsligt, hängande liv, ett beständigt döende. Vad glädje kan man bereda den, som hänger på korset? Ja, en tillfällig lindring och vila kan väl genom Guds nåd givas honom, såsom en ängel sändes även till Getsemane och styrkte Jesus; men denna lindring avbrytes snart av någon ny anstöt, värk och bitterhet, tårar och rop.

Ju längre vi leva såsom kristna, desto mer besanna vi apostelns ord: "Om vi allenast för detta livet hava hoppet till Kristus, så äro vi uslast ibland alla människor." Ju längre desto mer besanna vi den gamla Skriftens ord om hela detta livet: "Då det har varit som bäst, har det varit möda och arbete" (Psalt. 90) och åter: "En usel och jämmerlig ting är det med alla människors leverne allt ifrån moderlivet, intill dess de varda begravna i jorden, allas vår moder. Här är alltid sorg, fruktan, väntan och på sistone döden; så väl när den, som sitter i stor ära, som när den ringaste på jorden. Här är alltid vrede, nit, vedermöda, ofrid och dödsfara" (Syr. 40:1-2).

Det skall då mäktigt stärka ditt salighetshopp, om du väl betänker, att det djupa, oändliga sällhetsbegäret hos människan aldrig kan på denna jord tillfredsställas, att hela detta livet är blott ett stort bedrägeri. Då den rikaste och lyckligaste konung i Israel hade under en lång och herrlig levnad oupphörligt sökt efter sällhet uti allt, vad på jorden kan givas, stannade han slutligen i den nedslående erfarenheten, att allt var bedrägeri, allt fåfänglighet. Jorden har icke vad som kan göra den odödliga själen lycklig. Den, som får mest av hennes lycka och glädje, får alltid därjämte ett hjärta, som icke kan njuta därav. Och så kommer därtill omsider den ledsamma tanken, att det skall snart vara slut med alltsammans.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar