"Stån nu omgjordade kringom edra länder med sanningen." (Ef. 6:14)

Detta talesätt är lånat ifrån den tidens stridssätt, när aposteln skrev. Krigaren skulle nämligen med en gördel eller bälte omlinda sina länder, vilket tjänade icke blott till att uppfästa de långa kläder, som den tiden brukades, och vilka eljest fladdrade omkring och hindrade löpandet, utan ock att giva kroppen en viss fasthet och hållning.

Men vad är nu själva gördeln, med vilken vi skola omlinda oss? Aposteln säger: "med sanningen." O, den gudomliga visheten! Här talar Herrens Ande. Vi skola omgjorda våra sinnens länder med sanningen. Liksom vår fiendes egentliga väsende och kraft är lögnen — falskhet, lögn och förställning — så skall vårt första vapen emot honom vara sanningen.

Men ordet sanning har i Skriften en tvåfaldig betydelse, nämligen först lärans sanning eller Guds ord, och det skulle då beteckna, att vi böra rusta oss med en klar och viss kunskap i Guds ord, så att vi icke låta oss omföras med mångahanda och främmande lärdom. Men för det andra betecknar ordet också sanning i vårt väsende, d. ä. uppriktighet, allvar, verklig mening, att vi uti allt vilja endast veta, vad Gud vill, för att ock göra därefter.

Och utan tvivel böra vi omgjorda oss med sanningen i båda bemärkelserna. Emot alla djävulens förförelser finnes intet kraftigare medel än att hårt fasthålla, vad Gud talat i sitt ord. Likasom krigarens eljest kringfladdrande kläder fastbundos med stridsgördeln, skola våra kringsvävande tankar hårt fästas med sanningen, så att vi alltid säga: Det och det har Gud sagt; och himmel och jord skola förgås, men icke ett ord av hans mun. Det Gud själv talat, det är visst och fast; därvid blir jag. O, vilken salig trygghet, att så få omgjorda sig med Guds egen sanning! Och detta är det första och nödvändigaste, om vi skola stå fast i förförelsens onda dag.

 Men vad är all fasthet i läran, om vi icke hava ett av Guds Ande verkat allvar uti sinnet, så att vi uti allt endast vilja veta, vad Gud vill, för att därefter göra? Vad hjälper krigarens vapen, om icke livskraft finnes i hans lemmar? Då faller svärdet av sig självt ur hans hand. Så lämnar man ock ordets sanning av sig själv, om icke den av Guds Ande verkade sanningen i hjärtat, uppriktigheten i sinnet kvarbliva.

Varje människas hjärta är av naturen fullt av skrymteri och falskhet, alla människor äro lögnaktiga. Det är endast i den nya födelsen, Herrens Ande skapar i oss detta heliga allvar i sinnet, att man säger: Kosta, vad det kosta vill, om jag ock skall dö därför, blott jag får veta, vad Gud menar, huru Han vill hava det. Hans vilja skall vara mitt rättesnöre." Då vill jag giva akt på allt Guds ord; då vill jag icke utvälja några vissa gärningar och iakttagelser, då aktar jag även på det innersta, på hjärta, tankar, begär och hemliga böjelser, som ingen menniska ser.

Därigenom blir jag väl i allt straffad och nedslagen över mig; men då även Kristus blivit förklarad för min själ, och jag har förlåtelse för allt, så att jag fröjdas åt en beständig nåd, har jag ock en innerlig kärlek till allt, vad Gud vill, och då är det sanning i min gudaktighet, när jag gör det goda av hjärtats lust och icke av tvång. Jag vandrar nu inför Guds ansikte med både min inre och yttre människa och blir därigenom alltmer rensad, uppriktig och sann i tankar, ord och allt mitt väsende.

Detta är helt och hållet ett verk av Herrens Ande, som ock därför, att Han verkar sanning i vårt väsende, kallas sanningens Ande; och hela nya födelsens verk i oss kallas därför att vara av sanningen och vandra i sanningen.

Men allt, vad Gud verkat, vill djävulen förstöra; därför arbetar han beständigt därpå att ånyo göra själen falsk och slapp, att den icke skall vara så noga uti att akta på Guds mening och vilja. Då fordras, att genom den erhållna nåden allvarligt rädas för detta hans svek och vara synnerligen nogräknad, att icke någon falskhet i sinnet inrymmes, utan vid första förnimmelse därav genast ropa till Gud: Låt hellre allt annat ont hända mig, blott jag icke blir falsk inför dig! Använd hellre de bittraste medel, o Gud, blott du gör mig rätt uppriktig inför dig. Detta är ock att omgjorda sinnets länder med sanningen. Och övas icke detta, så är allt förlorat.

Att en kristen ännu känner ormasäden hos sig krypa i naturen uti alla onda böjelser, även falskhetens, det är icke till döds, så länge den uppriktiga Anden kämpar däremot, förbannar detta ormayngel och åkallar Gud — ja, den, som ingen falskhet känner hos sig, utan tycker sig vara alldeles ren därifrån, är redan sövd av dess anda. Men då blir falskheten till döds, när man börjar hylla den, gör hemligt förbund med honom och ärnar följa honom. Då är själva anden och väsendet falskt. En sådan kristen kan icke föra Andens strid. Nej, vore det ock blott i en enda sak, han vet med sig, att han hyllar falskheten, är han genast vanmäktig, skygg för Gud, feg i striden och ostadig i all sin vandel.

Däremot, där uppriktigheten bor, kan djävulen ingenting uträtta, ty där göra alla frestelser till synd blott förökad bön och gudsfruktan.